Okej, måste ta en himla paus nu i allt mailande som idag i alla fall inte känns lika

som igår.

Hittade det här så gråtfina fotoprojektet på the internets:

Det är den ryska fotografen Jana Romanovas projekt Waiting. Hon har fotat unga par som är gravida och sover i sin säng. Det är rätt heterovitt, men vackert.

Har själv aldrig känt något behov att skaffa barn eller vara gravid eller något sånt. Men det är ändå något med de här bilderna som onekligen river rätt hårt i mig.

Det finns fler bilder här.

(Ändå lite spex att alla paren har avkastade innetofflor vid sängen)

Okej, in i nästa fas av uppstyrningen. Del två av detta kaos: fucking få himla arbetsgivare att fatta att jag är så grym som jag vet att jag är. Och nu säger jag det utan minsta skam (OBS ljug) i kroppen: Jag har ett fett CV, är stört driven och bra på det jag gör. Vet att ni är många som läser den här bloggen och att flera av er arbetar med tv, radio och kultur <– mina huvudområden. Hojta om ni ska ha en länk med mer info, min mail finns här till höger.

I alla fall, det här är vad som kommer hända idag:

Det kommer bli:

Och:

Ganska mycket det här:

Fast mest:

När jag är klar idag ska det kännas:

Nu är första delen av min ”Hoppsan, livet vändes just helt upp och ner och jag måste ta mig upp på fötter igen” avklarad. Lägenheten är såld. LÄGENHETEN ÄR SÅLD.

Kontraktet är påskrivet och nu ska alla arvoden betalas och banken få sitt och annat sånt vuxet som jag själv inte begriper och sen.. vet jag ingenting mer. Så inget av det här känns alls på riktigt, det är som ett himla låtsasprojekt. På den här tårtan av mayhem kommer den där lilla detaljen med att jobben jag hade på gång i höst skitit sig. Frilanslivet är knepigt och jag tycker väldigt illa om att inte veta, men det är bara att ta tag i. Gissar att en fördel med att inte ha en partner att förhålla sig till gör att man lättare kan slukas in i sina projekt. Oavsett om det är en lägenhetsförsäljning eller jobbsök. Inte så att den man varit med nödvändigtvis hindrat en från något, men att man ändå.. jag vet inte hur jag ska förklara det, men på någon nivå hindrar sig själv? Skulle aldrig vilja erkänna att även jag har gjort det, men så är det kanske ändå lite.

När jag kom tillbaka från Göteborg för precis en vecka sedan lovade jag mig själv att slippa tänka på jobb första veckan. Istället har jag maniskt skurat alla köksluckor och plockat fram alla mina böcker och ställt ut i lägenheten. Jag har dammtorkat varenda list och eluttag i mitt hem och tagit i så hårt med moppen över golven att det känts som att armarna ska brytas av. Jag har av oklara skäl hängt upp min gamla gymnasiebalkjol på väggen och beställt hem affischer på van Gogh-träd för att de ger mig ro. Jag vet att allt kommer att lösa sig, det gör alltid det. Men just precis nu när jag vaknat lite sliten efter för mycket festande och det är tyst i lägenheten för att min bästis fortfarande ligger och sover i soffan så känns jobbletarkullen som jag ska börja traska upp för imorgon rätt himla stor och omöjlig att ta sig över. Fast det kommer som sagt ordna sig det här. Det kommer det. Från och med imorgon.

Nu ligger min älskade underbara göteborgslägenhet ute på Hemnet. Ni som har följt mig de senaste veckorna vet ju redan hur jag känner för henne och hur tufft och samtidigt renande det har varit att få ihop det här. Hon är bland det bästa jag vet. Och ja, det är dags att gå vidare men.. gah!

Titta vad fina bilderna är:

Jag är avis på den som köper min lägenhet som får världens bästa Hasse som granne (skulle kunna prata i timmar om hur fin han är), kan öppna balkongdörren ner mot gatan på somrarna och kanske också har kompisar som ropar upp till dem när de går utanför. Jag är avis på den som nu bara har några minuter till Way Out West i augusti och har promenadavstånd till Linné, Stigbergstorget och Mariaplan. Jag kommer sakna alla sommardagar när man bara traskar minuterna bort till Zenits uteservering och börjar med frukost men sitter kvar så länge att man till och med beställer in middag till slut eftersom alla kompisar som går förbi bara ska sätta sig en liten stund. Jag har trivts så sjukt bra i lägenheten och området och hoppas så himla innerligt att den som köper lägenheten kommer få känna allt det som jag har fått känna och uppleva där. Att hen liksom kan se allt det jag ser.

Under tiden bonar jag in mig mer och mer i lägenheten i Stockholm. Igår kväll började jag hetsbeställa vackra bilder från nätet för att jag ska få ha det lika bra och tryggt här som där. Jag har ställt fram alla mina böcker och börjat tända ljus för att inte ha mindre av ett hem nu när det som var mitt första riktigt egna hem ska bli någon annans. Det här blir bra, jag vet det, men nu börjar jag ändå bli lite nervös. Beslutet att gå vidare med mitt liv aldrig varit så på riktigt som den här stunden just nu och det är lika delar frigörande som skitläskigt.

Nä nu behöver vi ett avbrott från allt känslogeggande va? Kolla den här helt fantastiska videon som min kompis Jonas skickade till mig:

Nu ska jag fortsätta råka hälla kaffe över datorn och min vita tröja. Morgonen har börjat fantastiskt.