Rökmonster, tidsresor och sex säsonger av obesvarade frågor var allt ingen ville se när Lost-skaparen Damon Lindelofs nya tv-serie The Leftovers hade premiär förra året. Lyckligtvis besvarades alla rädslor med ett nedtonat mysterium, ciggdoftande sekter och kanske 2014:s mest deprimerande men bästa serie, som återvänder i oktober med en andra säsong – och nu har vi äntligen en första trailer.

När vi åter stiftar bektantskap med den tämligen hela familjen Garvey verkar de må bättre än någonsin tidigare efter att ha övergivit sitt hem i New York för en stad i Texas. Till en början tycks platsen framstå som ett mirakel då ingen medborgare lämnade idyllen under den oförklarliga händelsen där två procent av jordens befolkning försvann spårlöst. Men som vi får lära oss i detta kryptiska smakprov existerar inga mirakel i Miracle, och sakta men säkert börjar ytan spricka upp.

Den första säsongen av The Leftovers var en tumultartad och emotionell resa perfekt för HBO. Redan från start var Lindelof på det klara med att varför två procent av jordens befolkning försvann inte var seriens narrativ, utan istället hur försvinnandet påverkade de kvarvarande vars liv därefter utvecklades till en existensiellt ångestladdad dagen efter av episka proportioner. Mystiken vilade fortfarande där, men mer som ett mysigt dimtäcke över en skog istället för ett rökmonster rasandes igenom den. Fokuset låg på karaktärer spelade av fantastiska skådespelare som Justin Theroux och teateralumnen Carrie Coon vilket blev till seriens fördel.

Visst var även de första säsongerna av Lost en mänsklig historia, men när flashbacks blev till flashforwards och sedan flashtilljagvetintevar förlorade Lindelof och samarbetspartnern Carlton Cuse greppet. Än så länge är jag dock hoppfull om att Lindelof tillsammans med Tom Perrotta – vars bok serien är baserad på – vet vad han gör med The Leftovers, och ifall kompositören Max Richter än en gång erbjuder sin känslosamt pricksäkra musik kan kanske den andra säsongen även bli detta års bästa uppvisning i melankolisk dramatik. 

Det går inte att motstrida faktum, Drakes bråk med Meek Mill har varit en framgångshistoria för den förstnämnda av rapparna. Men medan Kanadas käraste ägodel mer eller mindre ser ut som världens största rappare just nu – med eller utan spökskrivare – så har landet fortfarande en hel del nyskapande talanger att erbjuda, där den främsta av dem utan tvekan är Night Lovell.

Som både producent och rappare har Night Lovell varit en betydelsefull del av senaste årens Soundcloud-rörelse. Många fann honom förra hösten med den gastkramande och högoktaniga trapoperan Dark Light, som sedan följdes av den hyllade gothserenaden till debutmixtape Concept Vague. Efter en längre tystnad återvänder nu Ottowa-sonen för att göra sitt sedvanligt mörka avtryck på denna sommar.

Under natten till idag släppte han två spår – båda producerad av han själv med assistans från den ständiga samarbetspartnern Dylan Brady – där rapparens känsla för dunkla men medryckande ljudbilder är påtaglig. Nog för att Shaded Summers låter som om någon spärrade in Philip Glass i en studio med en Dancehall-artist – som råkar vara Lovells pappa – och ett Lex Luger-trumpaket, men starkast skiner ändå Give Me The Keys. Tillsammans med djupa basgångar och samplingar från terapisamtalen i Good Will Hunting redogör Lovell här sin hedonistiska livstil, i den något motsägelsefulla jakten på den sanna kärleken. För att inte göra saken sämre gästar även Bradys sköra och förvrängda stämma likt en kniv vilandes vid ett brustet hjärta.

Runt om jorden är kanske Drake ett ansikte för kanadensisk rap och musik överhuvudtaget, men på internet och främst Soundcloud väntar Night Lovell på att hans röst ska bli hörd världen över – och tro mig det lär den snart bli.

Netflix planer på att börja producera egna filmer har pågått under en längre tid, något som bland har lett till bokjott från biokedjor. Men det hindrar inte dem från att i höst släppa sin första film, Beasts of No Nation, skriven och regisserad av Cary Fukunaga – som de flesta känner till från det bråk med Nic Pizzolatto som resulterade i första säsongen av True Detective.

Filmen är baserad på en roman med samma namn av författaren Uzodinma Iweala och skildrar ett inbördeskrig i ett ospecifierat afrikanskt land. Här får vi följa en ung pojke vid namnet Abu, spelad av Abraham Attah, som fostras till ett liv i krig av Idris Elbas krigsherre. I den skrämmande men hjärteskärande första trailern ges vi en inblick i detta mentorskap, tillsammans med bilder från Abus förflutna före kriget – allt tonsatt av kraftfull musik från M83. Det gripande och gastkramande jobb som Fukunaga gjorde bakom kameran på True Detective uppenbarar sig igen.

En vecka har gått och fortfarande är bråket mellan rapparna Drake och Meek Mill på allas läppar. Efter att ha besvarat anklagelserna om spökskrivna låtar förra helgen med Charged Up är Drake nu åter tillbaka med en ny disslåt vid namnet Back 2 Back.

Det är med ett betydligt hårdare beat som Drake än en gång tar kommandot i denna dispyt. Efter att ha besvarat Meeks oändliga rant i äkta silkeslent Drake-manér med ett tillbakadraget beat och subtila dissar gör han nu raka motsatsen, vilket kan tolkas som ett försök från Toronto-sonen att sätta punkt på beefen. Låtens sista rad lyder ändå ”I took a break from Views, now it’s back to that” vilket borde betyda att all fokus kommer ligga på kommande albumet Views From the 6 härifrån. 

Om internet fann underhållning i anklagelserna mot Drake förra veckan har nu de två rapparna bytt roller. Redan när Charged Up släpptes fylldes Meek Mills instagram direkt med batteriemojis och då menar jag verkligen varenda bild, på en lördag, vem har ens tid för rapbeefs då?

Det är uppenbart att tiden då rapfans kunde få vänta i månader på en låt som Ether är förbi. Nu lär du istället vara kvick, annars är det upp till internet att bestämma ditt öde och de är allt annat än förlåtande. Fråga bara Funkmaster Flex som skulle ha släppt en disslåt från Meek i måndags.

bah gawd pic.twitter.com/eKHuEHIWi1

— John W (@thehammaster) July 29, 2015

Två hemsidor jag ofta besöker är musikbloggen Pigeons & Planes och musikdelningsforumet Soundcloud. Därför såg jag med spänning fram emot att ta mig igenom den förstnämndas lista över ”10 artister som omdefinierar vad det betyder att vara ‘Soundcloud-producent”. Dock blev det till smärtsamt förutsägbar läsning, där samtliga namn var män och majoriteten associerade med kollektivet Team Sesh.

Att lyfta fram endast 10 producenter viktiga inom den högst vitala Soundcloud-scenen är svårt, men jag har ändå i all min besvikelse gjort ett försök att erbjuda något som jag anser är en bättre inblick i denna värld av gripande ljudbilder och dundrande trummor från Beatgenerationen.   

VAGUE003

Som en del av kollektivet Numerals står VAGUE003 för de felfria och vågade remixerna. Medan andra väljer att remixa den senaste singeln från Drake finner Vague utmaningar i något mer oväntade val, där hans känsla för melankolik och lager av pulshöjande trummor får skina. Hör bara hans tolkning av Bonnie Tylers klassiska låt Totally Eclipse of the Heart, där 80-talets primära exempel på en powerballad förvandlas till en bitterljuv trapsensation.

Mark Arkinson

Flera av namnen på denna lista är 90-talister, vilket knappast går att bortse från när Mark Arkinson diskuteras. Bland internetburen ensamhet och en fascination för allt som är gamla animé-serier har han funnit en ljudbild pendlandes mellan uppgivenhet och något rent av gulligt. Vare sig det handlar om ett spår på en eller flera minuter så kan du räkna med att den lär omfamna dig med en egensinnig känsla av hjärteskärande trygghet likt ingen annan kan.

icy

Tyvärr är det bara och medge att Soundcloud är en plats där manliga producenter främst förekommer. Med det sagt ska ingen tro att männen har monopol på den fantastiska musik som produceras där även ifall det oftast är dem rampljuset faller på. Kvinnliga producenter har även de en röst och oftast är det en fantastisk sådan. En av mina personliga favoriter är icy vars fallenhet för kvicka hi-hats och lena synthar har gett upphov till en rad medryckande spår, speciellt den smått komiska fuck boy – vad den handlar om kan ni säkert räkna ut.

glocque

På tal om favoriter tänker jag nu lyfta fram min absolut främsta. Visst glocque har kanske bara två tillgängliga låtar på sin Soundcloud men det är två helt hypnotiserande sådana. Den dimmiga och massiva fever flower låter till exempel som ett soundtrack för en euforisk soluppgång på ett skogsrave belägen vid en sjö gömd långt långt borta. Precis som den återkommande samarbetspartnern blank body jobbar han med egensinniga ljudbilder, fast medan blank kanske gör musik för att varva upp en fest är glocque som gjord för att ackompanjera er när ruset börjar landa.

Fifty Grand

Det finns många anledningar till att älska Fifty Grand. Främst är måhända det något minimalistiska – smått ambienta – men storslagna producenten gör för trap-genren. Dock är det ett faktum att han har en närvaro på internet som inte liknar någon annan av producenterna på denna lista. Genom Twitter har han innerligt beskrivit sin resa som transperson de senaste åren och delar ofta med sig av åsikter kring allt från jämställdhet till rasism. Så förutom att vara en bra producent verkar Fifty Grand även vara en fantastisk människa, väl värd din tid på alla plan.

haven

Svenska producenter har varit minst sagt framgångsrika på Soundcloud under de senaste åren, även ifall hemlandet inte har visat upp något som helst intresse. Tur är det kanske för haven att han har både ett svenskt och amerikanskt påbrå. Denna Stockholm/NYC-son gör musik där nedtonade trummor möter vida musikaliska landskap. Utförandet är väldigt pricksäkert i sitt försök att skaka om oss rent emotionellt, när en låt kan gå från postrock-esquea gitarrtoner till omvälvande basslingor, vilket lär få er att tappa andan.

kellbender

Nu under sommaren är åskoväder inget ovanligt och även tornados kan förekomma i amerikanska staden Cincinnati. Det är även därifrån kellbender härstammar, en producent vars musik också kan gå från gråa moln till förödande stormar illa kvickt. Se bara till rapparen Travis Scott, en jag alltid har haft svårt för, men i denna producents regi blir Houston-artisten till en spruta adrenalin rakt i hjärtat som jag inte bara kan avstå – det om något talar för hur han blandar ut gastkramande synthar med ljuva melodier på ett häpnadsväckande vis.

fluxxy

Dubstep som genre är kanske smått död, jag menar dess – kanske inte helt välkomna – affischnamn Skrillex gör numera musik tillsammans med Justin Bieber vilket talar för att puritanerna än en gång kan njuta av sin mediaskugga. Dock gjorde den under sin storhetstid ett visst avtryck vilket bland annat manifesterar sig i fluxxys musik. Estetiken av hårt slående snares över gigantiska basslingor finns där när hon bland annat remixar Rihanna, vilket blir till en oväntat magisk kombination.

Antonio

Med en känsla för stillsamma och nästintill förförande ljudbilder fångar Antonio de mest intima av känslor. Denna producent – precis som namnet på en av hans ep:s – gör låtar för hjärtesorg, de ensammaste av stunder där ens omgivning nästan tycks lösas upp till ett oändligt inte framför ens ögon. Samtidigt är det vackert att uppleva och ja ifall Sverige någonsin tänker hänga på staternas hänsynslösa remake-trend är Antonio ett säkert kort som kompisitör för En Kärlekshistoria.

Softest Hard

Producenten, dj:n och modellen Softest Hard – en oxymoron refererandes till hennes personlighet – har haft ett fantastiskt 2015. Förutom att presentera sin första singel Born to Love med sångerskan Stacy Brathe har hon även börjat turnéra med flera av medlemmarna från det experimentella rapkollektivet Thraxxhouse. Inget av detta är direkt chockerande med Softests dansgolvstäta bakgrund, vilket i hennes musik ljuder likt ett giftemål mellan r&b och trap, bland annat på remixen av Tinashes ballad Stargazing.  

Här finns alla låtar och mer från dessa artister samlade. Förvänta er flera listor av denna sort i framtiden.