För varje dag som går är vi lite närmare sanningen kära konspiratörer, ufo-fanatiker och allmäna foliehattar. 24 januari nästa år återvänder X-Files med sex nya avsnitt och vi har äntligen fått de första officiella bilderna från inspelningen.

Men med nyheter kring denna mystiska serie följer såklart frågor, speciellt ifall vi kollar på omslaget till nya Entertainment Weekly där Mulder och Scully ser hetare ut än någonsin tidigare. Hur är det möjligt? Är evig ungdom något utomjordingar kompenserar med efter alla experiment? Om så är fallet stråla bara upp mig till moderskeppet, jag har redan en mängd gråhår någon behöver se över.

Med de nya bilderna erbjuds vi även första glimten av några nya birollsfigurer, vi har bland annat Joel McHale i rollen som en konservativ Bill O’Reilly-esque talk show-värd som sänder våra kära FBI-agenter på spåret efter en misstänkt ”abductee” spelad av Annet Mahendru — chockerande nog vill inte den amerikanska högern ens ha utomjordingar i sitt land.

Denna återkomst kommer dock inte vara centrerad kring ett ufo-mysterium, utan istället erbjuda sex avsnitt enligt det klassiska ”monster-of-the-week”-konceptet med en röd tråd i seriens paranormala mytologi. Utöver skaparen Chris Carter återvänder även författarna James Wong, Glen Morgan och Darin Morgan. Även fast de två sistnämnda är bröder så är radarparet här James och Glen, hyllade för avsnitt som den amerikanska — samt bannlysta — mardrömmen Home och När Lammen Tystnar-homaget Beyond The Sea. Darin har dock klarat sig väl på egen hand, känd för att ha tillfört de mer lyckade humorelementen till serien med bland annat Emmy-vinnaren Clyde Bruckman’s Final Repose. Mina förhoppningar går helt enkelt inte att hålla tillbaka längre.

Carter noterade även — i ett samtal kring vad vi kan förvänta oss — att seriens originalgång slutade precis efter 9/11. USA är en annan plats nu och likt hur X-Files under 90-talet tog sig an den amerikanska befolkningens farhågor och fobier kommer de nu tackla detta decenniums värsta mardrömmar. Kommer en viss bildmapp vid namnet ”For my Scully-baes eyes only” hamna i fel händer? Helt okej med mig. Kommer laptops i alla stater bli besatta av mytomspunna internetkaraktärer som Slender Man? Även här kan jag inte hitta några problem, bara det inte mynnar ut i något ovetande CSI: Cyber-fiasko där  Lil’ Bow Wow hackar datorer och Patricia Arquette kör mun mot mun-metoden på en bebis.

Men var finner vi Mulder och Scully när jakten efter sanningen åter är igång om sex månader? Den manliga delen av duon är tydligen hemskt nere och deppig vilket förklarar pappajeansen, dock borde han vara glad över faktumet att han återigen jobbar för FBI — eller? Gillian Anderson säger hur som helst att hon ”gillar var Mulder och Scully befinner sig i deras förhållande” vilket endast väcker en tanke hos mig: det existerar inget förhållande längre. Dock är jag säker på att de kommer bli intima vid första glimten av en alien, så det finns ingen anledning till att spilla annat än lyckotårar just nu.

Sanningen finns där ute och lita inte på någon annan än mig när jag guidar er hela vägen, ackompanjerad av Mark Snows klassiska vinjettmusik. Förresten, besök EW:s hemsida för alla bilder från inspelningen.

Minns ni Heroes? Tv-serien om ”normala människor” med superkrafter vars första säsong hyllades, medan de som följde sågades till fotknölarna av kritiker och tittare. Någon på tv-kanalen NBC tyckte dock — med den nuvarande trendvågen — att en miniserie var perfekt för deras hösttablå och nu har vi äntligen fått den första trailern som ställer frågan ”var har hjältarna tagit vägen?” ifall någon verkligen undrade det.

Flygande individer, samurajsväder och Jack Coleman som fanfavoriten HRG utlovas vilket säkerligen lär göra några hoppfulla tittare nöjda. Men likt den akustiska Metallica-covern lämnas en med undran: ”har Heroes fortfarande någon populärkulturell slagkraft?” Serien gick snabbt från serieromansdoftande superhjälterealism till något liknande CW:s lågbudgeterade och klämkäcka supersåpor — nu talar jag främst om Smallville medan ett flertal faktiskt älskar Arrow av någon anledning. Tyvärr lutar det åt sistnämnda alternativet efter detta smakprov, en viss känsla av desperation vilar nästan i luften vilket är förståeligt när en hjälte med brutna vingar försöker flyga. 

Än vet vi inte hur mörk framtiden är, men det bådar inte gott med tanke på att en viss återkommande karaktär fortfarande glider runt med en liten hårtuss under läpparna. Ansiktsbehåringens stilmässiga framtid är om inget annat en dystopiska sådan helt enkelt.

Om du — precis som jag — stundtals försöker förtränga ungdomsåren av utköpt fulöl, svartvit-randiga tröjor och det vida utbudet av indiemusik borde termen ”indierap” väcka anstöt. Vare sig jag avskydde den tidens indie så pass mycket, eller bara allt omkring det, blev onekligen dess artister måltavlor för mina spydiga och tonårsladdade kommentarer. 16-åringen inom mig borde därav vända ryggen till vid första anblick av rapparen London O’Connors konstnärliga uppsåt, dock finner jag inget annat än fascination för denna brittiska artists bloggbetitlade indierap.

Men för att snabbt återvända till det förflutna, det går inte att undanfly faktumet att jag alltid var svag för Julian Casablancas — från allas indiedarlings The Strokes — soloprojekt Phrazes for the Youth, vars retrofuturistiska synthmelodier ledde till att jag slet sönder min t-shirt framför min dåtida crush medan Casablancas uppträdde något förfriskad på en soldränkt festivalscen för flera år sen. Maskulina manifestationer av den sorten har jag aldrig varit byggd för, men jag kan ändå se tillbaka på det tillfället av befriad självkontroll med vurmande känslor när jag hör Londons nya album O∆ — där de surrande retrofuturistiska syntharna från de expansiva åren gör en lågmäld återkomst till mitt liv.

Med ett flow rullandes längst trottoarerna och en röst darrandes likt fuktiga läppar mot varandra tar London oss med på resan nerför sin gata genom ett album byggt kring den svävande längtan, suktandet, efter att lämna den sömniga förortens trygga omfång. Narrativet följer en dag i denna vardag av andnöd där rapparen bland annat stirrar oskuldsfullt ut genom fönstret, finner någon att förälska sig i och får i slutändan hjärtat krossat med naiviteten — helt enkelt ditt stereotypiska indiekoncept. Dock blir det enklare att förälska sig i en återkommande historia inbäddad i ett sceneri av färggranna ljudbilder och berättat genom Londons impulsiva pendlande mellan självgoda rapverser och fragilt sjungna refränger, som upphöjer känslan av anspråkslöshet till något genuint.

Som sagt, klassiska sagor om romanser lagda i en småstadsdoftande bubbla av själlöshet finns det hundratals av. Samtidigt krävs inte mer än en liten spricka för att något fantastiskt ska kunna sippra ut, vilket är precis vad London O’Connor — jämnårig med mig — har gjort efter de åren då ”vara indie” var allt för vissa. Ensliga promenadstråk ges här liv, cigaretter brinner till filtret efter frenetiskt munblossande och en överhängande känsla av juli-strapatser fyller tio spår med den ständigt relaterbara London vid sin loggbok.

Är det en längtan efter ett soundtrack till den än så länge molniga sommar som gör mig något partisk? Av de stutsande ackorden kan jag nämligen känna medvinden i ryggen på road trip anthemen Steal och hur dragkraft sliter i hjärtat på kärleksuppgörelsen GUTS — och bara där har vi två känslor synonyma med den rådande årstiden. 

Oddsen talade emot men ändå lyckades denna kärlekshistoria fängsla mig, och ett ledmotiv för kommande månader är nog funnet. Kanske hatade jag aldrig indiemusik så pass mycket från första början, måhända att det endast var något jag försökte intala mig själv — ni vet det där med att finna sin identitet är aldrig enkelt, tur att London i alla fall hade en stjärnlogg för sina eskapader.

I den konservativa världen av serietidningar är förändring sällan välkommet, något Marvel Comics med Brian Michael Bendis i spetsen försöker ändra på. Sedan ett tag har förändring nämligen varit minst sagt påtagligt hos det legendariska serieförlaget som har tagit ett aktivt steg emot den bristande mångfalden inom serievärlden. Sedan förra året har man introducerat en kvinnlig Thor, en afroamerikansk Captain America och en homosexuell X-Man — i ett försök att kanske göra läsning som inte bara vita smågrabbar kan relatera till — men nu kommer nästa steg som säkerligen är det största.

En av världens mest älskade superhjältar är Spider-Man, vilket bland annat uppenbarade sig förra veckan i form av läckta mail från Sony Pictures — som äger karaktärens filmrättigheter — där en representant la fram några obligatoriska karaktärsdrag. Bland annat måste den kända väggklättraren alltid vara vit och heterosexuell, och får aldrig knarka — vilket dödar alla möjligheter för spännande karaktärsutveckling eller svindlande drogtrippar bland New Yorks skyskrapor på den stora vita duken.

Kanske som ett svar på detta gör nu Bendis sin nästa avancering för progressiv serieläsning. Sen ett tag tillbaka har Miles Morales — en tonåring med både afroamerikanskt och puertoricanskt ursprung — patrullerat gatorna som Spider-Man i det mer samtida spinoff-universumet Ultimate. Men efter sommarföljetongen Secret Wars kommer Miles bli en karaktär i Marvels ”riktiga” universum, då med Peter Parker som hans mentor.

Det är inte första gången Parker har räckt över masken till en annan, han gjorde det sporadiskt under 90-talet när serier överhuvudtaget led av en identitetskris, som i Spider-Mans fall manifesterade sig genom den ökända klonsagan. Men faktumet att en rasifierad karaktär gömmer sig bakom masken lär förmodligen uppröra bland de konservativa led som darrade inför chansen att en afroamerikansk skådespelare skulle ta över rollen i Marvel Studios kommande film. Dock verkar producenter vara lika rädda som läsarna för att överge den klassiska framgångshistorien om en ung nörd som fann kärlek och popularitet med en superhjälteidentitet.

I slutändan är det precis lika dumt att tro att Peter Parker aldrig snuddade vid vardagseskapism i form av något liknande en joint — när brottsbekämpande var hektiskt eller att Rob Liefeld bara tecknade det hela — som att Spider-Man inte kan vara något annat än vit. Vi har hört samma historia i över 50 år nu, det är på tiden att en ny skildring presenteras. Bendis har förstått detta och inom sinom tid är kanske alla ombord för denna spännande serierenässans.

Att bära högklackat är kanske inte fördelaktigt i alla miljöer, speciellt när vi talar om actionfilmer vilket blev påtagligt i senaste Jurassic World där Bryce Dallas Howards karaktär inte för en sekund kunde ge upp sitt par även fast en flera meter lång datoranimerad dinosaurie var henne hak i häl. Denna bristande logik har gett upphov till en ny tumblr vid namnet Action Heroines In Wildly Inappropriate Shoes där man lyfter fram de stunder den stereotypiska bilden av sexiga kvinnor i film överväger sunt förnuft. 

Ingen kan säga emot att Charlies Änglar gjorde ett fantastiskt jobb med att avlägsna drömmar om faderskap hos manliga brottslingar, men alla fotmassager i världen från sköna killar kan inte rädda smärtan tjejerna lär ha lämnats med. Eller faktumet att stofilen Alfred satte ihop en vågad läderoutfit med höga klackar åt sin egen systerdotter Batgirl i Batman & Robin, men han antog väl att även kvinnliga superhjältar bara bryr sig om mode i slutändan? Nej ta ert ansvar nu Hollywood, för när den dåliga idéen att koka ihop monsterödlor från juraperioden väl spårar ur vill ni inte få skulden för att någon bara vägrade att ge upp sina klackar.

Men att alla slagsmåls numera inte ackompanjeras av en boombox ljudandes Prodigy kan jag ändå inte förstå, mina karategester hade kommit av sig själva naturligt.