Imorse var Julia, Roxy och jag med i Nyhetsmorgon och pratade om ”gayhen”.

Den här Samsungreklamen med Usher är så himla konstig:

Påminner mest om en blandning mellan gamla Spy vs Spy från MAD:

och när Peter Jihde gick bananas på den superstora pekskärmen under valdebatterna i tv 4 2010. Jag hittar inget klipp på det, så här kommer istället ett på honom 1997:

Jag måste bekänna en sak. Jag har en skämslåt som jag lyssnar på flera gånger om dagen och det har känts smutsigt från första stund. Blurred Lines med Robin Thicke ft. T.I. och Pharrell Williams <– känns jobbigt att ens skriva ut det.

Jag lade först märke till den när jag satt och mölade i mig senaste säsongen av The Voice (med Shakira och Usher). Den framträddes live där och anledningen till att det kändes så *uääääh* var det gamla vanliga med snubbar som får vara påklädda på scen och har halvnakna kvinnliga bakgrundsdansare som dansar så himla ”sexxxi”. I familjeprogrammet The Voice liksom.. Att det kan vara så vedertaget med kvinnoförnedring att det till och med är okej att ha med det framträdandet där? Aja, jag orkade inte ens se hela låten utan spolade fram och tyckte den var rätt B först. Sen har jag hört den om och om igen på radio och nu kan jag inte sluta lyssna på den.

Och jag har inte alls reflekterat över texten, utan jag såg videon och tyckte den var så slentrian-nedsättande och det fick mig att känna mig ännu skitigare. Det är en sak att bli sur på ett budskap när det är nåt man tycker är halvbra. Men när man verkligen hunnit börja gilla något?

Och sen läste jag den här artikeln och nu har jag en så himla fadd smak i munnen. För Mia Freedman har till skillnad från mig lyssnat på texten och tar upp exempel som:

och

och

Eh? Man skulle kunna tänka att det, igen, är lite allmänt slentrian-nedsättande bullish som inte ”betyder nåt” (fast såklart betyder jättemycket ändå) och är illa nog. Men så kommer man på att låttiteln är Blurred Lines. Suddiga gränser. Så du vill ta henne i röven och hon säger nej, men det betyder inte nej för dig? Det finns ett kortare ord för det: våldtäkt.

Och när Robin Thicke ska berätta hur de tänkte i sina val kring både låten och videon:

Vänta, vad sa han?

Fucking grattis ditt mähä!

Trots att jag i teorin inte tycker att man ska sammankoppla konst med dess skapare i sin bedömning av eller känsla för den, så kan jag nästan aldrig låta bli. De två sitter för tätt ihop för mig, speciellt eftersom jag skapar så starka band till artister och skådisar om de gjort något som betyder mycket för mig. Och sen när de visar sig vara idioter så.. Alltså jag har ändå redan haft en bild av Robin Thicke som en rätt thicke snubbe, så honom skiter jag i. Men Pharrell som är så bra och gjort så många fantastiska låtar som jag lyssnat på en miljard gånger..

Det är så himla mycket lättare med töntar som Chris Brown som ändå är så dålig, honom skulle jag aldrig lyssna på eller spela ute. Men när konsten både är asbra och asdålig, hur gör man då?

Älskar denna välvilliga bajskvinna och hennes t-shirt så mycket. Hur hon pratar om stool, colon och rectum på ett så ”naturligt” sätt. Och visst, skratta ni. Men vänta bara tills ni sitter där och krystar:

Nä förresten, jag tror jag ångrar mig om att Pretty Little Liars skulle vara så himla dålig, nu när jag tänker efter har den absolut massa föredelar. Lite långtråkig visst. Men den har absolut potential att ta igen sig om manuset bara lyfter några snäpp. Det jag nu inser att jag gillar med den är att den har rätt lite att göra med ”ska de bli ihop eller inte”-plottar. Fokus ligger hela tiden på vänskap och det är egentligen ganska ovanligt i serier som handlar om unga tjejer. Ingenting av det de gör, tycker eller är definieras av deras relation till killar. Överlag handlar det rätt lite om kärleksrelationer, eller det är i alla fall inte det primära. Allt kretsar egentligen kring ett mordmysterie och för ovanlighetens skull håller de sig till det. Tjejerna stöttar och peppar varandra oavsett vad det handlar om, samtidigt som de säger ifrån till varandra, till andra, till vuxna. De står upp för varandra och sig själva. Fram till nu har jag sett PLL genom ett Gossip Girl-filter (som ju ej är en komplimang), men nu när jag släppte det så står den verkligen för sig själv. Det är fortfarande inte direkt bra, men i dessa tider av kvinnohat blir man ändå lite glad för det lilla här i världen, för det hade varit så himla lätt att ta till det gamla vanliga och ändå behållt publik i 5 säsonger till. Det kan vara så att allt det här jag skriver om blir bättre eller sämre ju längre jag ser, är inte färdig med första säsongen än, men jag ser att det definitivt finns massa balla grejer man skulle kunna göra med den här berättelsen. Hoppas de görs bara!

Plus att Ashley Benson från Springbreakers, Laura Leighton från Melrose Place och Holly Marie Combs från Förhäxad är med och det är ej en nackdel om en säger. OCH nu kom jag på en grej till, utan att spoila för mycket: men hur bra var inte komma ut-scenen? Kan vara att jag såg den genom ett sjukma-filter = så himla känslig, men jag grät lätt resten av avsnittet pga det var så starkt.