Finns det någon mat som går att äta både till frukost och middag utan att den verkar malplacerad? En rätt som köttätare tillika veganer blir lika tillfredställda av? Som till och med de krångliga glutenfria människorna kan trycka i sig (förutsatt att man använder majs- istället för vetetortillas)? Ja det finns det.

Låt mig presentera den mycket demokratiska rätten: Quesadillas med svarta bönor och koriander. Din nya frukost, brunch, lunch, middag och mellanmål. Går snabbt, är gott, kan varieras efter humör och vad som finns i kylskåpet.

Tillvägagångssätt:

1. Hetta upp lite olja i en panna eller kastrull. Lägg i lite salladslök, en finhackad klyfta vitlök, färsk chili om du har (annars torkad). Ta fram ett packe svarta bönor och häll av det otrevliga spadet, jag brukar spola av de lite också för säkerhets skull, och så öser du ner dem också. Nästa steg är att på något vis få med lite tomat i ekvationen. Färsk hackad, tomatpuré eller krossade burkisar. Ta vad du har, men låt det inte bli tomatsås av det hela – det ska mer fungera som ett mosigt bindmedel (mmm, gott, mosigt bindmedel). Ja, den det gamla vanliga: smaka av, salta, lägg till sånt som du vill ha mer av. Ställ åt sidan.
2. Ta fram en panna. Helst grillpanna, men det är inte så noga. Lägg på en tortilla i torr panna, sedan lägger du på fyllningen, som i mitt fall var bönröran tillsammans med riven ost och färsk koriander, antingen på halva ytan så att du kan vika brödet dubbelt och vända, eller på hela så att du kan lägga på ytterligare ett bröd ovanpå och vända alltsammans.
3. Hetta upp. Vänd. Hetta upp. För över till skärbräda. Skär upp i tårtbitar. Ät!

Tänker du äta din quesadilla till frukost kanske du vill ha ett stekt ägg till, eller ha i en massa bladspenat? Är det middag och du äter kött kanske du vill ha något animaliskt i, som kyckling eller nötkött? Oavsett vill du nog servera den tillsammans med en stor blobb creme fraiche och valfri stark sås på flaska – till exempel en sån här.

Lycka till och god helg!
/Slaktarn

Jag har gjort falafel. Ett helt berg av falafel. En livstidsförbrukning nästan, förutsatt att jag äter väldigt lite åt gången. Den bakomliggande tanken till att göra så vansinnigt mycket var att kunna frysa in, så att det alltid finns när suget slår till eller man inte orkar knåpa ihop något annat.

Inför falafelmakandet har jag ägnat mig åt lite research. Hur blir de så bra som möjligt? Vad kan man smaksätta med? Och så vidare. Receptet som ni kommer att få ta del av är alltså ett hopkok av dessa nyförvärvade lärdomar, som kombinerade resulterade i ett gäng ganska så perfekta falafelbollar: Krispiga på utsidan, fluffiga och mjuka på insidan. Och framförallt: saftiga (vilket roligt ord det är, ”saftig”). Vi tar hela processen från A till Ö då.

• Viktigast av allt: Kikärtorna

Det mest grundläggande och viktiga är naturligtvis kikärtorna, falafelns byggsten nummer ett. Du kanske tror att det går an att ta vilken burk-kikärta som helst, men då misstar du dig. Gå istället och skaffa dig en påse torkade okokta kikärtor, och så lägger du de i blöt över natten. Ta en stor bunke med mycket vatten, de suger åt sig och expanderar. Helst av allt ska du hälla av dem och byta vatten lite då och då, men jag vill gärna sova på natten och inte hålla på och kleta med kikärtor, så jag bytte vatten på morgonen istället. Det är inget fel med det, om du frågar mig. Natt-blötläggning är hur som haver det bästa, för de bör ligga blött i minst fjorton timmar.

• Gör falafeldegen. Smeten. Färsen. Vad det nu kallas.

Helst vill man att falafeln ska bli fluffig och luftig, och då är valet av mos-metod viktigt. Det absolut bästa är att köra kikärtorna genom en köttkvarn på grov inställning, men jag har då ingen köttkvarn till övers för det ändamålet. Jag gick alltså på det näst bästa alternativet, som är matberedare. Notera: matberedare, inte stavmixer eller kannmixer. De två senare gör allt för mosigt och kletigt. Målbilden är att få till en grov ”färs” med så mycket luftighet som möjligt. Är det trögt att få till färsen tillsätter du lite neutral olja eller en skvätt vatten.

• Kryddningen

Här finns äntligen lite rum för improvisation och kreativitet! Den vanligaste smaksättningen är spiskummin och salt, ibland rostade sesamfrön. Men du kan ju göra precis vad du behagar. Finhackad persilja? Färsk koriander eller torkade malda korianderfrön? Finhackad vitlök? Harissa? Finhackad gul lök eller vårlök? Jag kryddade med rostade kumminfrön, salt och kryddblandningen Ras el Hanout (den innehåller bland annat gurkmeja, vilket också ger en trevlig gul kosmetisk effekt). Blanda i dina kryddor i kikärtsfärsen och låt stå i minst en halvtimme. Känner du plötsligt att detta projekt tog alldeles för lång tid kan du stoppa här och frysa in alltsammans, antingen som det är eller efter att du format dina falafelbollar.

• Forma!

Forma dina falafelbollar med två teskedar, händerna eller en stans av något slag. Helst av allt ska de direkt ner i fritösen (måste påpeka att även ordet ”fritös” är roligt med -ös-suffixet, som dansös eller massös. Fritösen är alltså feminin?), då de är lite bongstyriga i sin lösa sammansättning. Jag friterade i en djup kastrull med tjock botten, och eftersom jag inte tycker om att syssla just med fritering speciellt länge, och hade väldigt mycket falafel att tillverka, valde jag att förbereda alltsammans innan jag satte igång med den livsfarliga oljan. Det gick ganska bra det med, men man får vara väldigt försiktig i förflyttningsmomentet så att bollarna inte faller isär.

• Fritera

Det är lätt att känna sig lite uppjagad och skraj inför friteringen. Det behöver man inte vara. Jag brukar köra igång med en lagom nonchalant attityd och en idé om att det bara är som att steka… fast med väldigt mycket olja. Det är viktigt att visa oljan att det är du som är in charge, den kan nämligen lukta sig till din rädsla, och då blir det snabbt kaos. Ta det alltså lugnt, stäng av köksfläkten (den uppmuntrar eldsvådor), och ha ett tätslutande lock i beredskap. I övrigt är det bara att köra – vänta tills oljan blir varm (stoppa i en liten ätpinne av trä eller en liten testbit för att se om det är varmt nog), och så ploppar du i dina falafels en efter en. Inte för många i taget, de ska ha lite svängrum. Fritera tills de fått fin färg (men låt de inte gå för länge – då blir de jättehårda och det kan i sin tur leda till att man tappar tänderna när man försöker bita genom dem) och plocka upp och lägg på galler eller lite tidningspapper.

• Vad ska man äta till?

Det vet du nog bäst själv. Du kan servera de i bröd eller som de är, i en sallad eller med sallad som tillbehör. Jag åt dem med tre olika såser, grovhackad slätbladig persilja, libanesiska inlagda gurkor (som är SJUKT goda och beroendeframkallande, av märket Sevan), tomat, krispiga salladsblad och fetaost. Såserna var en baba ganoush, en helt vanlig plain aioli och en stark röd sås som jag gjorde genom att fräsa mycket finhackad vitlök och blekselleri i olja med en ganska stor skur torkad chili, och sedan tillsätta passerade tomater plus lite vatten och salt. Låt bubbla på ett bra tag på låg värme.

De hyllade gurkorna ovan, resultatet av allt hårt arbete nedan.

Har du några egna falafel-råd får du gärna dela med dig av de i kommentarerna, jag är iden öra! Eller öga, beroende på hur man ser på saken.

/Slaktarn

När Way Out West 2012 tog beslutet att enbart servera vegetarisk mat under festivalen svämmades kommentarsfälten över av arga köttätare som redan hade köpt biljetter och nu kände sig ”lurade”. Inga hamburgare! Hur ska vi bli mätta egentligen, vi måste ju äta! morrades det. När man läste om nyheten i media fick man bilden av att motståndet hos festivalbesökarna var gigantiskt, men i själva verket var reaktionerna mestadels positiva. I backspegeln är det tydligt att beslutet var en framgång. När skiftet till vegetariskt väl förankrats hos festivalpubliken lugnade de arga rösterna ner sig, och efter festivalen konstaterades att Way Out Wests klimatpåverkan reducerats med tjugo procent.

I augusti går Popaganda av stapeln, detta år för första gången i vegetarisk version. Den bakomliggande tanken är att minska festivalens klimatpåverkan och värna om miljön.

— För oss i Föreningen Popaganda tycker vi helt ärligt inte att det är en så stor grej. Med tanke på vilket högkvalitativt matutbud vi som vanligt kommer att leverera – och vilka miljömässiga steg vi tar, känns det helt enkelt självklart. I föreningen är vi typ redan åttio procent vegetarianer, så på sätt och vis är detta en bättre spegling än någonsin av vår hållning till vegetariskt matutbud, säger Simon Ahlgren som är projektledare för festivalen.

På den elektroniska musikfestivalen Into The Valley är man också noga med vilken mat man serverar. Men till skillnad från Popaganda kommer de inte att följa i de fotspår Way Out West trampade upp för tre år sedan. Här satsas det på att ”erbjuda stor variation av mat och dryck”, och det gör de, liksom föregående år, genom att samarbeta med Glad Stad och bygga upp en food court av food trucks.

— Vi har tittat på vilka som är ’hetast’ just nu och valt eftertraktade food trucks för att erbjuda mat som folk verkligen vill ha. Vi vill erbjuda en stor bredd och har mat från hela världen. Ur både miljösynpunkt, och för att tillfredställa veganer i större mån, kommer vi också se till att alla food trucks har minst ett vegetariskt alternativ. Veganska valmöjligheter finns givetvis också, säger Pauline Jönsson på Glad Stad.

Inte hela vägen, men en liten bit. Att musikfestivalerna en efter en övergår till den gröna sidan är naturligtvis positivt, men cynikern skulle nog rynka pannan och påpeka PR-vinkeln – att servera vegetariskt på en festival i syftet att minska miljöpåverkan är endast en droppe i havet när man ser till helhetsbilden, men det skräller högt i media. Liten ansträngning, stor image booster – och poäng att plocka hos en medveten publik. Men cynikerns surmulna tankar åsido är att göra vegetariskt till norm snarare än undantag inte bara en PR-fjäder i hatten som gör enskilda festivaler mer sympatiska, utan en vinst för alla. Vi får väl se vilken festival som är nästa att stryka kött från menyn.

/Slaktarn

Hallå hörni. Vilka toppentips ni förmedlade när jag efterlyste sådana inför New York-resan! Nu är jag på plats i en bekants lägenhet i Williamsburg och har mer eller mindre avverkat dag nummer ett på resan. Den bekante i fråga är vegan sedan många år, och har således guidat oss runt bland närområdets veganska vattenhål.

Vi började dagen med att gå på Matcha Bar. Vi beställde av en tjugonånting-årig tjej med stora svartbågade glasögon som mycket effektivt sålde in konceptet med att hon tidigare ofta lidit av ångestkänslor, men upptäckt att matcha-te lugnade henne på grund av den enorma mängd antioxidanter det innehåller. Hon fick samma känsla som när man äter en stor skål blåbär, berättade hon. Jag själv tyckte som brukligt att det var gott, men den lugnande antioxidant-ruschen uteblev då jag efter att ha slukat hela glaset direkt hoppade in i en bil och istället upplevde ett lätt illamående.

Här är en bok jag hittade på Matcha Bar som upplyste mig om vilken personlighet jag har baserat på min födelsedag. Det var mycket informativt.

Bilfärden tog oss till Dun-Well Doughnuts på Montrose Avenue. Jag åt där mitt livs (hittills) godaste doughnut, som var glaserad med jordnötssmör och fylld med hallonsylt. Fluffig och lätt som ett moln, och som sagt – vegansk. Som ni hör gäller inte min antisocker-policy här. Det vore enbart korkat. Och jag vill förstås inte framstå som korkad.

Doughnut x 2. På en bädd av trä.

Ett stenkast bort nådde vi slutdestinationen på det veganska äventyret, som var Champs Diner. De serverade flottigt diner-käk i enorma portioner, samtliga rätter på menyn veganska. Efter en brunch bestående av tempeh-wings, tofu scrambled eggs, seitanburgare och soysage burritos var vi knäckta av mättnad, och avslutade därmed rundturen.

Champs Diner

Resterande tid av dagen har ägnats åt en slags nostalgivandring i the village med syfte att återuppliva gamla minnen hos mitt resesällskap som bott där en period för femton år sedan, men inte besökt området sedan dess. Ungefär samtidigt som vädret slog om från extremt soligt och varmt till sen eftermiddag och kyligt avgjordes ett andra parti schack i Washington Square park, och vi packade ihop oss för att vandra hem med en pappmugg linssoppa i näven. Någon gång om inte allt för lång tid ska jag äta någon slags middag. Undrar vad.

Vi hörs.
/Slaktarn

Du är ett stort företag som tillverkar en produkt av materialet x + y. Du kallar denna produkt för z. Du är stolt över din produkt, och du har tillverkat och sålt den i många år. Det har gått jättebra för ditt företag tack vare produkten z. Du har blivit rik på den, och du har anställt många människor i ditt företag. Z är en populär produkt. Många ”kan inte leva utan den”, älskar den. Tyvärr tycker många om produkten z, men de tycker inte om komponenten x. Det finns ett hål i marknaden. På grund av detta dyker det upp ett annat företag upp som tillverkar produkten z utan komponent x. Det känns INTE bra tycker du. Hur kan det vara z, om inte alla komponenterna finns där, både x och y?

Produkten det nya företaget säljer är inte z, tänker du, de ska inte få kalla det för z! Och så beslutar du dig för att stämma skiten ur det nya företaget.

Föreställ dig nu att det stora företagets namn är Unilever, ägere av majonnästillverkaren Hellmann’s. Produkten z är alltså just majonnäs, och du kan då säkert gissa dig till att komponent x, den som vissa inte ville ha, är ägg. Uppstickarföretaget heter Hampton Creek och är ett bioteknikföretag grundat 2011 som sysslar med det som kallas för food-tech (tänk Beyond Meat, In vitro-kött etc. Googlar du på denna story får du troligen upp en massa artiklar som vill få dig att tro att Hampton Creek är ett litet pluttföretag, typ två kompisar som tillverkar vego-majo i sitt radhuskök som de sedan levererar till olika lokala matbutiker på flakmoped, men det är de alltså inte). Hampton Creek började i alla fall tillverka och sälja en äggfri produkt som de namngav Just Mayo. I oktober 2014 stämde Unilever skiten ur Hampton Creek Foods, för att ”Mayo” enligt amerikanska Food and Drug Administration är en emulsion som består av olja och ägg. De ville helt enkelt mörda Hampton Creek Foods, och se till att inte ett endaste uns äggfri majonnäs korsade några som helst veganläppar. Kort därefter avslutade Hampton Creek en investeringsrunda som resulterade i investeringar på nittio miljoner dollar, vilket ökade företagets värdering till femhundra miljoner dollar. En vecka senare släppte Unilever åtalet.

— Unilever has decided to withdraw its lawsuit against Hampton Creek they can adress its label directly with industry groups and appropriate regulatory authorities, sade Unilevers VD Mike Faherty i ett uttalande.

Åtalet återupptogs därefter av tidigare nämnda FDA, som drev det vidare med samma argument – majonnäs utan ägg är inte majonnäs, och deras produkt skulle därför inte få heta Just Mayo. Striden mellan majonnäs-David och majonnäs-Goliat mynnade ut i en ganska mesig kompromiss: det skulle framgå TYDLIGT på förpackningen att produkten var äggfri, och de skulle dessutom skriva ut orden ”spread and dressing”.

Slut på historielektionen. Vi hoppar fram till nutid. I tisdags förra veckan kom Unilever, ungefär ett år efter sitt första utspel mot Hamptons Creek, med en pressrelease gällande en ny produktlansering: Carefully Crafted Dressing & Sandwich Spread. Och vad sjutton är det då, kan man ju undra? En äggfri majonnäs.

— Our fans have been asking us for organic and egg-less options with the rich and creamy taste of Hellmann’s for years. We listened and responded by giving them choises that are priced competitively and available nationwide, sade Hellmann’s marknadschef i pressmeddelandet.

Går det inte att ta knäcken på dem är det kanske bäst att bli som dem. Hamptons Creek’s VD Josh Tetrick verkar ta det med ro, och har sagt att han hoppas att fler valmöjligheter kommer att skapa en större marknad för veganska produkter.
— I hope Kraft follows Unilever, then I hope Kraft and Unilever compete, säger han.

Boom. Majonnäs-hungerspelen över. För den här gången.
/Slaktarn, er korre i majonnäsvärlden