För 13 år sedan stod jag i Lisas fräsiga sovrum med de rosaröda väggarna och hade precis erkänt att jag älskar Kaahlla mej. Vi lyssnade inte på artister som Kaah då. Alltså det här med att jag stod i mitt eget sovrum och skreksjöng till Marvin Gaye varenda dag var inget jag direkt gick ut med. Det var Broder Daniel, Portishead, Bob Hund och Bad Cash okej? Och så kommer den här jäkla Kaah med rösten och beatet och det liksom rörde om allt, jag kunde inte hålla tillbaka det. Det är som att vara kär, man måste bara säga det högt till någon. Eller snarare pipa: Jag tycker nog att han är rätt bra.. eller?
Jag tror att låten var med på en bland-cd som Lisa spelade på repeat på sin enorma silvergråa stereo med blipbloppiga knappar. Jag minns inte vad hon svarade, om hon fnissade till eller om hon sa att hon också tyckte den var bra, det tror jag inte. Jag kommer bara ihåg hur hon lät mig lyssna på den 300 gånger på repeat. Jag hade ju inte låten själv och på den tiden fick man böna och be de som råkade sitta på rätt skivor om att få höra favoritlåtarna bara en gång till. Jag minns att hon sjöng med tillsammans med mig och jag minns att jag tog överstämman på en av refrängerna. Men jag tror att vi fulade oss. Alltså att jag kanske låtsades fulsjunga och tramsa för att inte visa att jag tyckte det var bra på riktigt-riktigt. Men efter 265:e gången lät det faktiskt fint och jag var så körd. Kaah hade kilat sig in i mitt hjärta 4-ever.
Äh. Det gick nog inte till riktigt så i verkligheten, nu när jag tänker efter. Men ungefär.
Året efter fyllde jag 18. Lisa, Liza och Elina kom över hem till mig med två paket. En Haagen Dasz Cookies and Cream (som jag medvetet ”glömde” i frysen tills de hade gått så att jag fick äta hela själv, förlåt!) och en inslagen cd-skiva. Det var Kaahs tredje skiva Beats Melodier och Baby Kaah som hade kommit ut bara några dagar tidigare. Jag kan ha fällt en tår av lycka, jag minns att jag i alla fall skrek. Och jag kommer ihåg hur den gula skivan under lång tid var min käraste ägodel. Hur den var med mig överallt i min portabla cd-spelare. Hur jag gick över Schillerskas parkering till skolgård med Faller till Noll i lurarna dag ut och dag in. Än idag plockar jag fram låtarna från den skivan så fort något har hänt i mitt liv, de är del av min bästa tröst när allt skiter sig.
Imorgon släpps Kaahs fjärde soloskiva och min pepp är.. Så här, jag är nervös. Det finns en anledning till att jag inte klarar av att höra hela Värvet-intervjun med honom och måste hoppa fram hela tiden för att jag inte vill sabba det rosafluffiga runt musiken, precis som att jag inte klarat av att läsa mer än inledningen på Nöjesguidenintervjun. Att jag kommer missa hans spelningar i sommar är lika delar sorgligt som skönt. Det är liksom för stort och så här blir det alltid när något spelar för stor roll och jag inte kan lugna ner mig. Musik har den här effekten på mig. Men som sagt, imorgon släpps skivan och jag gissar att jag inte kommer att våga lyssna förrän om någon månad när ni andra har tystnat och gått vidare till nåt annat skivsläpp. Då ska jag i lugn och ro teleportera mig tillbaka till den där känslan för så många år sedan och vara ensam kvar med musiken i mina lurar och i hemlighet ta överstämman. Utan att fula mig den här gången.
