Jag vet ingenting om vad som har hänt i världen de senaste två veckorna. Ingen aning faktiskt. Något om att Solange släppt en ny video och något annat om.. äh, jag vet inte.

Vaknade just i min säng i Stockholm och insåg att varenda pryl jag äger är med mig här nu. Allt är färdigt i Göteborg och jag är så trött att ögonen knappt kan fokusera på tangenterna. Den här resan var så himla viktig av två anledningar, det ena är att jag har insett så otroligt mycket saker. Om mig själv, om mitt förhållande, om honom, om allt.

Att stå till kl 05 och ilskerolla en vägg till Bloody Mother Fucking Asshole på repeat eller skrapa bort gamla färgfläckar från -07 till Not Ready To Make Nice tills man tappar fokus och skär sig i tummen gör det med en.

Att vara så sömnlöst utmattad och söndersupen att man vaknar med skakningar i hela kroppen gör det. Att träffa de allra äldsta vännerna som vet allt om vem man var innan man ens hade tagit studenten gör det, precis som att träffa de som vet allt om hur och vilka han och jag var de första fyra åren gör det med en.

Att rensa ur varenda låda i källaren och hitta mitt världsdriftiga gymnasiejag, mitt urgulliga mellanstadiejag och fastna i gamla dagböcker och anteckningsböcker gör det.

De lika delarna sorg som släppa taget att se homestylisterna bära in sina möbler i lägenheten gör det, precis som att sitta sex timmar i flyttbilen med min älskade storebror och prata om vår barndom, våra relationer och känna mig tryggast i världen där och då också gör det med en.

Den här resan har varit som slägga efter slägga mot mitt huvud. Det är något jag aldrig hade velat vara utan. Jag hade inte ens velat vara utan beslutet att be honom komma och hämta sina saker igår runt midnatt när vi ändå skulle bära upp allt på vinden. Det fanns ingen ånger i att svettig och andfådd möta honom om och om igen i trappan när han bar ner sina saker samtidigt som jag bar upp mina. Det fanns ingen ånger i att ta tillbaka hans hemnycklar och till sist låsa dörren inifrån när han stod utanför.

Och nu när jag precis vaknade hemma i min egen säng första morgonen tillbaka här i Stockholm med värk i precis varenda centimeter av mig så kommer den andra anleningen: Jag klarade det.

Jag fucking fixade det här. Jag strukturerade upp allt det här själv, jag har burit låda på låda, hyllplan på hyllplan. Alla mina barndomsprylar, böcker, skrivbordet och lamporna. Jag har precis som när jag flyttade in i lägenheten ett år innan vi blev ihop suttit på mitt golv mitt i natten och ätit hämtmat med målarfärg på hela kroppen.

Jag har precis som då klarat mig själv. Jag kommer alltid att klara mig själv och det gör mig så oändligt stolt. Visst, jag har ingen aning om vad som händer nu, ingen alls. Det står inte en enda sak i min kalender om vad jag ska göra från och med idag och resten av mitt liv eller vem jag ska göra det med. Jag har ingen aning om vad jag ska jobba med eller vad som händer socialt, men just nu innan den paniken kommer så är det okej. För vad situationen än är så hanterar jag den. Jag vet att jag gör det.

Göteborg är väldigt snällt mot mig just nu.Skapade en spellista som heter Bloody Motherfucking Ragelistan. Den hjälper. Mina älskade älskade vänner hjälper. Att vara ifrån allt hjälper. Att gå apeshit på dansgolvet hjälper. Tänkte vara lika snäll tillbaka mot den här staden nu och ta en dusch. Hepp!

Nästa steg i allt kaos just nu är att sälja min fina Majornalägenhet i Göteborg. Det är en så skruvad känsla att den plats som känns mest som mitt hem, min borg, nu ska bli någon annans. Jag träffar olika mäklare för att se vem och vad som känns rätt. Och sen ska någon annan främling in och styla om den. Så himla himla konstigt bara. Jag har de senaste åren fattat hur överdrivet mycket jag binder mig vid materiella saker. Men är det så konstigt egentligen? Om man bott någonstans så länge och gjort om allt själv. Stått där på nätterna och lyssnat på Vaken medan man skruvar tillbaka handtagen på de nymålade köksluckorna.

Med allt annat bös som pågår just nu i mitt liv så är det en storm av minnen att gå runt här inne. Alla fester, stora middagar, nyårsfester och bakishäng. Hur det var här vi sov första natten, hur han gick nedanför på gatan morgonen efter när jag satt på golvet i min franska balkong och tjuvrökte. Hur han tittade upp mot lägenheten och plötsligt såg mig där. Hur vi log mot varandra och min mage exploderade av pirrkänslor. Hur han efter 1,5 års långdistans till slut flyttade in och jag kom hem en dag från jobbet och han hade satt upp hyllorna för att överraska mig. Hur han hade börjat fylla på med mina miljarder böcker sorterade efter färg för att han visste att det var precis så jag ville ha det. Hur jag inte tyckte det var tillräckligt rätt och gjorde om ordningen när han inte var hemma.

Hur inget av det där finns kvar längre. Hur lägenheten är så tom nu att det ekar när jag går runt. Detta är livet, det är bara så här det är ibland. Jag ska ta ner det sista, måla över minnena och låta någon annan fortsätta sitt liv härinne.

Jag ska också fortsätta mitt liv. Någon annanstans.

*höhöhö*

Kära Göran Hägg.

Nu vet jag mycket väl att du har skrivit inte bara en, utan två böcker om retorik. Du kanske har skrivit fler, det har jag ingen aning om eftersom jag bara kom igenom hälften av den första pga rätt tråkig. Men någonstans bland alla dessa blad borde du säkert ha nämnt någonting om effektsökeri. Jag utgår ifrån att du inte är fullständigt dum i huvudet för jag vill så himla gärna lita mer än så på Sveriges Televisions val av panelmedlemmar i morgonsoffan även om jag alldeles för ofta tvivlar. Så låt oss ta det här steg för steg:

Nej vet du vad förresten, nu var jag på väg att skriva något jättepedagogiskt om hur du kan gå tillväga när du är osäker på vad du ska säga men ändå vill säga något för att höras ännu lite till, du har ju en tendens att göra det. Och jag vet, du är rädd för att bli bortglömd och tänk vilken härlig spexfarbror du framstår som när du säger den här typen av grejer, du liksom visar att du fortfarande har lite riv kvar i dig. Och ja gubben, jag vet att du hade filat på det där ett tag, ditt snabba svar på frågan och det lilla flinet på slutet är alltid en tell (<- Göran, det här ordet betyder på ett ungefär ledtråd). Men ärligt talat orkar jag inte förklara för en farbror som levt mer än dubbelt så länge som jag hur han ska uppföra sig för att inte framstå som en komplett idiot. Eller du vet, hur han ska göra något så banalt som att i ett public service-medie visa respekt för alla människors lika värde.

Men här är ett litet tips:

När du hamnar i ett läge där du känner att det enda du har att säga som svar på frågan: Vad säger avskedceremonin, vad fick ni för intryck av den? är: Det visar ju hur enormt betydelselöst det här besöket var att man bara skickade kvinnliga ministrar. Det brukar vara i såna lägen. Så har du sjukt nog ytterligare ett alternativ.

Du kan faktiskt också bara hålla käften.

Tack på förhand,

Soraya Hashim

Låg och youtubade menlösa klipp jag redan sett till kl 06 imorse. Hittade dock den här lilla, Jennifer Lawrence allra första skådisjobb var en reklamfilm för My Super Sweet 16: