Inlägg taggade: veganskt
ÄGGFRI MARÄNG A LA MR. WOHLT
/Slaktarn
Fråga: Julia, jag behöver hjälp! Jag ska flytta in i ett veganskt hushåll o har nu inställningen att all min mat kommer bli fri från umami. Ingen mer sardellcreme eller parmesan. Har du några tips för hur en kan spica upp helt icke-animalisk mat? mvh oerfaren (men älskar mat. ÄLSKAR!!!!) /Majken
Svar: Hej Majken. Veganer ja. De är kräsna och petiga, lite som barn. En annan sak de har gemensamt med barn är att de lyckas använda begränsningarna till sin fördel. Barn kan få ett vedträ att bli en kul leksak, och veganer kan dra de mest fantastiska smaker ur riktigt hopplösa fall. Så nej, Majken, du är inte på väg mot umamitorka. Faktiskt kan du med lite målmedvetenhet ha en chans på titeln som The queen of Umami i hushållet! Jag skulle vilja börja med en scen ur mitt liv:
Två personer sitter mitt emot varandra vid ett matbord. De äter spaghetti och köttfärssås. De har stor aptit och njuter av maten.
Person 1: Oj vilken jävla umamibomb detta blev!
Person 2 (rynkar pannan): Va? Jag har aldrig fattat det där med umami. Kommer du ihåg när de hade sån där umamiburgare på Max? Jag tänkte, en sån måste jag ha, men så köpte jag den och det var ju bara en vanlig hamburgare.
Person 1: Tänk på en grillad köttbit, soja eller ketchup. Tre ganska olika saker. Men alla de har en gemensam smak, som gör att det blir mustigt och liksom fyller gommen. Det ilar nästan till på tungan på ett konstigt sätt, man kan känna det! (person 1 sträcker ut tungan och nyper tag i den ganska långt bak med båda händerna)
Person 2: Nej jag fattar inte.
Person 1 (släpper tungan): Nähä.
Alla förstår inte det där med umamin, och det är okej. Jag tänker på umamismak lite som det som gör allt extra gott. Det finns människor som är fysiskt oförmögna att känna denna grundsmak (som egentligen är en aminosyra) och för de personerna är det kanske ingen större sak att lämna grillat kött, sardeller och pata negra bakom sig. Men är man obekant med var man ska leta efter umami i växtriket kan övergången till veganism bli knivig för vissa, och de får extra kämpigt att lämna tillexempel ost bakom sig, medan saker som mjölk och kyckling går hur enkelt som helst. Det finns en tes om att det är just umamin de saknar, utan att fatta det själva. Det ska vi råda bot på här och nu, för moder jord är så fiffig att hon lagt umami i fler av sina skapelser än kossor och ansjovis.
1. Fermenterad mat
Du äter förmodligen mer fermenterat i vardagen än du tror, och just fermenteringsprocessen är toppen för att skruva upp umamihalterna. Smaksätt med soja, tamari, vegansk worchestershiresås, balsamvinäger, umboshiplommon (en japansk smaksättare), surkål, kimchi, miso, vin, öl och tempeh (jag måste erkänna att jag inte vet exakt vad tempeh är, jag kan väl inte veta allt heller. men det finns umami i det i alla fall.)
2. Rostade nötter och fröer
Med betoning på rostade.
3. Tomat och svamp
Svamp är naturligt fullspäckat med umamismak, speciellt champinjon och shiitake. Tomatens kärnor också, framförallt hemodlade tomater i slutet av sommaren. Torkar du svamp eller tomat så blir umamismaken ännu mer koncentrerad. Satsa på ketchup, soltorkade tomater, tomatpuré, torkad svamp och svampbuljong.
4. Grönt te
Jag blir så trött när jag tänker på grönt te. Det är otillfredställande och jag stör mig av någon anledning på att det är ”nyttigt”. Men det är ju gott, det får man ändå säga till dess försvar. Hur som helst finns där lite umami att hämta. Du kan ju göra glass på grönt te tillexempel? Inte så deprimerande som det låter.
5. Umami från havet
Använd alger för att krydda till illvaron. En sallad på kombualger, sesamfrön och sesamolja kanske? Eller en vegansk sushirulle?
6. Vissa kryddor
Rostade kumminfrön, vanligt eller rökt paprikapulver, rosmarin och timjan.
7. Grönsaker och grönsaksbuljong
Många grönsaker har den åtråvärda smaken, vissa mer när de är tillagade. De som toppar i umamihalt är sparris, ärtor, majs, bönor, morötter, sötpotatis, sojabönor, kål och spenat. Rosta rotfrukter i ugnen så får du också din dagliga dos, eller koka en buljong på blekselleri, potatis och lök och använd i såser, grytor och soppor.
Överlag: Torkad, karamelliserat och rostat är umamiboostande. Mångas favoritsmaker tenderar att ha just umami gemensamt, oavsett om man ens vet vad umami är eller hur (och var?!) det känns på tungan. En värld utan umami hur som helst är ingen värld att leva i.
Lycka till!
Våfflor hör på något vis sommaren till. Det är knappt någon som lagar våfflor under resterande året, men under sommarmånaderna förekommer de så ofta att man nästan hinner tröttna. Vi brukar åka till en släkting på sommaren som går under namnet “Moster Marina”. Hon är gammal och hennes hår är vitt, tunt och puffigt som ett litet moln. Hon startar varje dag med en termos kaffe på farstubron. Alltid redo för besök, alltid en kanna kokkaffe på spisen ifall någon skulle dyka upp. När vi kommer presenterar hon en meny som överstiger allt förstånd vad gäller mättnad: det börjar med kallskuret och mackor, korntunnbröd, potatis och lax. Sill och dill. Kanske skinka och några grönsaker. Sedan följer en kavalkad av våfflor, alltså jag menar enorma mängder. Och det är ingen idé att försöka protestera mot ännu en, de hamnar på tallriken vare sig man vill eller inte. Efter en åtta, nio stycken våfflor med hjortronsylt, jordgubbsylt, grädde, socker och smör, hallon, you name it, är man ganska knäckt av mättnad. Men det slutar inte där. Vi förflyttar oss till vardagsrummet och dricker kaffe och äter Marinas hembakade kakor, kanske någon liten godis, och förstås saft. Efter detta förflyttar vi oss till lusthuset i trädgården där det serveras mer kaffe och tårta, även en och annan bulle brukar synas till. Man åker från Marina mätt, nästan nedbruten, så gödd att man knappt orkar tala. Hon är ett proffs.
Dock: Man behöver inte äta våfflor med söta tillbehör. Den salta våfflan är också boss, fast i en helt annan kategori. Om man vill känna sig som en lyxig och värdig människa kan man bjussa sina vänner på en sådan brunch eller till och med middag. Våfflorna kan vilken träskalle som helst knåpa ihop, graden av värdighet däremot ligger i tillbehören. Förslag: gravad lax, vanliga eller rökta räkor, tångrom, laxrom, löjrom, smetana, creme fraiche, nån slags tapenade, den här kronärtskocksdippen, marinerade cocktailtomater, finhackad rödlök, gräslök, dillvippor (älskar det ordet, så fjolligt), citronskivor, halstrad pilgrimsmussla, kantareller som man steker eller stuvar. Bara våfflans diameter är begränsningen. Ba kör. När jag en gång bjöd på våfflor hade jag ett antal veganer på besök. Jag hade gjort en laxröra till fiskätarna, men ville förstås bidra till veganernas njutning också. Sån jäkla pleaser, jag. Således ger jag er ett recept som jag valt att kalla för FALSK LAXRÖRA. Lite som vegetariska eller veganska recept brukade få heta på sjuttiotalet. Ständigt detta ”falska”. Vi kör!
Slaktarns Falska Laxröra
1. Pressa vattnet ur ett block hård tofu med hjälp av en kökshandduk eller så. Smula ner tofun med hjälp av dina små händer i en stekpanna med lite rapsolja. Bitarna ska vara av varierande storlek, men tänk strimlad rökt lax eller typ grovhackade räkor så blir det nog inte fel. Fräs på din tofuscramble med lite salt och en droppe liquid smoke eller en nypa rökt paprikapulver. Låter måhända lite underligt, men den rökiga biten är viktig. Hjärnan kopplar direkt till västkusthäng, Göteborgsvitsar och berg av rökta räkor eller nyss varmrökt lax.
2. Hacka ett par nävar dill, ett par vårlökar och riv skalet av en citron och blanda i en bunke. När tofun fått lite färg och krispighet öser du i även den och blandar runt.
3. Nu kommer krämigheten! Häll i en burk cream cheese gjord på soja, de brukar komma i 225g burkar. Den är oftast lite för stabbig i konsistensen för den rätt vi försöker åstadkomma här, så den behöver modifieras lite. Pressa saften av en citron, rör om, om konsistensen fortfarande känns för tjock kan du tillsätta en liten skvätt vatten. Med betoning på liten.
3. Smaka nu av, och beroende på vad du får känslor kan du köra i lite mer salt, nymald peppar, mer dill, mer citron kanske?? och mer paprikapulver. Dill och citron ger ju automatisk en lite marin feeling, men den rökiga komponenten bidrar med en extra dimension i detta prank av smaklökarna.
Där har ni den alltså, den falska laxröran. Passar bra på rostat bröd eller på våfflor som vi åt här (funkar inte så bra för veganer dock). Eller bara som ett tillbehör typ på någon av de gudsförgätna svenska högtider vi firar hela tiden, alla med samma tröttsamma meny.
Det var allt för idag, ses på stan.