Efter ett flertal mixtapes och två studioalbum har Atlantas stolthet Future etablerat sig som ett av hiphopens hetaste namn.

Medan tidigare album har sålt dåligt dubblerar nu vår tids Hendrix antalet sålda skivor. Dirty Sprite 2 har sålt i 140 000 ex på en vecka, vilket ger honom sin första Billboard-etta någonsin. Följarskaran som har tagit namnet #FutureHive växer snabbt. Resan som började för över 5 år sen med det första mixtapet 1000 är på väg bortom molnen.

Nu är inte försäljningssiffror – i en tid då piratkopiering och streamingtjänster härskar – kanske den indikator för popularitet som det än gång var. I en åter blomstrande mixtapekultur kan de ibland nästan bortses ifrån. Atlantas gudfader Gucci Mane har släppt hela 24 projekt sedan han hamnade i fängelse och nu ropar fler än någonsin ”Free Gucci”. Future själv har använt en liknande marknadsföringsstrategi, om än något nedtonad. Sedan Halloween förra året ge sina fans Monster, Beast Mode och 56 Nights utan att ta en krona för dem – utdelningen är helt uppenbar.

Titelspåret från 56 Nights.

Men anledningen till att det startas kravaller i köerna till Futures konserter är inte så simpel, istället måste vi se till karaktären Future själv för att förstå varför han är den populäraste rapparen just nu. Hans autotune-filtrerade refränger är lika givna som fängslande komponenter. Och så pendlar han mellan hits om neonet i Magic City (strippklubben som är polaren DJ Escos hemvist och Atlantas klubbhjärta), knarkladdade ballader och eld-emoji-historier om kriminaliteten i stadens sjätte zon. Det kan liknas vid en jongleringsakt med motorsågar, en akt han hanterar utan att darra. Lägg där till den påtagliga karisman och alla anekdoter om hur han har köpt hus åt sina barns tre mammor så har du en fascinerande persona. Så pass fascinerande att Dirty Sprite 2 nu tycks ljuda från alla korridorer i det komplex som är rapvärlden. Till och med Nas gav en co-sign.

Ser vi till själva musiken har den vuxit sig till en perfekt kapsel för de känslor livet i ett crackhus kan ge upphov till. Med det sagt uppskattar jag de tidigare kommersiella försöken. Den galaxomvälvande debuten Pluto etablerade Future som genrens rymdfarare med singlarna Tony Montana, Same Damn Time och Turn on the Lights. Förra årets Honest var måhända en ojämn historia, dock kunde ingen låt ge upphov till lika spastiska dansrörelser hos mig den sommaren som Move Dat Dope. Och Blood, Sweat, Tears berörande arenaallsång är rapparens kanske mest känslosamma – tårarna är aldrig långt borta under den sången.

Musikvideon till Blow a Bag, första singeln från Dirty Sprite 2.

Dock var Future hungrigare än någonsin tidigare efter sitt andra album. Som en härrörande från Atlantas Dungeon Family var han redo att sätta eld på rapvärlden på äkta Game of Thrones-manér. I nyligen gjorda intervjuer hävdar han att musiken nu, mer än tidigare, speglar det han vill åstakomma. Kanske är det just därför Futures senaste projekt är en uppföljare till det hyllade mixtapet Dirty Sprite. Han är tillbaka i den toppform han var i när skivbolagen greppade efter honom. Nu greppar även resten av världen efter honom, något som säkerligen har att göra med återkomsten till mixtapes.

Tillsammans med trogna producenter som Zaytoven och den yngre förmågan Metro Boomin har Future nått den mångfacetterade och ständigt medryckande ljudbild som genomsyrar hans musik. Dirty Sprite 2 är dock en prestation som främst den sistnämnda av beatmakarna kan ta till sig: Metro Boomin har rört sina fingrar längst pianotangenterna och trummaskinerna på hela 11 av 18 spår.

En del skulle kanske anse att instrumentaler bestående av klassiska traptrummor, synthslingor och atmosfäriska pads kan bli monotont över ett album på 40 minuter. Dock gör Futures energi och kapacitet för sångstrukturer det omöjligt att inte försvinna i denna oas av lean (även känt som sizzurp och just dirty sprite) – den kontroversiella lila drycken innehållandes ämnen som återfinns i viss hostmedicin.

Future — en trendsättare av evangeliska proportioner.

Tempot på hi-hatsen är likt alltid med Metro här genomgående högt. Och Futures attityd är flagrant likt ett mellanfinger framför en strålkastare på låtar som Slavemaster (vars refräng skulle kunna vara det enda att tysta de vita i publiken på rapparens konserter) och Stick Talk (som är en livsfara i varje bilhögtalare). Men det är kvalitén att kunna anamma det mer släpande, lean-injicerade flowet på kapitalistporrlåten Rich $ex och känslosamma Kno The Meaning – där tiden då DJ Esco under 56 dagar satt fängslad i Dubai med en hårddisk innehållande två år av material skildras – som blir Futures sanna trumfkort. Att göra en så kallad banger är alltid möjligt med rätt talanger vid pedalerna, men att utan ansträngning gå från historier om glödande pistoler till brinnande luster i sänghalmen kan göra dig till något utöver det vanliga.

I slutändan ska ett rapalbum vara en bekymmersfri flykt från vardagen, där en rappares genuinitet och smärtfria övergångar mellan låtar håller dina händer vid ratten. Future är kanske galen när det kommer till codeine, men hans förmåga att manövrera bland vägfilerna går knappast att ifrågasätta. Fansen känner till detta och därför är det inte en resa han gör ensam. Istället gör han det tillsammans med en ständigt växande karavan. Ett följe där bränt gummi färgar vägarna lila och rökmolnen hotar naturen. Det om något låter som en eskapad med kapacitet att lyfta mot skyn, med siktet mot stjärnorna – och om det är någon som kan ta en till Pluto och tillbaka så är det den tidigare kända astronauten Future. Häng på, du förtjänar det.

Ungdomsåren är långt ifrån enkla. Puberteten, kärleken och första fyllan resulterar i en tumultartad bergochdalbana du nästan skulle kunna överge vid dess topp. Om du mot förmodan inte kan relatera till  det sentimentet så har du säkerligen sett det skildrat genom film. Det finns en genre för just dessa historier vid namnet coming of age, och regissören Sam de Jong är redo att berätta en som inte kan liknas vid någon annan.

Tillsammans med Vice och filmgruppen 100% Halal tar han oss till Amsterdams färgsprackande men gastkramande förort i filmen Prince. Här får vi följa den holländsk-marockanska grabben Ayoub vars jakt efter kärleken sliter honom från vänner rakt in i klorna tillhörande en lokal knarklangare, och en resa klädd i moraliska dilemman tar sin början.

I den ljuddämpade trailern nedan — där endast 80-talsesque musik fyller ut tomrummet — erbjuds vi ett första smakprov av denna muterade John Hughes skapelse, där The Breakfast Club blir till en kvarsittning i City of God. Men visst känner vi allt igen denna nostalgiska estetik, sen succén med Drive har vurmandet för 80-talet nästan mättats. Dock är faktumet att de Jong, tillsammans med tidigare okända skådespelare, skall utmana uppfattningar kring maskulinitet och könsroller det som kan komma att bli filmens hjärta. Lockelsen av exotifierade droger och lilaskinande Lamborghinis i neonljus är frästande — samt rätt adrenalinhöjande med det där fotot — men i slutändan är kanske en säregen coming of age-historia vad som kan differentiera Prince från all annan 80s-populism, och göra ett helt unikt avtryck.   

Prince går upp på biografer och On Demand i USA 14 augusti, låt oss hoppas att den når oss på ett eller annat sätt därefter.

Varför cirkulerar det så mycket irritation inom musikbranschen just nu? Vi är knappt halvvägs igenom denna vecka och redan har tre storslagna bråk mellan etablerade artister ägt rum.

Eftersom min redaktör och bråkproffs Greta Thurfjell är på semester har jag tagit på mig att summera allt som har hänt. Brinnande skägg, vit feminism och spökskriveriets sanna innebörd finner ni med mycket mer nedan. 

Bråk nr 1. Action Bronson vs Ghostface Killah

Denna vecka av intriger tog sin början med en något oväntad musiksättning. Till tonerna av en klassisker från Harold Melvin and The Blue Notes hanterade den rutinerade Wu-Tang Clan-rapparen Ghostface Killah beefs som om det vore mitten av 2000-talet, med en sex minuter lång videorant riktad mot en annan artist från New York: Action Bronson.

Varför? Många skulle säga att det var på tiden då Bronson sen början av sin karriär har liknats vid en vit Ghostface. Men den fd kocken har alltid varit okej i sin uppenbara mentors ögon, tills han sa ett ord för mycket i programmet Sports Nation. Programledarna tog där upp liknelsen och drog sakta men säkert ur en kaxig kommentar från Bronson som menade på att Ghostface inte gör lika bra musik numera.

Ghostface besvarade det hela med en video, uppladdad på Youtube, där han mer eller mindre ser ner på Bronson och klappar honom på huvudet tills det endast finns fragment av hjärnsubstans kvar. Grovt uttryckt? Går knappast och jämföra med den legendariska rapparens verbala slakt där hot om att elda upp Bronsons skägg är lika underhållande som de är skrämmande. ”I gave you a grace period”, ljöd ur Ghostfaces mun medan Teddy Pendergrass sjöng om att ”keep it real” i bakgrunden. Och ja, det är rätt uppenbart vem som gjorde det i denna konflikt.

When ur wrong ur wrong and I was wrong. I apologized for the comments. I'll always be a stand up human. Much love.

— MR. WONDERFUL (@ActionBronson) July 20, 2015

Efter denna förödmjukelse gjorde Bronson det vettiga och bad om ursäkt, en ursäkt som snabbt viftades bort. Det finns ändå en anledning till varför Ghostface bar en mask under lanseringen av Wu-Tangs första album – vilket inte bara har att göra med att polisen letade efter honom under den tiden. Vi talar här om en rappare som har gjort nitisk originalitet till sitt mantra, ingen kan kopiera hans stil, vilket har lett till att fans i flera år har förundrats över hans något faderliga inställning till Bronson.

Detta försök till fadersmord från Action Bronsons sida misslyckades dock brutalt och han lär få betala konsekvenserna. Huruvida detta sluter upp i aska kring hans mun är osäkert, medan en annan är desto säkrare: New Yorks rapfans är stolta över sin historia och sällan förlåtande, speciellt när du svingar efter en klenod som Ghostface Killah.

Bråk nr 2. Nicki Minaj vs Taylor Swift

Den andra ronden i de senaste dagarnas drama tillhör inga andra än rapdrottningen Nicki Minaj och branschälsklingen Taylor Swift. Under natten valde den förstnämnda att kommentera nomineringarna till årets MTV Video Music Awards på Twitter, och den andre valde därmed att ta åt sig.

Efter att ha nominerats i ett antal lägre kategorier, men inte tungviktaren Music Video of the Year för Anaconda, kunde Minaj se en uppenbar problematik som hon valde att ta upp med MTV genom det sociala mediumet. I en rad tweets menade hon på att ifall hon var ”en annan ‘sorts’ artist” så skulle nomineringen ha varit hennes, vilket talade en hel del om hur det är att vara en kvinnlig afroamerikan inom musikbranschen och genren rap. 

@NICKIMINAJ I've done nothing but love & support you. It's unlike you to pit women against each other. Maybe one of the men took your slot..

— Taylor Swift (@taylorswift13) July 21, 2015

Nicki bad vänligt Swift att läsa om tweetsen och menade återigen på att detta inte handlade om någon beef med countryartisten, för att sedan likna de tvås äventyr inom streamingbranschen med varandra. Det blev därefter rätt uppenbart hur både musikbranschen och media hanterar ”konflikter” av denna sort. Genom diverse osmickrande bildval – bland annat från Entertainment Weekly – där Nicki utmålades som den galna afroamerikanska rapparen, medan Taylor var lika skrumpelfri som alltid. Tur nog förstod andra publikationer som The Fader just hur on fleek Minaj var med sina kommentarer. 

Taylor Swift just went FULL MAINSTREAM WHITE FEMINIST

NO turning back now

— #EndReplyAll2015 (@FeministaJones) July 21, 2015

Men visst, även om Taylor Swifts kommentar var något nonchalant och rent av egocentrisk så menade hon säkerligen inget illa. Dock missade hon Nicki Minajs poänger med flera jordsvarv, för även om de båda kan uppleva samma sexism inom denna tämligen sexistiska bransch så är det självklart omöjligt för en vit person att kunna förstå rasismen rasifierade får utstå. Samtidigt är det något ironiskt över att anklaga någon för att sätta kvinnor mot varandra när du själv är nominerad för en låt dedikerad till ont blod med en annan kvinnlig artist.

Och i slutändan har väl ingen av de nominerade musikvideorna haft lika stor kulturell påverkan som den underhållande Anaconda? Jag menar Ed Sheerans till Thinking Out Loud är väl det absolut sämsta exemplet på en bra sådan? Nej, Nicki, gör för all del en Kanye under VMAs, gärna i äkta Monster-manér.

Bråk nr 3. Meek Mill vs Drake

Sist ut – strax efter att flickvännen Nicki hade vänt Twitter in och ut – i denna kavalkad av bråk valde Meek Mill att lätta på sina åsikter kring rapkollegan Drake i, inte helt oväntat, en rad tweets.

Philadelphia-rapparen släppte nyligen sitt album Dreams Worth More Than Money där Drake gästade på spåret RICO. I affekt eller ej menade Meek på att han inte vill jämföras med Toronto-sonen då Drake inte skriver sina egna verser, vilket Meek fick reda på och därför har Drake inte marknadsfört albumet något för honom.

Därefter följde en rad tweets knappt värda att citera, då Meek i äkta rap-rant-manér valde att utropa sig själv som en sanningssägare och förklarade att hans konto inte hade blivit hackat. Mer uppseendeväckande är dock att något mindre etablerade rappare som Roscoe Dash och OG Maco – kan lova att rappens motsvarighet till tonåriga Zeitgeist-nördar tände på ”sanningssägandet” – började uttala sig om ämnet, för att sedan börja tjafsa med Drakes producenter.

Det mest oväntade att komma ur detta var dock inte redan nämnda kommentarer, eller hur Meek utropade att han ”äger Nicki” – vilket överraskande påstående – utan att hans egen skivbolagsboss Rick Ross valde att ställa sig på Drakes sida med en numera borttagen tweet. Här, precis som i de tidigare fallen, blir även en viss ironi uppenbar. Som en del kanske känner till har Rick Ross försökte hymla och ljuga om sitt förflutna i flera år. Den tidigare fängelsevakten har fabrikerat en kriminell karriär genom sin musik – vilket den riktiga gangstern Rick Ross knappast har uppskattat (där har vi en spännande bråkrecap om något). Därför blir det nästan skrattretande när Meek försöker exponera genrens falskhet medan han är signad till den mest genomfalska av dem alla. Hundratals gängkonstellationer utöver USA avskyr Ross, samtidigt som Meek verkar värdera mentorns imaginära gängassocieringar högt. Ha det i bakhuvudet när du tar dig igenom rapparens Twitter-rant så kan det resultera i pinigt smärtsam läsning. 

Twitter waiting on Drake like… pic.twitter.com/4WZ0NBEBHU

— Zyé (@Zyelonkimble14) July 22, 2015

Myten kring spökskrivare inom rap är egentligen rätt överdriven när den liknas vid genrens största synd, men istället handlar det om människor som i en kreativ miljö kan hjälpa en rappare med att strukturera låtar, flows eller bara en refräng. Dessa förmågor har både Drake, Meek och Nicki Minaj tagit hjälp av på sina senaste album. Det hela är egentligen rätt okontroversiellt om du nu inte är fast i en bild av rap som är 20 år gammal, i så fall är det kanske dags och förstå att genren är en industri där allt ansvar inte läggs på en artist – redan nämnda rappare konkurrerar ändå med världens största popstjärnor, och skrivandet av en poplåt är knappast en inviduell skapelseprocess.

You're no longer welcome in Toronto, @MeekMill.

— Norm Kelly (@norm) July 22, 2015

Läs även: ”BRÅKRECAP: Adam Tensta vs rasismen och TV4”

I en genre som har fascinerats av italienska gangsters spaghettirätter utblandade med blod sen Wu-Tang Clan spelade poker med maffiamedlemmar, krävs det måhända en hel del mod att sätta epitetet Don först i ditt rapnamn — det säger ändå en del av vad som bör förväntas av din musik. Dock bör ingen tvivla på att Brooklyn-rapparen Monique har detta.

Efter att ha funnit en internethit i den namedroppande låten Pilates — där alla från de yngsta Kardashian-barnen till Drake och Miley Cyrus blev synonymer för droger — är DonMonique nu tillbaka med sin självbetitlade ”söt men sexig trap”.

Med tanke på hur lätt internet har för att titulera någon ett one hit wonder är det inte chockerande att den 20 år gamla rapparen ger sitt allt på den nya ep:n Thirst Trap. Flowet är kanske avslappnat, men attityden har taggarna utåt vilket jag kan förstå då Monique ändå härstammar från New York, raps konservativa hemvist där flera manliga rappare säkert inte har vant sig vid kvinnliga än — även fast Lil Kim kunde stympa sina manliga motparter med hjälp av bara gylfen under 90-talet. Betyder detta att Monique är en ny Kim? Liknelsen är alldeles för enkel, men säkert en många känner sig manade att göra.

Nej att jämföra Thirst Trap med något annat vore förminskande. De spökliknande och ekande produktionerna från A$AP Fergs kollega Stelios Phili är säregna, och agerar som en perfekt plattform för DonMoniques dundrande debut där rappare likt Danny Brown får hålla tungan rätt bland de kvarvarande tänderna ifall han vill hänga med. För att avsluta det hela i samma manér som vi började: detta är en Michael Corleone-plan vid dess start, vars slut inte är nått före några dörrar har sparkats in.

Skandinaviska accenter, småstadsgangsters och fruktansvärda mord — ja Fargo är snart tillbaka med en ny säsong från Minnesotas blodiga snöoväder.

När Noah Hawleys serie — inspirerad av bröderna Coens klassiska film med samma namn — hade premiär förra året var det endast menat som en miniserie. Men tv-tittare förälskade sig i denna charmiga men ack så blodiga värld och begärde mer, vilket de kommer få i Oktober då vi återvänder till det vinterkyliga hjärtat av USA. Året är nu dock 1979 när två polisers trygga tillvaro, där kafferaster blir till arbetsdagar, avbryts med startskottet på ett gängkrig. Mitt i allt detta finner vi Kirsten Dunsts karaktär — som likt Martin Freeman verkar vara denna säsongs ofrivilliga brottsling — tillsammans med sin man, spelad av den där psykopaten från Breaking Bad. 

Ja nog bådar det gott med den nyligen släppta fullängdstrailern som ni kan ta del av nedan, förbereder på att skratta åt öronstympningar och annan brutalitet.

Även fast tonen skiljer de båda serierna åt jämfördes Fargo förra året en hel del med True Detective. Mycket hade förmodligen och göra med faktumet att den förstnämnda hade premiär precis efter den andra slutade, samt att båda hade lyckats locka till sig tungviktare från Hollywoods filmelit. Okej jag vill knappast ta ut något i förskott här, men med den nya trailern kan vi väl ändå konstatera att Fargo vinner även denna gång? För redan nu väljer jag Patrick Wilson och Ted Dansons mysfarbröder till poliser framför Colin Farrell och Vince Vaughns nedsupna livsdravel vilken dag som helst.