Jag glömde ju visa vad jag lade upp på A Day:

”This is me and my boyfriend kissing and congratulating each other for both maybe getting jobs today! We just moved to a new city, looking for a new life together and this might be the start of something.”

Nu har jag bloggat här i tre veckor, så det börjar väl bli dags för en riktig presentation? Det mesta lär ni ju få veta med tiden, men här är en snabbgenomgång snodd någonstans på nätet:

 

Du heter: Soraya Hashim

Vad du gör just nu: Har precis hoppat in som castare på ett riktigt nice tv-projekt så jag letar folk som vill styra upp sin hälzy.

Smeknamn: Soy, Soya/n, Babe, Habibi

Låt som när du är ledsen sörjer till? Meningsuppbyggnad much? Så många, alltså SÅ många. Jag gör en Spotify-lista någon gång istället, en låt som kommer vara med på den är In the real world med Roy Orbison.

Beroende av: inte snus längre (tio år senare)

Vad tror folk om dig? Att jag är präktigare och mer tillknäppt än vad jag är.

Stämmer det? Jag tycker inte det, jag är nog rätt muppig egentligen – kanske en av de muppigaste jag känner. Men jag vill känna mig trygg för att ta ut det hela vägen. Liksom vara säker på att det är en miljö där man inte behöver passa sig för till exempel slentrianmässiga sexistiska, rasistiska, homofoba kommentarer.

Vad får du oftast komplimanger för? Mitt hår och att jag är bra på det jag gör.

Hur imponerar man på dig? Genom att vara ödmjuk, öppen och generös. Och sjukt rolig.

Brukar du skratta för dig själv? Eh, ja.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?: ”Vill du komma vid 19? Vi ska sova lite nu.” från storebror

Har du haft sex idag: Nej.

Hur svarar du i mobilen: Hallå det är Soraya?

Vem ringde du senast? Min storebror

Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Att vi skulle mötas upp så att vi kunde gå till affären och handla mat tillsammans.

Antal timmar sömn i natt: Så få! Typ 6..

Sov du ensam: Ja, min kille är på en ö med sina polare.

Brukar du komma i tid: Tydligen inte längre, är alltid lite sen numer.

Hur känner du dig nu: Lite pruttig om jag ska vara ärlig.

Vanligaste färg på dina kläder: Svart

Vad tycker du om fötter: Det är väl inte så mycket att tycka? Liksom hur ofta ser man andra människor fötter?

Vad saknar du: Linda, alltid fina fina Linda i Göteborg.

Hade du en bra kväll igår: Den försvann framför en dator, men vid 22-tiden spontanåkte jag hem till Cassandra och då riktigt osade det vårdoft i luften, det var fint.

Favoritdryck på morgonen: Om jag har tid: först te, sen kaffe. Annars det som finns hemma och går fortast.

När brukar du oftast gå och lägga dig: Efter 23. Men nu när jag ska vistas på ett kontor ska jag försöka ändra på det.

Är du blyg?: Nej, men jag har blivit mycket tystare med åren. Som att jag inte behöver/orkar slåss om uppmärksamheten i grupper längre. Men det är inte så bra egentligen, jag känner inte igen mig i hur folk ser på mig när jag inte tar plats och låter en massa (undrar om det är därför folk tror att jag är tillknäppt?). Ska nog börja tjöta mer.

Sysslar du med någon idrott: Är periodare, just nu tränar jag på Friskis, har precis börjat vänja mig vid att stå i ett gym och använda maskinerna. Det är ball faktiskt, speciellt sedan jag fick tag i Nike Training Center-appen, den hjälper mycket!

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Det beror på vad man menar med kärlek. Men jag tror på vänskap, kåthet, förälskelse, pirr, flås och skrikig exaltering som känns så mycket att man tror huvudet ska sprängas vid första ögonkastet, det kanske är samma sak?

Har du spytt offentligt: Eh, ja.

Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag: Pilla mig på ballen. Typ.

Är du nöjd med ditt liv: Väldigt! De senaste månaderna har jag förändrat mitt liv enormt mycket. Jag har vänt upp och ner på precis allt och nu är jag mycket nöjd.

Är du bortskämd: I ett världsligt perspektiv? Ja enormt. Men det återstår att jag fortfarande är kvinna med en mörkare än plåsterfärgad hud.

Vad gör du i morgon: Ringer folk och försöker få dem att vara med i programmet.

Vad är det värsta du vet?: Rövhål. Alltså inte faktiska rövhålen som sitter i rumpan, men människor som faller in under kategorin. Fan vad de bara förstör så jävla mycket hela tiden!

Har du bra vänner och äkta vänskap?: Ja.

Vad är det finaste du fått?: Jag har fått väldigt många fina saker pga *bortskämd*. Men till exempel: Jag bodde nära en barnboksaffär i Göteborg. I fönstret hade ägaren ställt ut en massa actionfigurer som jag alltid stannade till och tittade på. Speciellt en av dem gillade jag. Jag sa säkert 50 gånger att jag måste gå in och köpa den innan någon annan tar den, men det blev så klart inte av. En dag när jag gick förbi var den borta från skyltfönstret och jag blev verkligen ledsen. Men så kom julafton och min kille väckte mig kl 07 på morgonen med en skattjakt som tog mig runt hela lägenheten, ner till frysdisken på 7eleven, en begravningsplats precis där vi bodde och min källare. Och i ett av alla de sjukt fina och genomtänkta presenterna låg actionfiguren som jag inte hade köpt..

En speciell dag du minns: Nyårsdagen. Precis innan jag flyttade hit till stan mådde jag verkligen inte bra. Det är en lång historia som vi tar en annan gång, men när jag mådde som allra sämst under den perioden, när jag grät som mest och inte kunde andas (flera gånger om dagen och nästan varje dag på väg till jobbet under en period) så hade jag en bild i huvudet som jag brukade tänka på för att orka ta några andetag till: Jag brukade föreställa mig att vi åkte i den vita vanen som jag visste att vi skulle få låna av min killes föräldrar och flytta upp alla våra saker i till Stockholm. Så den dagen jag minns är 1 januari när vi till slut satt i bilen och åkte på motorvägen och lyssnade på mitt allra sista program av Morgonpasset Helg i P3 på radion och samtidigt var på väg mot allt det nya istället för allt det svåra och jobbiga som låg bakom oss. Jag minns att jag liksom kunde andas ut och ta ny luft igen på ett sätt jag inte hade kunnat på månader och att jag inte hade en aning om vad som fanns framför mig nu, men att jag litade på att det skulle bli bättre. Det var fint. Det såg ut så här:

 

Du samlar på: böcker och filmer

Vem ringer du när du är arg/ledsen: Om det inte är Mattias (killen) jag är arg/ledsen på så ringer jag honom.

När grät du senast: Typ för en kvart sedan.. Nej. Men jag gråter väldigt ofta, är ganska känslig nuförtin.

Vad skulle du göra om du vann en miljon: Ta en klump och skapa förutsättningar för en lite tryggare framtid (tråkigt), en annan klump som jag gav bort till bättre behövande (viktigt och självklart) och sen en sista som jag skulle bränna som en motherfucker i zebramönstrade tangatrosor på speed.

Vill du gifta dig: Nej. Jag skulle dock gärna ingå partnerskap men det får man ju inte..

Vill du ha barn: Både ja och nej. Är väldigt nöjd med att bara vara faster just nu.

Är du musikalisk?: Har aldrig lärt mig noter (skulle vilja), men jag kan plocka upp instrument rätt fort och fatta hur man gör och jag är ganska bra på att sjunga.

Har du någon gång gråtit dej till sömns: Många gånger.

Ett ordspråk som är bra att tänka på: ”You miss 100% of the shots you don’t take.” – Wayne Gretzky.

 

Ni har säkert redan sett den här videon, men om någon inte har:

Behövde den här idag.

Här är min bästa Donna Summer (spola fram till 03.00 för snabbversionen):

Förresten är det Twiggy i blått..

Det finns en historia som två av mina vänner brukar dra: De var på en vernissage för en konstutställning i Göteborg och försökte ”förstå sig på” som man som kulturintresserad men inte konstkunnig ofta gör i såna sammanhang. De passerade tavla efter tavla som de försökte ta ställning till utöver om den var ”fin” eller ”ful” men inget fastnade riktigt.
Till slut hittade de en målning som de verkligen tyckte om, de visste inte varför den talade till dem men de stod där och försökte tillsammans sätta ord på det. Efter en stund dök en bekant genom arbetet upp bredvid dem. Att hen kan sin konst visste de, så i ett försök att kanske förstå vad de kände frågade de vad kollegan tyckte om verket. Hen ryckte på sina axlar och sa: Tämligen simpelt måleri! Och gick därifrån.

”Tämligen simpelt måleri”..
Jag tänker nästan alltid på den incidenten när jag går på utställningar, teatrar, konserthallar, museer, operan och andra konst- och kulturrum, jag bara går och väntar på att någon ska knocka luften ur mig på den där sättet som kollegan gjorde. Känslan av att någon ska komma på mig med att inte förstå det som alla andra verkar fatta så fort de kliver in i rummet är så påtaglig. De här platserna innehåller viktig information som inte är tillgänglig för alla och man måste först få vissa nycklar innan man kan komma vidare och förstå konstuttrycken eller ens känna att man har rätt att vara i rummet. Dels är det enligt mig ett demokratiproblem, men framför allt: Att vilja vara en av dem som fattar grejen har vi väl alla varit sedan någon bestämde att de mönstrade tajtsen skulle matcha pannbandet i lågstadiet? Så om man känner sig dum och utanför inne i en konsthall eller ett museum, vad har man då för motiv för att gå dit och ta del av konsten och den viktiga informationen? Hur ska då publiken kunna vara något annat än den gamla trötta och framför allt trygga vita medelklass, medelålders publik den alltid har varit?

Just nu har Konstfacks elever sin vårutställning så jag passade på att ta mig dit och be några av dem ge mig ett par av sina nycklar.

Hanna Markgren, Industridesign.

 – Jag har gjort ett projekt som handlar om bärbara medicinska hjälpmedel. Det här halsbandet hjälper diabetiker att hålla koll på sitt blodvärde genom att mata in värdet i en app som talar om för halsbandet hur det ska röra sig, det kan byta form genom att det vrider sig. Det kan vara ett sätt att tala om för omgivningen hur man mår.

I vems ögon ligger konsten, betraktaren eller skaparen?

– Jag tror att nästan vad som helst kan vara konst. Det ligger i bådas ögon, det är väldigt svårt..

Är ditt diabeteshalsband konst?

 – Ja, men det är inte bara konst, det har en funktion också, det är känsligt det här.. Man kan verka pretentiös om man vill säga att någonting är konst, å andra sidan om man säger att det inte är konst så kan man verka mesig i vissa kretsar. Man får höra att folk som håller på med kultur är uteslutande, det tycker jag faktiskt inte alls. Det är mer ett ämne som kan uppröra. Jag vet inte varför, men många kan bli väldigt upprörda om man kallar något för konst.

Gabriel Kanulf, Grafisk Design & Illustration

 – Jag har gjort en bok som jag har skrivit och formgivit som handlar om kommunikation under revolutionen i Egypten. Jag har en kompis som bor i Kairo och det var första gången som jag kunde ta till mig en liknande händelse, jag hade blivit äldre och fått ett större intresse för den här typen av frågor. Jag åkte dit och pratade med människor om hur saker har förändrats och inte förändrats och märkte att vissa kulturutövare började ta en plats som de inte tidigare haft motivation till. Viljan hos folket har ökat.

På vilket sätt är en bok konst?

 – Det finns någonting som heter Artist Books, där själva böckerna är konstföremål. Men jag tycker inte att min bok är det.

Så din bok är inte konst?

 – Nej.

Kakan Hermansson, Keramik och Glas.

Varför uppfattas konst som läskigt och svårt?

– Jag tror det handlar om en uppfattning om att konst behöver vara svårare än vad gemene person tänker att det är. Sen handlar det också om vem avsändaren är. På Konstfack är många vita och har föräldrar med akademisk bakrund som är aktiva i kultursektorn. De har ett kulturellt kapital. Bara där är konsten inte demokratisk. Om den ska vara det behöver den komma ifrån alla samhällsgrupper.

Hur ska man göra då om man som ovan person bara råkar hamna på till exempel den här konstutställningen – hur ska man bete sig?

 – Det krävs att ha ett självförtroende och våga ställa frågor. Som min utställning till exempel. Härifrån ser det bara ut som en video där jag målar tjejers naglar, men vad man inte hör direkt är att under de här nagelsessionerna förekommer det samtal om sexuella och psykiska övergrepp. Här handlar det om att samlas i ett könsseparatistiskt rum kring något som har väldigt låg status. Allt som har med den ”kvinnliga estetiken” att göra, sminka sig, göra sin fin, göra naglarna har låg status eftersom det är kvinnor som håller på med det.

Räknas konsthantverk som konst?

– Konsthantverkets tradition är så extremt betydelsefullt för mig, det kommer från kvinnor som har producerat saker för hemmet i hemmet. Konsthantverket har också väldigt låg status om man jämför med konsten. Att gå och se en performance eller se en installation kan vara väldigt främmande, men alla människor i hela världen oavsett etnicitet, kön, klass: ALLA kan relatera till en tallrik eller kopp i keramik för det är ett avdramatiserat vardagsföremål.

Behöver konst alltid ta ett socialt ansvar?

– Ja, jag tycker ju det. Jag tycker att konsten blir väldigt ointressant om vi inte gör det.

Viktor Anderholm Kahn, Grafisk Design & Illustration

 – Jag har gjort en kortfilm som handlar om en person som bor i ett skeppsvrak någonstans i Arktiska oceanen och som tänker tillbaka på olika händelser som lett honom dit. Jag har alltid varit intresserad av att jobba med naturen, det är något kraftfullt och samtidigt ensamt. Just den arktiska miljön har de här egenskaperna fast extremt förstärkt.

På vilket sätt är en kortfilm konst?

 – Jag kanske inte riktigt anser att den här filmen är konst. Det beror på hur man ser det, jag har tänkt på det som en kortfilm, inte konstfilm. Jag tror inte att man kan göra den till det för det är inte meningen.

Hur skiljer sig det ena från det andra?

 – Det är upp till skaparen helt enkelt, vad den har för intentioner. Konst är ett ganska luddigt begrepp. Man kan hävda att rätt mycket är konst.

Så är det ok att bara tycka det är en schysst film eller måste man ha en analys när man ser den?

 – Absolut inte, det är nästan meningen. Tycker man om den så tycker man om den, annars så spelar det ingen roll.

Vilda Kvist, Keramik och Glas

 – Jag har nördat i hysterikorna på 1800-talet och tycker mig ha sett fantastiska förtrycksamband! Jag tror att kvinnorna som diagnostiserades med hysteri och låstes in var de kvinnor i samhället som ansågs var för mycket, de som begärde att vara ett subjekt, som begärde att ha rättigheter. Jag tänker att det inte var en slump att samma år som kvinnor fick rösträtt i Sverige (1921), så startades rasbiologiska institutet i Uppsala. När en grupp människor vinner mark i fråga om rättigheter och inflytande så inskränks en annan grupp. Det har ju fortsatt med diagnostiserandet av homosexualitet som sjukdom och tvångssteriliseringar av transpersoner idag.

Måste man alltid förstå konst?

 – Nej, det finns en rädsla för att vara dum. Det fina med konst är att man aldrig är dum, utan att man har sin upplevelse. Jag kanske inte tolkar vissa verk på samma sätt som konstnärens intention har varit, men min upplevelse kan vara extraordinär och då är det den som räknas. Men man kanske ska försöka uppleva och känna någonting istället för att bara tycka.

Hur ska man göra om man tar sig hit till vårutställningen, men känner sig ovan?

 – Man får försöka skaka av sig sin rädsla om man har med sig en sån. Man kan tänka: Det här är en statlig institution och den tillhör oss alla. Vi är alla välkomna hit, det här är en del av vårt. Alla som går här har ju också behövt erövra sin plats. Det är en liten revolution varje gång man tar sig in på ny mark och de behövs, vissa platser är så extremt segregerade och behöver aldrig ställas inför hur homogena de är.

***

På vägen hem från Konstfack kommer jag att tänka på den där gången när jag såg Mulholland Drive på bio. Jag såg den med en intelligent vän som kan väldigt mycket och därför ibland också är lite avskräckande. Efter filmen var slut pustade jag ut och sa: Shit, jag fattade verkligen ingenting!

Hen tittade på mig och sa: Va? Gjorde du inte? Jag fattade allt!

Jag kände mig så oändligt korkad och tänkte att jag måste sluta erkänna när jag inte fattar, jag framstår ju bara som en idiot. Plötsligt lutade sig en herre ur ett äldre par bakom oss fram och sa till mitt sällskap: Vad bra att du förstod allt, då kanske du kan förklara för oss, för vi förstod inte heller. Mitt sällskap sa inte mycket mer den kvällen.

Själv fick jag den peppen jag behövde för att alltid fråga när jag inte vet och även om det ibland känns pinsamt så lovar jag att jag får veta tusen gånger mer än den som aldrig vågar fråga. Med det inte sagt att det är kulturbesökarens ansvar att ställa frågorna lika mycket som det är institutionernas ansvar att öppna upp för dem, men ibland är det värt att som Vilda sa: skapa lite revolution.

Vårutställningen 2012 pågår 16 maj – 27 maj. Mer info hittar du här.