Sommaren är snart över, även fast solen sköljer över landet mer än någonsin tidigare. Detta faktum skulle kunna ses som en lättfotad allegori för duon Korallreven, vars historia verkar nå sitt slut idag med låten Here In Iowa.

Från lägenheten i Stockholm till spelningar och turnér världen över, nu har Marcus Joons och Daniel Tjäder funnit ett något abrupt slut på resan de begav sig ut på för fyra år sen. Genom värmande och svävande synthar har de gett oss ljudbilder lika vida som ett havssceneri från Le Grand Bleu. De har erbjudit oss svalkande soundtracks för alla årstider, och alltid lika pålitliga anledningar till euforisk dans – vilket vi gör återigen med denna bitterljuva sorti.

Tänk en tropisk houselåt gjord för den stundande natten. Ett 80-talets Beach Boys omfamnade av extatiska och något Disney-esquea körer. Det är Here In Iowa, vars dansanta klimax är av vemod och lycka, när vi tar farväl av både sommaren och Korallreven. Ta ett sista dopp nedan.

Ingen har väl gått miste om att vi lever under det svenska musikundret? Medan vi chockeras av svenska producenters förmåga att producera hitsingel efter hitsingel, vill jag fortfarande mena på att den mest framåtsträvande falangen av svenskt musikskapande befinner sig gömd bland Soundclouds flöde.

En av de som når framgångar i det tysta är CVRL från Dalarna, vars sydstatstrolska symbios mellan häxhouse och egensinnig trap  har byggt upp ett momentum som når sitt klimax med debutalbumet Melatodin.

Producentens känsla för melodier och kraftfullt strukturerade låtar är här påtaglig när han under nio spår berör samtliga känslomässiga lager, genom dimtäta atmosfärer och storslaget surrealistiska vyer. Medan låtar likt öppnaren Slow Dive och Rodljus förtrollar med hjärteskärande synthar och hypnotiserande röstsamplingar, dundrar till exempel Trespassing förbi på en postapokalyptisk motorväg med vrålande basgångar och mordlystna trummor.

Här gästar även en rad talangfulla namn, där bland vännen SLVRFNG och London-kollegan Kareful, vars personliga attribut  är en viktig del av detta något svårdefinierade album. För det är ett album som balanserar mellan nedstämmande och uppflyftande ljudbilder i ett löpande tempo. Men var hör ljudbilderna hemma? På ett klubbdansgolv? Framför en festivalscen? Eller bland träden på ett skogsrave?

Spelar svaret på frågan någon roll i slutändan? Denna musik har vuxit fram genom internet, så kanske är det just det dansgolvet den är bäst lämpad för. Det och soundtracket till ett postapokalyptiskt ravedrama, för jag anser verkligen att CVRL:s röst borde finnas bevarad efter bombernas fall.             

I fredags hade Straight Outta Compton premiär i USA*, en film om den legendariska rapgruppen NWA, och lyckades toppa förväntningarna genom att dubbla sin budget i intänkter under helgen.

Kritiker har även talat gott om den F. Gary Gray-regisserade filmen, främst första halvan medan många menar att den andra faller på biopic-klichéer. Detta är förmodligen ett resultat av att de två NWA-medlemmarna Ice Cube och Dr Dre producerar det historiska rapeposet, vilket även kan förklara varför vissa händelser inte äger rum i filmen – till exempel när Dre misshandlade journalisten Dee Barnes.

Det var vid en releasefest i januari 1991 Dr Dre attackerade Barnes efter att programmet Pump It Up – som hon under tiden var programledare för – hade sänt ett segment där den då nyblivna soloartisten Ice Cube dissade sina gamla rapkollegor.

”Dre later told Rolling Stone, ‘It ain’t no big thing – I just threw her through a door.’ He pleaded no contest to assault charges. Barnes’s civil suit against Dre was settled out of court.”

Dee Barnes berättar nu, efter att ha sett Straight Outta Compton, om misshandeln i en essä för Gawker. Inte för att hon anser att händelsen borde ha skildrats – då den enligt henne är för våldsam – utan för att historien fortfarande måste berättas. Dock kan jag inte uppmana er att läsa denna text utan att inflika om hur tung den är att ta sig igenom, Barnes berättar väldigt gripande om vad hon trodde skulle ta hennes liv.

Journalisten går även in på det förbluffande faktumet att Straight Outta Comptons regissör F. Gary Grays filmade den ödesmättade intervjun med Ice Cube, som producenterna sedan valde att inkludera i programmet mot hennes vilja. De såg tittarsiffror, Barnes såg något farligare.

Nu flera år senare är Gray och Dr Dre båda väldigt motvilliga vid frågor rörande detta ämne. Den framgångsrika producenten sa själv nyligen endast att han ”gjorde en hel del dumt som ung”. Ja, skoja inte, för det finns ännu fler historier likt denna och Dee Barnes har inte glömt dem heller. Dre skall även ha misshandlat artisten Tairrie B och ex-flickvännen Michel’le:

”I didn’t want to see a depiction of me getting beat up, just like I didn’t want to see a depiction of Dre beating up Michel’le, his one-time girlfriend who recently summed up their relationship this way: ‘I was just a quiet girlfriend who got beat on and told to sit down and shut up.”

”In 1990, at a Grammys party in front of an A-List crowd, Dr. Dre assaulted Tairrie B. This was a year before my assault. In an interview, F. Gary Gray said these were considered “side stories” and not important to the narrative.”

Dee Barnes har själv ett förflutet inom rap och kände medlemmarna i NWA före deras genombrott, och före misshandeln hade hon aldrig personligen upplevt det språk eller beteende gruppen målade upp i låtar som A Bitch Iz a Bitch. Efter händelsen har mötena inte helt oväntat varit ett fåtal. Medan hon försonades med Eazy-E innan hans död verkar Ice Cube inte vilja veta av henne. Jobben inom tv-branschen blev även färre vilket hon själv misstänker att Dr Dre, eller i alla fall rädslan för honom, kan ha bidragit till.

Ha detta i åtanke när doktorn åter är i ropet med en ny film, nytt album och utstuderade intervjuer ledda av rappare som Kendrick Lamar. För medan åsikter kring över 25 år gamla mysogyniska texter – som rapparen D.O.C. ändå skrev –  är populära nu, men knappast åstakommer något, har Dee Barnes en desto viktigare historia att berätta** om kvinnohatet inom musik- och nöjesbranschen.

*Straight Outta Compton har ännu ingen planerad premiär i Sverige, men pågrund av en hög efterfrågan jobbar SF hårt för att den ska gå upp här.

**Dee Barnes skriver på sin egna självbiografi som någon behöver publicera nu.                                      

Vad har en excentrisk livskritiker, en människo-häst-hybrid och Brooklyn-hipsters gemensamt? De har alla huvudrollen i nya komediserier som jag älskar, och jag är oftast starkt kritisk till komedier i tv-form – huruvida det talar för eller emot mina rekommendationer vet jag ärligt talat inte.

Review with Forrest MacNeil

Mer än kanske någonsin annars behöver du, vid tolkandet av en redan existerande komediserie, presentera något som differentierar dig från förlagan. Den briljanta men ofta förbisedda komikern Andy Daly tog den australiensiska mokumentärserien Review där livsupplevelser recenserades och presenterade för Comedy Central något av en livshistoria. Här får vi inte bara följa när Daly i rollen som den excentriska livskritikern Forrest MacNeil recenserar upplevelser likt drogberoende och rymdresor, utan vi blir även fullt delaktiga i MacNeils liv och konsekvenserna recensioner har på vardagen utanför hans tv-serie. Resultatet är, stundtals mörk, men alltid fantastisk humor med lite meta inblandat, ni kommer veta vad jag menar vid pannkaksavsnittet.

Andra säsongen har precis börjat i USA, men första finns att plöja genom Youtube.

Bojack Horseman

En något udda berättelse, om en människo-häst-hybrid tillika avdankad sitcom-stjärna, är inte bara årets bästa animerade tv-serie utan även en av de bästa alla kategorier. Netflixs mest lyckade satsning började förra året och tycktes först befinna sig i en igenkännbar animerad sfär där Hollywood-satir främst förekommer. Men efter ett tag upptäckte tittare att en mer mänsklig historia döljde sig i den om en mänsklig häst och snart fann de sig mer tårögda än något annat. Dock är Bojack fortfarande en hysteriskt rolig serie med ett bra samtida finger på populärkulturens puls samt fantastiska röstprestationer från bland annat Will Arnett.

Bojacks fantastiska fabel finns i två säsonger, och en rätt kass julspecial, på Netflix.

Documentary Now!

Att en serie blir upplockad för en andra och tredje säsong före den första ens har haft sin premiär är väl ett bra tecken? Detta hände i alla fall under dagen med SNL-veteranerna Bill Hader och Fred Armisens nya mokumentärantologi Documentary Now, där de för varje avsnitt tacklar klassiska och om något tjatiga dokumentärklichéer. Dock rekommenderar jag inte denna serie endast baserat på de två huvudrollsinnehavarnas namn. Vice släppte nämligen förra veckan ett av de första avsnitten, där just Vice parodiseras – för det är ändå dryga marknadsföringsstrategier likt denna vi förväntar oss av dem. Brooklyn-hipsters jagar en El Chapo-liknande karaktär i Mexiko och det finns lika mycket att hata som det finns att älska, där bland en del oväntade cameos från en produktion bestående av folk som älskar att inkludera sina kända polare i det roliga.         

Nästan ett år har gått sen albumet V släpptes och nu är den alltid lika fascinerande duon jj tillbaka med en ny singel, samt planer på en kommande ep.

Det vore väl ändå inte en komplett sommar utan ny musik från Joakim Benon och Elin Kastlander, som likt alltid gör något eget med låten Fuck It. Vare sig det handlar om låtstruktur – här går vi från en svällande och euforisk synthballad till ett gitarrljudande sammanbrott – eller låtskrivande erbjuder jj sin säregna briljans när det kommer till genrefrånvänd pop. Enligt dem själva är deras musik för kidsen och med Fuck It har vi kanske det vackraste av långfingrar en yngre revolthungrande generation kan slänga upp.

Den kommande ep:n From Death släpps redan på onsdag nästa vecka genom det trogna skivbolaget Sincerely Yours och ryktas innehålla fem spår. Tills dess gör vi bäst i att inte begrava denna sommar riktigt än.