Genom hela trailern till boxningsdramat Southpaw flöt endast en tanke runt i mitt huvud: detta framstår som äkta må-dåligt-porr. Sedan kommer den kanske uppenbara överraskningen, filmen är skriven av Kurt Sutter — skaparen bakom våldsporren och den ändlösa trappan av melankolisk såpoperadramaturgis hemvist Sons of Anarchy. Helt plötsligt ter allt sig normalt, i Sutters värld där lycka endast kan nås först när sandkorn börjar rulla ur öde tårkanaler. Tvivlar ni på denna herres världsbild? Faktumet att han själv valde att spela en av tv-historiens mest plågade karaktärer i sin egen serie talar för den.

Men här handlar det egentligen om Sutter och regissören Antoine Fuquas — mest känd för Training Day och de kommersiella publikfriererna som följde — försök till att göra en Oscars-värdig film, för om det är något jurymedlemmar i den uråldriga institutionen älskar så är det när skådespelare torterar sina kroppar för boxarroller. Här är valet av fysiskt och säkerligen även psykiskt tortyrobjekt ingen annan än Jake Gyllenhall, ett utmärkt val för boxaren vars liv faller samman och där det enda som kvarstår är 50 Cent. 

Om du inte redan är såld på döda fruar, gråtande barn, alkoholism och förmodligen någon drogöverdos så har filmen även ett soundtrack producerat av Eminem — ifall han hade något att göra med faktumet att protegén 50 har en stor roll låter vi vara osagt. Med andra ord är detta en analkande amerikansk biosuccé, för det finns även lite boxning att ta del av. Dock vad en amerikansk biosuccé behöver är ett lyckligt slut, och frågan är ifall Sutter är villig att släppa på sina principer bara en enda gången, eller ifall han tänker låta Michael Chiklis göra smutsjobbet åter igen.

Att vara främmande inför termen white privilege är svårt med ett Twitter-konto, dock måste jag säga att under hela mitt liv har jag nog aldrig konfronterats med de privilegier som kommer med min hudfärg. Så när Twitter gör ett bättre jobb än läroverket när det kommer till att lära ut om rasism finns det endast en logisk fortsättning, det är dags för MTV att utbilda vita i deras rasidentitet.

Efter alla kommentarer kring hur MTV har gett upp musik för skräp-tv är nu kanalen redo att slå tillbaka mot den vita medelklassen med dokumentären White People. Här får vi följa fem individer — tillika min och alla andra vita personers avatarer — när de tar sig an komforten av ett liv med uteblivet förtryck baserat på sin hudfärg, regisserat av Pulitzer Price-belönade journalisten Jose Antonio Vargas.

Ifall detta projekt sluter upp i kränkande reality-nonsens eller tankeväckande möten återstår att se, den första trailern erbjuder dock mest av det förstnämnda då idéen om denna dokumentär måste säljas på något vis. Vargas har dock hyllats för hur han skildrade skolmassakern vid Virgina Tech för 8 år sen, och lär säkerligen göra sitt bästa när kommentarer likt ”du säger fel saker och helt plötsligt är du rasist” florerar.

Huruvida någon svensk gästar dokumentären för att diskutera den omvända rasismen efter att han blev kallad för svenne av något kaxigt ungdomsgäng återstår att se den 22 juli, när White People har premiär. Med tanke på hur kommentarerna till trailern präglas av svordomar riktade mot MTV och propagandateorier kring hur rasism inte existerar kan man väl knappt bärga sig?    

Att spendera sin tid i The Black Lodge känns säkert som en evighet, och det är där vi befinner oss nu. Medan vi endast behöver vänta i 200 dagar tills X-Files återvänder väntar vi fortfarande på ett officiellt datum för den tredje säsongen av Twin Peaks, och ja vi verkar få vänta ännu lite längre.

Turerna har redan varit många kring detta projekt sen tv-kanalen Showtime släppte nyheten om dess återkomst förra året. David Lynch satte kaffet i halset och övergav skeppet, skådespelare bönade och bad om mer pengar till deras karriärsfader, för att sedan bevittna hur det surrealistiska geniet återvände med fler avsnitt än tidigare.

Därför borde det väl egentligen inte chockera någon nu när nyheten om att det kan dröja tills 2017 före vi får se kultserien igen sprids med alla internets ugglor. Däremot är det något överraskande att detta kommer från den ofta bortglömda medskaparen Mark Frost, som virrade in många fans förhoppningar i plast och dumpade dem i en sjö under en nyligen släppt intervju. Utan — någon på papper — tvekan hävdar han där att produktionen börjar i september detta år, och att vi kan förvänta oss den tredje säsongens premiär under 2017.

Även ifall Showtime inte har kommenterat nyheten än borde vi kanske förvänta oss detta när Lynch är vid rodret, om det är någon som inte kommer kompromissa med schemat för att nå den eftersträvade visionen så är det han. Men efter att serien var halvt begraven är detta ändå hjärteskärande nyheter, våra käkar pendlar redan i ett tjackfuriskt tempo, suktande efter det där trendiga tuggummit. Antar att vi för nu får acceptera faktum och glädjas över att Frost i alla fall har en bok — där händelserna från andra säsongen fram till dagens Peaks avslöjas — att släppa nästa år, som att någon ens läser böcker längre. Nej tillåt mig att spela Twin Peaks klassiska vinjett till musiken av Weezers poppunk-klassiker Say It Ain’t So och gråta istället.

Det var inte alls längesen vi fick se de första officiella bilderna från X-Files nya miniserie till säsong (sluta kalla den för en reboot skribenter) som har premiär nästa år. Men fast jag vurmar för mys mellan Fox Mulder och Dana Scully så går det inte alls upp emot det nya, rörliga, materialet som Fox nu har släppt.

Kultseriens hemvist planerar nämligen att visa alla nio säsonger av X-Files fram till i januari när den nya installationen har premiär, i ett försök att bygga hype — för att sedan döda den med de tre sista säsongerna antar jag? I trailern för denna kampanj är all utomjordisk foliehattsestetik på sin plats med glimtar av gamla fiender och mysterier samt Mark Snows mytomspunna ledmotiv så klart, dock vänds min — och säkerligen eran — värld upp och ner med det sista korta klippet taget från inspelningen av den högst eftertraktade återkomsten.

En del anar kanske överdriven nördhysteri här, men jag finner ändå mening i att analysera av dessa få sekunder:

”I’ve heard the truth, Mulder. Now what I want are the answers.”

Dialogen vi får ta del av är inte en ny sådan, utan tagen från den tredje säsongens andra avsnitt Paper Clip — näst sista klippet med Mulder och strålkastarljuset är även därifrån — dock kan citatet tänkas säga en hel del om den nya säsongens objektiv. När vi lämnade tv-serien med dubbelavsnittet fyndigt nog döpt till The Truth fann Mulder och Scully sanningen: utomjordingar har planerat en attack mot vår planet för slutet av Mayakalendern. Som flera säkert känner till är denna kalender inget påhitt, men faktumet att dess slutdatum — 21 december 2012 — skulle betyda jordens undergång, var en galen felberäkning endast karaktärer likt The Lone Gunmen skulle kunna ge upphov till.

När vi åter finner våra agenter i deras fiktionella 2016 har varken jorden transformerats till ett levande helvete, eller invaderats av utomjordingar. Just varför är kanske svaret de kommer söka? Vilar ett hot om invasion fortfarande där ute som inte är — och detta är ingen diss mot Jeff Goldblum — uppföljaren till lndependance Day? Min teori är kanske inte av Mayakalenderns proportioner, men Scullys ord kan helt klart spela en stor roll. ”Svaren finns där ute.”

På tal om Scully så gömmer sig faktiskt även en ledtråd av genus-genren här. Vid första ögonkastet tänkte vi tittare kanske inte på att det är Gillian Anderson som stormar in först i det nedsläckta (ritual?)rummet, men det har viss betydelse.

När serien sändes under 90-talet var den feministiska revolutionen inte lika påtalad, därför är det inte heller chockerande att Mulder vid ett fall oftast var först fram vid dörrarna — antingen för att knacka eller sparka in dem — medan hans kvinnliga kollega befann sig några meter bakom. Efter otaliga google-sökningar kan jag inte bekräfta ifall det är ett rykte eller fakta, men det sägs i alla fall att detta var på direktiv från producenter. Vilket inte vore allt för chockerande med tanke på att de försökte skapa ett kärleksobjekt för Scully i början av serien, då det var enda sättet att ”göra henne intressant”. Älskade 90-talet, eller vad säger ni?

Men utöver förlegade könsroller sa även procedurerna kring dörrentrérna en hel del om Mulders karaktär, alltid suktande efter sanningen, medan Scully var den vetenskapliga skeptikern med en något mer tillbakadragen tro på det paranormala. Nu när producenter inte längre är helt främmande för starka kvinnliga rollfigurer behöver ingen hålla tillbaka tv-historiens bästa FBI-agent, och vem vet, efter att ha funnit sanningen kanske det är hon som åtrår svaren mest. Det hela faller sig logiskt då Mulders korståg alltid var ett utan ände, där svaren aldrig räckte till, så när de två väl återvänder fruktar han kanske dem till och med?

Ovanstående borde måhända inte chockera, då Dana Scully alltid var något av en feministisk superhjälte. Men svårt att ändå inte gilla hur samtidens skiftande bild av könsroller skildras subtilt här. Scully behöver trots allt inte bevisa något för någon, hon behöver bara vara Scully och nu är det kanske dags för alla andra att anpassa sig — inte tvärtom.

Till sist ska ljussättningen nämnas. X-Files var från första början en säregen serie gentemot andra, inte minst pågrund av hur mörk den var — alltså verkligen supermörk och då snackar vi foto, inte bestialiska incestfamiljer. Chris Carter tycks inte ha gett upp sin fäbless för de mörka färgskalorna i det nya klippet vilket glädjer mig, Fox har ändå blivit kända för att använda sig av generiska miljöer gång på gång igen men jag antar att deras tro på Carter överväger allt just nu — sanningen, eller ja svaren, är trots allt inget som borde besudlas. 

Vad mer som gömmer sig i skuggorna är svårt att spekulera i. Andas Kryceks spöke högt i något hörn vid första glimten av en lika odödliga David Duchovny, kryper Eugene Tooms omkring i ventilationen eller har The Cigarette Smoking Man bara tappat bort batteriet till sin e-cigg? Att röka på tv är trots allt inte lika accepterat nu som för 20 år sen. Svaren är i alla fall på väg, och som alltid är jag redo att analysera dem med er.

Att förutspå sommarens hitlåt kan vara lika enkelt som det är vilseledande. Vissa år känns det uppenbart vilka ackord och fraser vi lär få höra ljudandes ur högtalare tills vi är redo att pensionera våra öron — samtidigt kan en låt ibland komma från ingenstans, lagom till midsommarfirandet, och golva nationer.

När det handlar om Fetty Waps monumentala karriärsraket till hitlåt Trap Queen är det lite av båda redan nämnda scenarion. Enda sedan den släpptes förra sommaren har New Jersey-rapparen och 1738-medlemmen sakta byggt upp momentum med sin ode till kvinnor i ett kök bestående av narkotikaingredinser. Redan vid låtens debut kunde ett flertal höra potentialen, men det var inte förrän runt årsskiftet den verkligen började få spridning och när vi nu är halvvägs igenom 2015 har musikvideon samlat på sig över 133 miljoner visningar på Youtube. Alla pratar om Fetty just nu, vilket blev uppenbart under nattens BET Awards där han ställde till med ett bejublat framträdande av låten.

Faktumet att hitmakare likt Rae Sremmurd, E-40 och Janelle Monáe inte kan hålla tillbaka de uppskruvade dansrörelserna talar en hel del för vad Fetty har åstakommit. Förra sommaren sjöng alla med till Swae Lee och Slim Jimmys No Flex Zone, men nu kan de endast buga när Fetty upprepar deras prestation och i samma svep krossar den.

Dock vilar risken för uttjatad i luften, Trap Queen är trots allt ett år gammal och Fetty själv hade gärna förvandlat galan till ett zoo med sin andra — Drake-remixade — hit My Way. Kanske är det därför dags att introducera en låt som kan ta detta segertåg vidare? Inte helt oväntat började denna framgångssaga på Soundcloud och där finner vi en rad potentiella arvingar till Trap Queens tron, bland annat RGF Island som jag personligen älskar mer än något annat Fetty och kollegorna i Remy Boyz har gjort.