Förra veckan åt jag lunch på Taku-Taku och testade nya veganska produkten pulled oats för första gången. Sammantaget var det en mycket positiv upplevelse, både restaurangen och produktnyheten, och sedan dess har jag varje gång jag besökt en mataffär med febrigt girig beslutsamhet sökt efter pulled oats, så att jag kan köpa hem och experimentera själv. Jag gick bet många gånger innan jag besökte ett Hemköp som hade några förpackningar, och tillsist gick jag alltså hem beväpnad med alla tre varianter.

Först och främst, låt oss gå igenom the basics – vad är det vi talar om här? Pulled Oats tillverkas av ett finskt företag, och har efter att ha nått stor popularitet i hemlandet nu dykt upp i svenska mataffärer. Det tillverkas av ärtprotein och havre, råvaror som odlas i norden, och som därför gör att produkten har en viss miljömässig fördel gentemot liknande produkter med sojabönor som bas. Dessutom är det en mycket proteinstinn produkt, och på förpackningens baksida slår de på sin egen trumma med de bevingade orden ”more proteins than chicken”. Boom. Något annat jag reagerade över är att innehållsförtäckningen är väldigt kort – inga e-nummer (för den som bryr sig om sånt), och idel bekanta råvaror. Texturen liknar en klumpig och smulig färs som snarare är torr än klibbig. Pulled oats kommer i förpackningar om 240 gram, finns i tre olika smakutföranden (neutral, tomat och ingefära) och kostar runt 46 spänn i butik.

Jaha, allt tyder ju på att detta är en riktig toppenprodukt. Frågan är bara hur den är att laga mat med. För att ta reda på det har jag testat att använda pulled oats i två olika rätter: den första var en hemmakopia av det jag åt på Taku-Taku, alltså en bulgogivariant med shiitakesvamp, ris och chilipicklad gurka. Den andra rätten var köttbullar.

För att bekanta mig lite mer med vad jag hade att jobba testade jag alla smaker otillagade först. Konsistensen var tuggig, vilket kändes lovande. Jag kände en initial oro för att den neutrala skulle smaka kartong, så som havrebaserade produkter ibland gör, men oron var obefogad. Däremot fanns där en minimal sötma, som jag dock inte alls upplevde som påträngande. Tomatvarianten smakade distinkt av soltorkad tomat, aningen rökigt och var totalt sett den mest umamitunga i naket tillstånd. Ingefärsvarianten var den som smakade bäst i otillagat tillstånd. Där fanns en tydlig och oartificiell smak av ingefära, men utan hettan.

Bulgogi pulled oats med ris, fänkål- och päronslaw och chilipicklad gurka

Bulgogi är ju ett ord för att beskriva en koreansk rätt där kött marineras och grillas över träkol, och jag har varken kött eller träkol. Men jag har marinad, pulled oats och en gjutjärnspanna. Det kommer vi långt på. Jag åt detta med ris, gurka inlagd med chiliflingor och lime, och en krispig coleslaw på fänkål och päron.

1. Skiva en gul lök och några salladslökar och hacka tre klyftor vitlök och ingefära (ungefär en bit i storlek med din tumme, men ta så mycket du vill) smått. Rensa och dela shiitakesvamp i mindre bitar. Fräs löken och shiitakesvampen på medel/hög värme tills den mjuknat och fått lite färg. Sänk värmen, lägg till ingefära och vitlök, och kör ytterligare någon minut. För över alltsammans till en skål.

2. Dags för dina pulled oats! Jag valde ingefärssmaksättningen till detta. Vi vill ha hög värme och neutral olja att steka i. Det där med hög värme är viktigt – är den för låg så släpper produkten vätska som den kokar i snarare än steks, och kokar den så blir den grötig. Stek alltså enligt hetsigt manér, du kommer att uppleva att pannan känns lite torr (pulled oats dricker olja, den jäkeln), men misströsta ej. Du vill ha lite yta och krisp i den mån det går. Tillsätt lite mer olja om nödvändigt. För sedan över allt till samma skål du lade grönsakerna i.

3. Sås-dags. Bulgogisåsen, eller marinaden om man så vill, gör du genom att lugnt och sansat hetta upp tre delar soja med en del mirin, och så en rejäl skvätt sesamolja på slutet. Har du inte mirin hemma kan du ersätta detta med en rejäl nypa socker – smaka dig fram till vad du tycker passar – och en liten skvätt risvinäger eller torr sherry. Blanda nu såsen med grönsaker och pulled oats, och toppa med rostade sesamfrön.

4. När det gäller tillbehören: Chilipicklad gurka får du till genom att blanda socker med saften av en lime och en liten skvätt vinäger, och när sockret löst upp sig så öser du i chiliflingor efter smak och en halv gurka i småbitar. Låt stå så länge du orkar vänta, sedan ät. Coleslaw på fänkål och päron är lika straight forward: skiva fänkål och päron så tunt du förmår, gärna med mandolin. Blanda med en matsked majonnäs, en tesked sesamolja, lite citronsaft (eller vinäger, om du inte har citron), och en nypa flingsalt.

Slutligen: servera med ris, ät och var glad.

Jag är nöjd me den här rätten och tycker att pulled oatsen kom till sin rätt. Den enda faran är grötigheten – hade jag använt kött så hade jag velat marinera det innan tillagning, och efter att ha eldat på köttet i pannan stekt det en stund i marinaden. Det funkar inte riktigt med vår havebaserade vän, men så länge allt hålls separat tills servering som i receptet ovan så funkar det fint.

Köttbullar av pulled oats

Köttbullar! Ett bra test av mångsidigheten hos pulled oats. Man kan bli lite trött på att enbart laga saker där ”flisigheten” i produkten får komma till tals (grytor, woker, sånna saker). Jag lagade dessa köttbullar av tomatvarianten då jag tänkte att den lilla umami-kick jag kände vid smaktestet av den otillagade produkten borde funka fint i sammanhanget. På grund av detta smaksatte jag mina köttbullar med torkad oregano och vitlök, enligt nån slags italienskklingande vision. Det funkade oerhört bra, men var något för tomatigt för att funka i en mer traditionell version av köttbullar, de som man käkar med lingon och potatis. Ska du laga sådana rekommenderar jag den neutrala plus ett litet tillskott av soja i köttbullssmeten, och/eller att du blandar tomatvarianten med den neutrala och på så vis får det bästa av två världar – umami, men inte allt för mycket tomatsmak.

1. Blanda en deciliter mjölk med en näve panko (jag använder alltid panko istället för ströbröd, för jag tycker att ströbröd luktar prutt). Lägg till dina kryddor – i mitt fall var det oregano och svartpeppar – rör om och låt alltsammans stå och svälla en stund.

3. Under tiden kan du hacka en gul lök fint och steka på låg värme tills den är mjuk. Häll ner i mjölk/pankoblandningen, ställ tillbaka stekpannan på spisen och vrid upp värmen ordentligt. Fräs ett paket pulled oats i smör eller olja på hög värme, och när du är nöjd med stekytan lägger du det den att svalna i en skål. Pulled oats har bitar i varierande storlek, vilket inte är optimalt för köttbullsmakeri, så jag hackade ner den till mindre bitar innan jag blandade med resterande ingredienser.

4. Blanda allt tillsammans med ett ägg. I detta stadie har vi två fokus: konsistens och smaksättning. Känns smeten för klibbig och geggig är det ett smart move att hälla i någon matsked mjöl och blanda ordentligt. Det gjorde jag. Har du använt neutral pulled oats och vill använda dina köttbullar i ett lite husmanskost-aktigt sammanhang kan du smaksätta med lite soja i detta stadie, och kanske ytterligare svartpeppar eller rentav lite kryddpeppar. Själv hade jag vitlök i, för det kändes vettigt i kombination med tomaten och oreganon. Nu är det dags för provstekning – det är skittråkigt, men det är nödvändigt, och det gäller all tillverkning av vegetariska biffar, bullar och bollar. Rulla alltså en köttbulle och stek – justera kryddning och tillsätt mer mjöl om nödvändigt.

Pulled oats-köttbullarna i ostekt tillstånd

5. Dags för stekning. Jag tycker att stekning i smör är ett måste – och har du lagat dessa är chansen att du äter smör rätt stor, eftersom det är ägg i receptet. Ha inte för många i pannan på en gång – köttbullar mår bra av svängrum, och i synnerhet vegetariska sådana, då konsistensen ofta är lite porösare än om de är gjorda av köttfärs. Att knuffas för mycket med andra kan ha negativ inverkan på formen.

Färdigstekt pulled oats-köttbulle kluven i tu!

Beskåda nu den färdiga köttbullen, kluven i två delar. Ser ganska lovande ut va? Jag är väldigt nöjd med konsistensen, den tuggiga kvalitén i pulled oats funkar bra i köttbullar. Det gäller bara att vara noggran med resterande ingredienser i köttbullssmeten, se till att den inte är för geggig och så vidare. Jag testade att göra hälften av det här receptet med kokta röda linser i. Det blev också bra, men jag föredrar ändå den linsfria varianten, då den var mer lik det animaliska orginalet. Vill jag äta linsbollar så gör jag det, men nu ville jag ha (vegetariska) köttbullar.

Och med detta knyter jag ihop säcken på denna recension av pulled oats. Mitt initiala mycket positiva intryck har inte skiftat efter att ha bekantat mig ytterligare, vilket är bra, för jag upplever ofta motsatsen med den här typen av köttsubstitutsartade produkter.

Har du själv testat pulled oats, och vad tyckte du i så fall? Jag är idel öra när det gäller andra rätter som funkat bra (eller dåligt!). Min nästa mission blir att laga den här renskavsrätten i pulled oats-tappning.

/Slaktarn

Senaste månaden har mina dagar kommit att se ganska annorlunda ut mot tidigare, och en trevlig effekt av det är att jag har utrymme att gå och äta lunch på stan i tid och otid (men mest vid lunchtid). Detta gör jag oftast ensam, ibland i sällskap av en bok och ibland i sällskap av min egen underhållande hjärna. Idag gick jag till Taku-Taku, för det har tjatats runt omkring mig om deras mat, och ibland gäller det att bara glida med strömmen så att man inte hamnar helt bakom.

Vad är Taku-Taku då? Det är en stockholmsbaserad restaurangkedja (de öppnade precis sin tredje restaurang) av vegansk karaktär, som inte helt sällan refereras till i press som ”Sveriges första veganska snabbmatskedja”. Kocken Sebastian Shauermann står bakom konceptet, som bygger på så kallad slow cooked fast food och där smaker och matkulturer blandas hej vilt. De första två Taku-Taku-restaurangerna öppnades i anslutning till mataffären Paradiset i Sickla och på Södermalm, och på senaste tillskottet på Birger Jarlsgatan har de förutom den ordinarie menyn dessutom en slags extrameny med experimenträtter, och så serverar de brunch på helgerna.

Taku-Taku Birger Jarlsgatan ligger inrymt i entrén till Norrsken House (”a 2400+ square meter creative cluster for driven tech entrepreneurs and people who want to solve global issues”), något jag inte begrep på förhand, så när jag ser horderna av unga människor med klistermärksprydda laptops i låga bulligt formade sittmöbler blir jag lite förvånad, men tänker att problemet med att hitta någonstans att jobba under eftermiddagen möjligen är löst. När jag sedan kommer ihåg att min dator som jag bär runt på är en macbook av årgång 2001, tjock och tung och utan klistermärken men med silvertejp, sprucken skärm och ett batteri som dör direkt när kontakten dras ut eller sladden glappar känner jag min plötsligt inte lika sugen. Man vill ju inte bli utskrattad av alla driven tech entrepreneurs.

Men äta tänker jag i alla fall göra. Jag beställer pulled oats, och har uppenbarligen inte läst menyn speciellt noga, för det är inte en rätt utan toppingen på en ”bowl”. En ”bowl” kan i teorin vara vad som helst som är ätbart och som serveras i en skål, men oftast är det något som används för att beskriva mat i kategorin hälsohetsig/rawfood/clean eating-spektrat. Känner hur mina taggar riktas utåt, men lägger band på mig, skakar av mig dem. Och tur det, för vips så står min bowl där framför mig, komplett med bladspenat, picklad rättika i fluorescerande rosa, en slags syrlig grönsakssalsa, kimchi, ris och koriander. Och, ja ni ser ju själva på bilden under, det ser ju inte precis o-gott ut.

Jag tar bestick, servetter och ett glas vatten, och upptäcker till min stora glädje ett utbud såser man kan härja fritt bland. Hittar man en favorit bland dessa finns det dessutom chans att köpa med sig sagda sås hem. Alltid en go touch, om du frågar mig.

110 kronor och en bowl mat senare känner jag mig rätt nöjd. Det var gott, välbalanserat, tillfredställande. Mina bulgogi pulled oats med svamp är jag dessutom riktigt imponerad av, det var smakrikt och hade framförallt en riktigt bra textur. Känner mig ordentligt inspirerad och taggad på att laga pulled oats hemma, vilket är en bedrift i sig då all mat som beskrivs som ”pulled” länge har känts minst sagt gäspig.

Pulled oats är en ny produkt som finns i butik i tre olika smakutföranden sedan början av september, och efter denna första upptäcksresa känner jag att där finns stor potential. Hojta till om ni vill att jag spårar upp ett gäng pulled oats-förpackningar och ger mig på en utvärdering.

Ser framför mig att jag och Taku-Taku kommer ha många produktiva och givande möten i framtiden. Nästa gång kanske jag tar en kaffe efter maten och jobbar lite också. Ska bara köpa en ny dator först.

/Slaktarn

Såhär sa Richard Tellström i sitt sommarprat: ”Vi tittar mycket i smyg på varandras varor i affärerna. Men vad är det då vi spanar efter? Jo, vi människor håller noga koll på varandras mat. Orsaken är att vi laddar mat och livsmedel med olika slags betydelser. Genom att kolla på andras livsmedel kan vi bilda oss en uppfattning om människor utifrån den mat de köper eller äter. Vi kan bedöma om de tillhör vår grupp, eller någon annan”.

Jaha, om jag såg någon i lunchrummet hala fram en matlåda fylld av makaroner med korv och ketchup, ja då skulle jag kanske tänka att den inte tillhörde min grupp. Min grupp, där man äter gochujangmarinerad lax och gör inläggningar av vårens primörer i stora glasburkar, där man bryner smöret till sockerkakan för att det ger en ”lite nötig karaktär”. Min grupp, som tänker att korv och makaroner är fulmat. Men här ska ni få höra så ni sätter i vrångstrupen: Jag älskar korv och makaroner, och ketchupen är ett måste. Det finns dagar då inget annat ens kommer i närheten av att kunna producera samma djupgående njutning som denna blekfisiga barnmatsrätt. Denna allemansrätt. Som nu ska saluteras genom ett recept.

1. För mig är det mycket viktigt att makaronerna är stuvade, det vill säga kokta i mjölk. Eller, nä, nu ljög jag: det är viktigt att de smakar som om de vore stuvade, men jag har inte tålamod för sådant då hela poängen med den här rätten är att jag vill ha min rättmätiga njutning NU och inte om den outhärdliga tid det tar att stuva makaroner. Lösningen är att koka makaronerna som vanligt, och sedan medan de ligger och droppar av sig i durkslaget kvickt rassla ihop en slurk tunn bechamelsås.

Det gör du genom att klicka i en stor matsked smör i en panna, och när denna har smält adderar du en matsked vetemjöl. Bryn mjölet till en gyllene färg, och så häller du i ett par-tre deciliter mjölk (baserar detta på knappt 500 gram pasta). Vispa som om det inte finns någon morgondag för att undvika klumpar, och när såsen tjocknat något tar du den av värmen. Ha i en nypa vitpeppar och en nypa salt. Blanda med makaronerna (som i mitt fall denna gång blev orecchiette – en bra form med räfflor i som greppar tag i såsen), och ös i en näve hackad persilja. Se på dem, där de ligger och klamrar sig fast vid varandra! Inte så pjåkiga va?

2. Och så var det korven. Inga konstigheter. Välj ut en korv i butiken, och så går du hem och delar den i bitar som är så pass små att du inte behöver använda kniv för att få i dig maten, och så steker du de i smör och/eller olja tills de fått sig en go bränna. Jag valde mild chörizo från Astrid och Aporna, som alltså är en vegansk korv – vill man göra hela receptet veganskt är det bara att byta ut mjölken mot passande växtbaserat substitut, typ oatlys imat.

3. Glöm inte ketchupen!

/Slaktarn

Filmstjärnan Carmen Miranda visste sannerligen värdet av att inkorporera ananas i klädseln. För den som vill följa hennes exempel men känner att frukt på huvudet inte riktigt är vägen framåt finns det nu ett lite mer vardagsvänligt alternativ, i form av Piñatex – ett konstläder tillverkat av ananasblad.

Företaget som ligger bakom materialet heter Ananas Anam och grundades av den spanska designern Carmen Hijosa. Hon var på jakt efter ett miljömässigt hållbart alternativ till animaliskt läder, och det var under en resa till Filippinerna hon upptäckte ananasens potential att så att säga gå från frukt till fashion.

Efter fem år av produktutveckling var ananaslädret redo för storskalig produktion, och med en kvadradmeterkostnad på 210 kronor (jämfört med 230-350 kronor per kvadratmeter för ”vanligt” läder) verkar det inte omöjligt för fruktutmanaren Piñatex att tugga i sig en del av lädermarknaden. De fibrer som används för att framställa ananaslädret är en biprodukt av ananasodlingen – material som annars lämnas att ruttna eller bränns upp.

Under våren dök de första produkterna tillverkade av Piñatex upp, och först ut på den svenska marknaden är en serie handväskor.

/Slaktarn

Har man inte uppdaterat sin bild av Pamela Andersson sedan Baywatchtiden kan följande tänkas komma som en lättare chock: Pamela är sedan länge djurrättsaktivist och vegan, och senaste nytt är att hon planerar öppna en vegansk pop up-restaurang i nya hemlandet Frankrike.

Avslöjandet om krogplanerna var inbakat i en längre text hon postat på sin blogg, i vilken hon visade stöd för Julian Assange (rubrik: ”Why my heart stands with Julian”), som ju sedan länge barrikaderat sig inne på Ecuadors Ambassad i London för att undvika att bli utlämnad till USA och förut även Sverige. Det har florerat en del rykten om en romans mellan Andersson och Assange, och åtminstone bekräftar väl hennes text att det finns känslor i luften (”Thinking of Julian makes me wonder, what is the sexiest quality in a man? Surely the sexiest qualities in a man are bravery and courage. Sexiness in a man is showing strength. Having convictions and having the courage to stand by them.” och så vidare).

Vidare vädjar hon till diverse världsledare att stötta Assange, och hon riktar sig speciellt till Frankrikes nytillträdde president Emmanuel Macron: ”I am reaching out to Emmanuel Macron, and to his wife Brigitte Trogneux. As a resident of France, my adopted home, I would like to meet with you and discuss Julian’s situation”, varpå hon levererar en inbjudan till paret att närvara vid öppningen av hennes nya veganska restaurang: ”We will sit and eat good food and discuss what can be done for Julian. France could display its strength, and so could you, if you give Julian asylum”.

Nå, tillbaka till restaurangplanerna. Restaurangens namn blir La Table du Marché by Pamela, och kommer att ligga i staden Ramatuelle i södra Frankrike. Krogen öppnar är fjärde juli och håller öppet i femtio dagar. Anderson kommer dock inte att dra detta veganska pop up-lass ensam, utan har teamat ihop med kocken Christophe Leroy, som tagit fram menyn och kommer stå för matlagningen.

Pamela och kocken Christophe (upptagen med att undersöka några auberginer)

Konceptet ska vara ”festive, glamorous and vegan”, och som gäst utlovas man en ”sensual atmosphere”. Mer läsning (och några superhärliga bilder där Pamela myser i naturen med en golden retriver och en kvist rosmarin) samt bokningsinformation finns här.

/Slaktarn