Den största rädslan hos många rapfans inför helgens Grammys var inte att Kanye West skulle storma scenen, något flera välkomnade, utan erövringar av Iggy Azalea i de fåtal kategorier tillhörande genren. Efter Macklemores vinst och förlåtande sms till Kendrick Lamar förra året var detta en repris många inte ville uthärda. Turligt nog gick priset till Eminem istället för Twitters mest älskade australiensiska igloo. Sedan hur en vinst för en manlig vit rappare framför en kvinnlig vit rappare — som han nyligen hotade med våldtäkt i en låt — skulle vara mer givande för världens rapsamfund är diskutabelt. 

Genom den amerikanska musikhistorien kan vi se afroamerikaner skapa banbrytande musik för att sedan approprieras av vita musiker — producenter likt Diplo har till och med gjort detta till något av en internationell sport. Kanske var det detta som vilade under Kanyes kommentarer om artisteri? Att rasifierade har börjat marginaliserats i musikutövande? Det vore knappast något nytt och om vi ska tro dessa undersökningar som Pigs and Planes har grävt fram så kan detta bli ett ämne värt att debattera under 2015. Grammy-galans nomineringar har nämligen inte varit så här vita sen 1981 — närmare 35 år sen Phil Collins solodebuterade med andra ord. 

Det är en växande kurva och likaså i den över Billboards hundra hetaste artister, där även 80-talet tycks vara tillbaka. Nog för att Berlinmuren föll och The Cure släppte mer musik än någonsin under det decenniet, men detta var även en tid då pudelrock var relevant, vilket på något sätt nollställer David Hasselhoffs guldår rent musikmässigt. 

Handlar det om musik eller rasism? Undertoner av det sistnämnda är något amerikanska galor överlag har dragits med sen begynnelsen och kanske är tiden kommen för en direkt motaktion. Är Yeezus fanbäraren i så fall? Kanske inte, men orden Kanye uttryckte i Beckyoncés efterskalv är väldigt träffande och lär säkerligen ljuda utöver 2015.