Medan hon satte hjärtan i brand med hyllade Visions, krossade Grimes säkerligen ett flertal förra året när hon rapporterade att hennes då aktuella album inte skulle bli av eftersom den helt enkelt ”sög.” Med det sagt är nu väntan på nytt material från den surrealistiska popdrottningen snart över. Efter månader i studion verkar hon nämligen ha tagit fram en skiva som inte får henne att ”cringea.”

Detta med mer berättar hon i en ny underbart underlig intervju med Entertainment Weekly. Där ger den kanadensiska artisten äntligen några smakprov på vad vi kan förvänta oss, och det är inte helt oväntat en massa. Håller fantastiska Realiti måttet och vilket gotiskt monster har influerat det än så länge obetitlade albumet mest? Jag har plockat fram de viktigaste och mest fascinerande styckena nedan.

1. Hon försökte rappa på Dothraki:

I wanted people who write their own stuff but can execute a pop track. In the cases where I have vocalists, it’s like tracks that are maybe more rhythmic and less melodic information. I can’t rap! I tried rapping in Dothraki and it didn’t work. I was really proud of the beats. So I wanted to try to find cool people who would want to participate. I’d trade them a song, not like paying somebody. Someone who honestly wants to collaborate. Then I’ll make them a beat or do a vocal feature or something later.

Tur nog kommer rapandan leva vidare på ablumet med taiwanesiska rapparen Aristophanes. Men kan ni ändå tänka er musikvideon? Khal Grimes dikterande över sin karavan av blodtörstiga ryttare, en försummad chans till storhet.

2. Realiti platsar egentligen inte på albumet:

By popular demand, I did try to remake “Realiti” and it is really good now. I’m considering putting it on the record. I had to re-produce it for the live show anyway. I don’t like “Realiti,” but everybody else does. I may put it on by popular demand, I don’t know.

It’s a lazy song. I wrote it in 20 minutes. But I should probably put it on. I hate [Visions single] “Oblivion” too. All the songs that are singles are all songs people have to force me to do. I know that if I don’t like and everyone else likes it, then it’s probably a single. I always hate the songs that are the singles.

Ett framgångsrikt album och redan storhetsvansinne? Realiti är ju fantastisk? Dock är jag mer än spänd på att få höra hur den låter efter att Grimes har gett den mer än 20 minuter av sin tid. Detta är hursomhelst ett bevis på artistens storhet ifall den dansanta synthpop-låten inte är perfektion nog.

3. Bland hennes nya alter egon finns en gangster-vampyr:

It’s pretty much all alter-egos. There are a bunch [of songs] from the perspective of a vampire mobster character, which I’m now concerned about because I’m realizing if people think the words are from my perspective, they might think I’m insane. It’s about crime and stuff. There’s a lot more stuff like that because I feel more adventurous if I feel like I can — I don’t know if abdicate is the right word— but if I don’t have to take the blame because it’s not me.

Grimes användning av ihopfantiserade alter egos gör henne till en av samtidens mest spännande textförfattare. Då jag fortfarande kan fastna framför ett avsnitt av Buffy och Vampyrerna eller Angel började mitt hjärta dunka lite extra till denna nyhet, dock är jag redo för Grimes att spetsa den med en påle om några månader.

4. Fiol är albumets mest förekommande instrument:

I’m really bad at violin. There are lots of violins on this record, but they’re the most doctored, looped violins of all time. They’re Auto-Tuned. I learned about different kinds of producing working with friends. I learned about different types of drums like 808s, different types of hardware and percussion and that kind of thing.

En autotunad fiol? Detta är jag så pass redo för, kan vi snälla inkludera ett gästinhopp från Chief Keef också?

5. Albumet kommer innehålla en del skumma samplingar:

There are no other musicians but there are three songs that are based on a sample. All the songs contain songs I’ve made too. A lot of them are only me.

They’r e all really weird. They’re not like “cool” samples. They’re Japanese compilations from the ’80s and sh–.

Oklara japanska samplingar från 80-talet? Låter okej om du frågar mig, ”coola” samplingar är ändå utdaterade eller vad säger ni? 

När du inte kan definiera artister efter genre löper det en risk för existensiell-musikskribent-kris. Jag lever dock gärna i en tumultartad förvirring med Eastghosts musik som soundtrack.

Tidigare i år släppte han den fantastiska ep:n Omniscient They, vars närvaro bland ett stormigt Soundcloudflöde blev till en räddningens fyr. Då valde jag att kalla honom för musikdelningsforumets frälsare och med nya låten Praey befäster han sin titel i den profetian.

Sällan kan en excentrisk blandning av gitarrer, synthar, nedpitchad sång och febrilt tickande hi-hats bete sig så pass naturligt som när Eastghost komponerar beståndsdelarna. Från en vemodig introduktion till en basdränkt orkester erbjuder producenten tillsammans med doldisen Yespion denna mångfacetterade upplevelse – ja jag väljer att kalla det för en upplevelse, som lär få dig att tappa andan. Chillwave, trap, tech house, dnb, allt finns egentligen här på den sju minuter långa musikaliska odyssé det maskerade enigmat styr över – och ifall du tror det lugnar ner sig halvvägs igenom så gör du bäst i att hålla i dig då det fortfarande finns en hel del vågor kvar på detta hav av ljudbilder.

Ta även del av älskvärda D’vocean från tidigare i sommar:

Minns ni 2010? Året då Odd Future vann framgångar med musik som illustrativt ägnade sig åt våldtäkter, satanism och homofobi. Storbritannien har då inte glömt dessa texter, då de nu fem år senare förbjuder den numera splittrade gruppens frontman Tyler, the Creator från att besöka landet.

Enligt rapparens manager Christian Clancy kom nyheten i ett brev från landets inrikesminister där rader från de 5-6 år gamla albumena Bastard och Goblin citerades.

Att försvara dessa texter är lönlöst och tjänar inget till, de är och lär förbli rätt jävla avskyvärda. Men samtidigt är det uppenbart att Tyler inte är samma artist han var vid 18 års ålder. Många av oss skulle säkerligen skämmas över den skit vi slängde ur oss under sista åren på gymnasiet – jag inkluderad – och det är minst sagt underligt att Tyler får betala för det nu.

I början av sin karriär älskade rapparen att göra feministiska organisationer i Australien upprörda under sina konserter. Men ser vi tillbaka på detta år så valde han att inte besöka landet under sin världsturné, förmodligen pågrund av ett konsekvenstänk många inte anammat ens när de är 24. Ändå har politikerna i Storbritannien gjort valet att bannlysa honom från landet under 3 till 5 år då de anser att han ”fostrar ett hat som kan ge upphov till terroristaktioner”.

BASED ON LYRICS FROM 2009 I AM NOT ALLOWED IN THE UK FOR 3-5 YEARS ( although i was there 8 weeks ago) THAT IS WHY THE SHOWS WERE CANCELLED.

— Tyler, The Creator (@fucktyler) August 26, 2015

Lärdomen är här att kanske inte vara en idiot från första början och något säger mig att Tyler, the Creator ångrar det uppenbart chockerande i sina texter nu. Dock kan jag känna att politiker har viktigare saker att göra en att straffa en artist för saker hans futtiga tonårshjärna begick och då har jag ändå inte sympatiserat med Tyler på väldigt länge. Frågan är nu ifall andra kontroversiella rappare som Eminem, eller valfritt deathmetal-band med ultra-moshpiten ”wall of death” som en del av sin konsert, behöver oroa sig inför framtida uppträdande. Min gissning? Nej.

Anser du att rap är överskattat 2015? Då är det kanske dags för dig att stifta bekantskap med det ständigt genreöverskridande – och självutnämnda – amerikanska pojkbandet Brockhampton.

Även ifall detta kollektiv är kända för att experimentera med gitarrslingor och Crystal Castles-samplingar så är deras senaste låt Dirt ovantligt ”rap” av sig – kanske för att det var den konservativa radiopersonligheten ”Old man Ebro” som under natten premierade låten genom sin radioshow på Beats1 Apple Radio. Här hör vi bland annat hur Merlyn Wood och Brockhamptons outtalade ledare Kevin Abstract skildrar sin sydstatliga uppväxt genom vandaliserande flows och något angenäm sång över ett progressivt beat, som tar sin början i en pianoslinga för att sedan låta ett nytt lager av hänsynslösa synthar bygga upp låten vers för vers. 

Detta är utan tvekan en av veckans tyngsta låtar, och Brockhampton är utan tvekan ämnade för framgångar av Backstreet-magnitud – i alla fall när vi snackar obskyr Soundcloud-rap.

Visst, vi kan alla komma överens om att namn som David Lynch, Mark Frost och Kyle MacLachlan är essentiella när vi återvänder till Twin Peaks nästa år – eller 2017, de verkar inte ha bestämt sig än. Men det finns en till viktigt komponent vi alla lär behöva till kaffet på RR Diner, och det är lite drömlik musik för Audrey Horne att dansa till.

Tur nog rapporterar TV Line att den legendariska kompositören Angelo Badalamenti är påväg tillbaka till den dimtäta staden, förhoppningsvis med ett arsenal av surrealistisk jazz och spökliknande synthmelodier. Huruvida Julee Cruise kommer få återuppliva sin slumrande karriär som Badalamentis musa än en gång återstår att se, men med tanke på hennes och Lynch problematiska förflutna borde hon kanske hålla tillbaka på förväntningarna. Personligen röster jag för att våran svenska stolthet Lykke Li får jobba med Lynch igen.

En till förhoppning är att James Hurley har lagt sina minst sagt doucheiga trubadurambitioner bakom sig 25 år senare. Dags att överge gitarren för turntables och trancerytmer? Ja, varför inte arrangera ett skogsrave i de atmosfäriska skogarna, gärna med dj-båset tät intill the Black Lodge om ni förstår vad jag menar.

Passa även på att med denna nyhet avnjuta historien om hur Badalamenti och Lynch tillsammans skapade det vackra men gastkramande musikstycket för Laura Palmer: