Inlägg taggade: soppa

23:40 15 Okt 2017

Det är inte första gången vi är inne på snabbnudelspåret (ni kanske minns texten om vår gode vän Kylie Jenner och hennes nudelvanor?), men here we go again: det finns tillfällen i livet när endast ett prassligt paket snabbnudlar duger.

Idag var en sådan dag, och min sida att komplicera saker sann slängde jag naturligtvis bort det suspekta lilla smaksättningspaketet som kommer i nudelförpackningen i soporna, och improviserade mig till ett happy meal. Här kommer instruktionerna för att knäcka den koden, för er som behöver vägledning:

Koka upp lagom med vatten för att fylla din favoritskål modell stor, addera tre matskedar japansk soja, två matskedar mirin, och en klick gochujangpasta (lite om du vill ha smaken, mycket om du vill ha smaken och hettan). Rör runt, och lägg ner ditt nudelblock. När det nästan är klart efter någon minut sådär lägger du till hackad salladslök, och så något slumpmässigt valt protein du har skräpande i kylen – i mitt fall en färsbiff som blev kvar från föregående aftons hamburgermiddag. Några hack med kniven senare låg biffen och bekantade sig med sina nya nudelkompisar, och maten var klar att ätas. Jag strödde några sesamfrön på toppen för sakens skull, men det är verkligen inget obligatoriskt moment. Något som dock är obligatoriskt för denna rätt är en haklapp, i alla fall om du tänker konsumera din nudelsoppa i horisontalt läge som jag gjorde.

Snabbnudlar med gochujang och vårlök

Långkok och heldagar knåpandes i köket i all ära, men det finns en sann och viktig njutning i när ätandet tar längre tid än lagandet. Och snabbnudlar är ju som namnet antyder den heliga graalen när det gäller sådana måltider.

/Slaktarn

PS. Jag vill passa på att tacka för alla magiska snabbnudeltips ni bidrog med i Kylie-inlägget. En personlig favorit, från signaturen David: ”Jag brukar köra en ekologisk fläsksida på 45 grader i 14 timmar som jag adderar till mina snabbnudlar”. Det kanske inte ligger helt i linje med ovanstående utläggning, men annat än att det är så en sann slow cooked fast food-slipsten ska dras kan man inte påstå.

00:48 27 Sep 2017

En niorätters lunch för trettionio kronor, för bra för att vara sant? Nej, det är det inte. Jag åt nämligen en sådan idag på stockholmsetablissemanget Tennstopet, som den här veckan fyller 150 år.

För att fira har köksmästare Micke Schedin tagit fram en jubileumsmeny med smårätter hämtade ur restaurangens långa historia, alltsammans till dåtidens priser – fem kronor för en varmrätt och tre kronor för en efterrätt. Jubileumsmenyn går att äta mellan klockan 14-16.30 mellan den 25-29 september, och trots att alla bokningsbara platser sedan länge har rykt lyckades jag idag knipa åt mig en av de drop in-bord de har i bardelen och på uteserveringen för spontana gäster. Har du något vett i skallen föreslår jag att du gör detsamma.

Tennstopet firar 150 år

Jag är tidig, klockan är bara halv två, men kön ringlar sig redan lång utanför Tennstopets entré. Så jag parkerar mig i den, och bakom mig sluter tre damer med likadana tunna svarta dunjackor upp. De diskuterar oroligt huruvida de ska få plats eller inte, de har ju inte bokat, har alla här bokat? Vi får vänta och se bestämmer de. Förbipasserande tittar på kön undrande, en man i fyrtioårsåldern tar sig fram till damerna och frågar vad det köas för.  Det är JUBILEUM, förklarar de bestämt.

Tennstopet firar 150 år

Så slår klockan två, i kön som nu är rejält lång skruvas det oroligt på sig, och så börjar den långsamt rulla framåt. Sällskap efter sällskap fångas in av hovmästaren, och jag visas till ett litet bord på uteserveringen, alldeles intill det sällskap om tre som stått framför mig i kön. De diskuterar menyn och jag tjuvlyssnar. Måste man ta alla rätter? Jag vill inte ha det där ”kolbulle” nej fy, mumlar en skinnjacksklädd man till sina instämmande vänner. Jag beställer en öl av servitrisen, och när hon tar sällskapets dryckesbeställningar passar mannen på att ställa den fråga som gnager honom: jag vill inte ha kolbulle den får ni plocka bort. Hon svarar att menyn är fast, och vill han inte ha den så får han helt enkelt strunta i att äta den. Måste jag ändå betala för den? oroar han sig. Ja, säger servitrisen. Sällskapet funderar ett slag och bedömer att fem kronor ändå är en okej summa att kasta i sjön om den visar sig vara hemsk.

Jag dricker av min öl med den kämpande höstsolen i ögonen, känner mig lycklig över att ha fått plats på denna speciella lunch. Jag uppfattar att övriga gäster känner något liknande, det finns en viss förväntan i luften, små glas med nubbe höjs mellan menande blickar och hissade ögonbryn, servetter placeras andaktsfullt i knän. Och så kommer den första serveringen.

Tennstopet firar 150 år

Först ut är den så kallade lerpottasillen, en klassisk anrättning som är dundergod i sin enkelhet: matjessill på hackat ägg, gräslök, potatis och brynt smör. Jag konsumerar den i ett nafs, toppar med ett par stadiga klunkar öl. Går sedan vidare till den lilla skålen köttsoppa, en mild liten historia med djup och sötma så som sig bör när rotfrukter fått blanda sig i. Jag gräver i djupet med skeden, får upp ett par kuber nötkött av mycket snäll konsistens samt ett par fluffiga bitar klimp.

Tennstopet firar 150 år: köttsoppa med klimp

Rätt nummer tre, kroppkakan, har jag sparat till sista rätt i denna måltidens första del. Detta för att jag älskar kroppkakor. Denna lever verkligen upp till förväntan med sitt inre av kantareller och lök och sin allt annat än kompakta sammansättning.

Tennstopet firar 150 år: kroppkakor med lingon

Första serveringen dukas undan, mina fat omsorgsfullt rensade. Jag passar på att studera klientelet ytterligare. Medelåldern är hög, definitivt femtiofem, säkert ännu högre. Jag tänker att jag kanske är den enda under trettio på den fullpackade uteserveringen, men så ser jag några hipstrar i tunna säckiga ullbyxor och omvärderar. Alldeles framför mig står en man som ser ut som någon jag vet, jag kan inte komma på vem det är, försöker titta utan att stirra. Efter en stund känner jag att det måste vara Peter Dalle. Är det Peter Dalle? Hur ser Peter Dalle ens ut? Googlar diskret. Det är nog han. Då och då dyker människor upp, frågar serveringspersonalen om det finns plats även för dem, men de får nej. Du var väl här igår? hör jag servitrisen fråga en av personerna.

Lagom till serveringsrunda nummer två får jag sällskap vid mitt bord av ett par. De bor i området och har oberoende av varandra klippt ut den notis om 150-årsjubileumet ur lokaltidningen Vi i Vasastan, och alltså är de nu här, mycket glada över att ha accepterats vid mitt solobord. Jag pratar om mig och de pratar om sig, och efter att de avslutat runda nummer ett får vi simultant in servering nummer två.

Tennstopet firar 150 år: doppsko, kolbulle och paltbröd

En samling rätter som är aningen mindre bekanta än de tidigare – vi serveras rätten doppsko, en slags gräddstuvad pytt krönt av en rå äggula och tärnad inlagd rödbeta, och så får vi paltbröd på grisblod, råg- och vetemjöl och sirap toppat med knaprigt fläsk. Nummer tre är den av skinnjackemannen omtalade kolbullen, en slags fläskpannkaka kategori mycket kompakt med en krispigt yttre, gjord på fläsk, vatten, ister och salt och toppad med lingon. Doppskon är förstås god, kolbullen och paltbrödet mindre goda men ändock en upplevelse jag är glad att jag utsatt mig för, i utbildningssyfte om inte annat.

Tennstopet firar 150 år: doppsko med äggula

Med femkronors-rätterna i ryggen har det nu blivit dags för finalen, och det i form av efterrätterna som kostar tre kronor vardera.

Tennstopet firar 150 år: änglamat, filbunke och sjuskinnagröt

Jag är ganska mätt, och tänker taktiskt när jag ger mig på den till synes stabbigaste efterrätten först (annars kommer det aldrig att bli av), nämligen en skål sjuskinnagröt. Ett osedvanligt oaptitligt namn om du frågar mig, men själva tanken är det inget fel på: risgrynsgröt med socker, smör, sötmandel och kanel, överringlad av en bärsås. I praktiken är den väl kompakt, och inte så spännande heller. Nja, jo, njä.

Jag går vidare till filbunken (ja den heter så), som är fet syrad mjölk serverad med färska bär och krossade drömmar. Kakdrömmar, alltså. Sist ut i detta historiska marathon är desserten änglamat, en rätt som mitt bordssällskap minns med glädje från barndommen. Då var det med lingon i och det serverades i strut, berättar kvinnan. Här får vi en lite flådigare version där den vispade grädden smaksatts med körsbärslikör och varvats med inkokta körsbär och pepparkakssmul. En strålande liten avslutning för en sådan som mig, som ju är mycket förtjust i körsbär.

Jag tar in notan, betalar de trettionio kronorna för maten och de sextiotre kronorna för ölen, och så säger jag och mina bordsgrannar adjö, och jag promenerar iväg mot nya äventyr (en tupplur i matkomans tecken). Tennstopet serverar sin jubileumsmeny fram till och med fredag denna vecka, och har du en långlunch att plocka ut så rekommenderar jag fylla den med lerpottasill, filbunkar och kolbullar.

/Slaktarn

14:15 23 Nov 2016

Hej på er, en kortfattad produktnyhetsrapport följer.

I helgen lagades det jordärtskockssoppa, och i den hade jag istället för vanlig grädde en nyhet från Arla kallad syrad grädde.

Syrad grädde, tänker du nu. Det är ju creme fraiche? Ja, det stämmer. Men här har vi en slags hybrid av vispgrädde och creme fraiche – syrlig (uppenbarligen), frisk och mer som en trygflytande än vanlig vispgrädde, men lättare och mjukare i smaken än creme fraiche.

Arla själva pitchar in den på följande vis: ”Arla Köket syrad grädde är precis vad namnet beskriver – en grädde som syrats med mjölksyrabakterier för en lätt syrlig smak, vilket gör det enkelt för dig att balansera smakerna när du lagar mat. Allt gott blir ännu godare! Prova till exempel i din sås eller gryta där grädde lyfter smakerna och syran ger fräschör till din maträtt.”

Känner mig mycket positivt inställd till denna produkt! Betyg: ett flertal korslagda grässtrån.

/Slaktarn

10:44 20 Okt 2016

Höst!

Fråga: Vilka svenska råvaror finns det gott om på hösten?
Svar: Palsternacka och äpple! Let’s make a soup!

Soppan i fråga är en sammetslen historia i en färg som säkert hade fungerat bra som väggkulör om målet är att känna sig riktigt lugn och harmonisk. Nyckeln till lycka med den här soppan är att rosta allt innan, det tar fram det bästa i både palsternackan och äpplena. Och, förstås, att äta två riktigt stora mackor med extralagrad prästost på till.

Att soppa är på tapeten betyder också att jag inte kan hålla mig från att involvera The soup nazi från Seinfeld. Huruvida just det här receptet skulle vara honom värdigt kan jag bara spekulera i, men får du till kryddningen rätt finns det goda chanser. Jaja, bara snack och ingen verkstad än så länge. Vi kör igång.

För 6 portioner
Runt 800 gram palsternackor
Ett par svenska äpplen, ta vilka du vill, men jag föredrar något syrligt och grönt här
Olivolja
Salt
En stor potatis
Ett glas vitt vin
1,5 liter grönsaks- eller kycklingbuljong
1 dl vispgrädde
Cayennepeppar

1. Skala palsternackorna och dela i bitar. Jag brukar försöka ta bort så ”grunt” och lite av skalt som möjligt, det är nämligen där mycket av smaken sitter. Skala dina äpplen, kärna ur och dela i likartade bitar. Lägg ut på en plåt, ringla över salt och olivolja, och rosta i ugnen på 175 grader i 15-20 minuter eller tills de är mjuka och gyllene.
2. Häll ner äpplen och palsternackor tillsammans med din skalade och tärnade potatis i en stor kastrull och fyll på med vin och buljong. Låt koka upp, och sänk sedan värmen till låg/medium så att det kan st och bubbla i tjugo minuter.
3. Använd stavmixer för att mixa allt sammans slätt (kannmizer eller matberedare går förstås också bra, men är lite mer messy). Vi vill ha det riktigt slätt, så inget slappande med det här momentet! Annars blir det straffrunda med en finmaskig sil, och det gillar ingen. Häll tillbaka i kastrullen och tillsätt grädde, rör om ordentligt. Späd eventuellt med mer vatten/buljong om konsistensen känns för tjock.
4. Vi har redan saltat en gång, och buljongen är vanligtvis också lite salt. Med den här soppan är det viktigt att det blir helt rätt med saltet, annars känns den bara som en konstig lite misslyckad efterrätt. Genom att inte lägga till ytterligare salt tidigare har du nu all chans i världen att få till det! Testa dig fram med lite i taget. Dessutom, för extra effekt: cayennepeppar! Inte mycket, en knivsudd räcker, men även här måste du ta ansvar själv och smaka dig fram.
5. En sån här sassy lady till soppa behöver de rätta accessoarerna. I det här fallet tycker jag att de är brödkrutonger, krasse och din bästa svingoda gräsiga olivolja, men de skulle lika gärna kunna vara något salt så som bacon eller blåmögelost. Vi har alla våra preferenser.

soppa24

Jag åt min soppa till middag igår medan jag såg en film om en snubbe som tyckte att hans liv förlorat sin mening och som löste detta genom att bli vårdare till en rulstolsburen tonåring med muskeldystrofi. De tyckte illa om varandra först, men sen blev de kompisar och genomförde en massa aktiviteter som för den unga killen förmodligen var mycket farofyllda, men som på grund av att det var en film naturligtvis gick jättebra, och bådas liv blev bättre efteråt. Hur många filmer på exakt samma tema finns det egentligen? Jag kan komma på två till på rak arm, båda från de senaste åren. Herregud. Nåväl, poängen: Ät som huvudrätt, men jag misstänker att den här soppan också gör sig alldeles ypperligt som förrätt! Kanske till och med bättre!

Tack och bock,
/Slaktarn

07:13 15 Okt 2016

Vad kallt det har blivit redan! Varsågod, här kommer ett recept på en god soppa.

Pasta e fagioli, alltså pasta med bönor, är en rätt som likt minestronesoppan dyker upp olika utföranden beroende på var i Italien man befinner sig. Soppa på pasta och kikärtor, eller pasta e ceci, faller in i samma kategori: enkla soppor som är värmande och mastiga. Och billiga. Första gången jag såg ett recept på den här rätten var i en Jamie Oliver-bok. Receptet jag tänkte dela med mig av här skiljer sig lite från orginalet, och har genomgått några diskreta men betydande förändringar – det är nämligen lätt att detta blir en brunmurrig rätt som förvisso är mycket god, men som också skulle kunna tas för någon slags menlös barnmat. För att punktera murrigheten har jag ampat upp dess örtiga kvalitéer och adderat syra i form av citronsaft. Funkade svinbra. När det gäller kikärtorna är det godast att använda torkade som blötläggs över natten och koksa i ett cirka två timmar i rikligt med vatten tillsammans med gul lök, morot, ett par kvistar rosmarin och selleri. Salta först framåt slutet för att undvika att skalen blir sega och tuggiga. Egentligen inte speciellt krävande arbete, men vi vet ju alla att det här med framförhållning är en av livets svårare kamper. Det jag vill komma till är: använd burkkikärtor om du måste. Då kan du passa på att laga lite veganska maränger också.

För fyra portioner behövs:
Olivolja
Ett par kvistar färsk rosmarin
1 gul lök, grovhackad
1-2 stavar blekselleri, hackade. Gärna blad också om det sitter sånna på.
1 vitlöksklyfta, finhackad
En näve småtomater, hackade
Två burkar kikärtor (avhällda och sköljda) eller motsvarande mängd hemkokta
En knapp liter kyckling- eller grönsaksbuljong
Ett par nävar pasta i småformat (ditalini, makaroner eller vad du nu känner för)
Saft av en halv citron
Peppar och salt
Rejält med persilja, hackad
Parmesanost

Hur göra?
Värm några matskedar olivolja i en stor kastrull, lägg i rosmarin och invänta fantastisk doft. Fräs lök och selleri till ett trevligt halvtransparent gojs, lägg till vitlök och tomater och kör ytterligare en stund. Häll i kikärtor och buljong och låt sjuda i tjugo minuter. Ta sedan ut ungefär hälften av kikärtorna med en hålslev och lägg åt sidan och stavmixa det som blir kvar mer eller mindre slätt. Häll tillbaka kikärtorna och häll i pastan, koka enligt anvisningar. Eventuellt lite mer vatten/buljong om det känns för tjockt (pastan drar åt sig en hel del vätska också). Smaka av med salt och peppar, häll i lite chiliflingor om du får feeling. Blanda i ordentligt med hackad persilja och servera i skålar, avsluta med att riva över parmesanost och en ringling av din bästa olivolja.

Nu är du taggad va!? Bara att köra igång.
/Slaktarn

PS 1: För mer kikärtor och kikärtsrecept, kolla här!
PS 2: Eftersom jag inte fotar allt jag äter kommer bilden från saveur.com. De tar dessutom finare bilder än mig. DS