2005, tio år sen och så väldigt långt borta just nu. Var befann sig egentligen musikvärlden då? Låt mig bryta ner det kvickt, detta var en tid Will Smith fortfarande gjorde musik och Linkin Park var en grej allmänheten faktiskt engagerade sig i. En dyster tillbakablick och faktumet att M.I.A. var tillsammans med Diplo under den tiden gör knappast någonting bättre.

Jag är inte den att döma när det kommer till relationer men ett förhållande mellan dessa två känns mer än avlägset idag. Sen de splittrades 2008 har den minst sagt problematiska kulturparasiten Diplo lärt en generation av vita tjejer att twerka medan M.I.A. har gjort politiskt explicit rap med en nära relation till sina rötter i Sri Lanka. Nu när 2015 tar sin början står faktumet klart att dessa två är varandras motpoler och som en påminnelse firar Diplos debutalbum Florida tio år med en dokumentär — som hans gamla flickvän inte tycks uppskatta.

Majoriteten av denna 20 minuter långa guide genom Major Lazer-grundarens begynnelse består av rumpor — så många rumpor — vilket M.I.A. valde att notera på sin Twitter tidigare idag. Med välplacerade citattecken kring ordet dokumentär valde hon ändå att lyfta fram sin egen medverkan i denna fetischliknande uppvisning där rapparen enligt henne själv agerar hjärna åt sin dåvarande pojkvän. Nu dansar hon mestadels runt och är allmänt älskvärd under den minut hon medverkar — vilket är egentligen allt du behöver en torsdag som denna — men jag vågar påstå att budskapet bakom tweeten var att den brittiska producenten har tappar stinget, vilket flera säkerligen kan hålla med om.

Ta del av klippet nedan, om du sedan vill återgå till att revolutionera mot semesterns ände så finns inget bättre soundtrack än titelspåret från hennes senaste album Matangi. 

När julen och nyår är förbi vilar vintern fortfarande kvar, spöklik som en av dem i den där Charles Dickens historien vi alla associerar med den gångna högtiden. Temperaturens oberäknelighet, snöslasken som tär ner skorna, det ihärdiga mörket — med månader av detta framför oss är det kanske lika bra att omfamna årstidens depression med lämplig post-punk. Och om det finns något som fångar januaris påträngande ångest så är det de mardrömsliknande gitarriffen och den tyskklingande synthen från Viet Cong.

Bandet härstammar från Calgary och kommer släppa sin självbetitlade debut om mindre än två veckor. Lägligt nog påminns vi om detta med den nya singeln Silhouettes — ett perfekt substitut när Joy Division inte längre håller måttet på en gothenlig själavandring bland bäcksvarta industriområden. Det är bara att välkomna mörkret mina vänner och låta det bära med dig längs gatuljusen i väntan på bättre tider.

Twitter är en plats där många världar kolliderar, briljant komik blandas ut med gripande nyheter från världen över och någonstans svär en rasist över PK-Sverige under hashtagen svpol. Det är på gott och ont en ger sig in i internets kanske tätaste djungel i jakten på antingn främlingsfientligt arsenal eller bara lite god populärkultur. Tur nog är endast det sistnämnda viktigast för mig och häromdagen fick jag uppleva vad som just gör Twitter fantastiskt. Det var när en amerikansk användare postade ett enigmatiskt liveklipp — med en sydkoreansk rappare — i jakten på låten som framfördes. För att bevisa vilka bedrifter internet kan åstakomma letade jag upp låten vid namnet YGGR av den asiatiska rapveteranen MC Meta från skivbolaget Illionaire Records.

När jag väl hade delat med mig av denna Future-esqua rap var jag redan fast i en storm av hänförda amerikaner och helt plötsligt bestod mina mentions endast av brinnande emojis. Det var en hysteri som tycks ha vilat under ytan när låtar från YG Entertainments — som förmodligen är mest kända för en viss Youtube-sensation — Masta Wu och färgstarka remixer av bland annat No Flex Zone fyllde mitt flöde. 

Det var dock en rappare som gjorde det starkaste intrycket — Keith Ape. Medan många andra endast framstod som diverse stora amerikanska namn översatta till koreanska så erbjuder Keith en okontroller – samt oförutsägbar stil lik OG Maco — minst lika inspirerat tillika originellt. Visst det går kanske endast att förstå några enstaka engelska ord i den annars koreanska texten, men pondusen i leveransen är inget annat än medryckande.

Influenserna är uppenbara men vad de sedan lyckas koka ihop där på andra sidan jorden är något eget vilket blir mest uppenbart på Keith Apes senaste singeln It G Ma. Musikvideon — som ni kan ta del av nedan — fungerar som en perfekt presentation av Sydkoreas just nu hetaste trapartist där barriärer inte tycks existera. Denna frånvaro verkar vara en ärlig jobbetik som går genom skivbolag Hi-Lites katalog likt en röd tråd, en samling låtar som illustrerar just hur mångsidig detta lands rapförmågor kan vara.

Under gårnatten skrev Complex:s systerblogg Pigeons & Planes om redan nämnda låtar vilket öppnar upp dessa killars musik för en helt ny publik. Dock ville sidans skribent främst lyfta fram hur de har kopierat sina amerikanska motsvarigheter. I vissa fall är jag redo att hålla med men vågar — måhända naivt — tro att Keith Ape har mer än så att erbjuda i framtiden. Den amerikanska subgenren cloud rap är just nu en del av den känslomässiga Drake-falangens ryggrad och detta fenomen — tidigare begränsat till YouTubes mer okända farvatten — har ändå funnit en hel del inspiration i just Asien, så få inte för er att detta är en symbios helt ur balans.

Med tanke på att en kille från Södermalm numera turnérar genom USA så kan detta mycket väl bli året då sydkoreansk trap blir en världsangelägenhet. Något säger mig då att Keith kommer vara mer än en – i många ögon – skral pseudo-OG Maco. För som Kohh säger på It G Ma så handlar detta om några jävla trendsättare och visst kan allt de allt rappa — från vad jag kan tolka.

Om jag skrev hela detta inlägg för att utmåla mig själv som en trendsättare? Kanske. Tack förresten till svenska producenten Lil Ocean som lyckades placera dessa rappare i rätt land då jag aldrig var en höjdare på geografi i skolan.

När det kommer till 2014 och rap så var det utan tvekan Atlantas år, vilket är häpnadsväckande då 2013 egentligen var det också och trenden tycks endast fortsätta när 2015 får sin början. Från gatulangande trap till neondränkta strippklubbshyllningar har en plattform vuxit fram där alla former av rapvänliga ljudbilder kan härja. De två som kanske hanterar denna mångsidiga lekplats bäst är den oförklarligt underskattade Rome Fortune och Vine-fenomenet OG Maco. Båda rönte framgångar under det gångna året och verkar inte tona ner på sina världsomvälvande ambitioner med deras nya — gemensamma ep — YEP.

Här kan det gå från ljuvligt autotunade serenader till gastkramande trapbravader — allt med en tung subbas — på en millisekund med produktioner från några av Atlantas hetaste namn. Men i slutändan är det Rome och Macos obestridliga samt obekräknliga karisma som gör detta till årets första lyssning. På spåret Riot ställs frågan ”do you wanna be a champion” och dessa två tycks redan ha sitt svar klart. Ifall Atlanta kommer fortsätta att regera även detta år så kan vi nog räkna med att dessa två kommer agera frontmän inom kort.

Nytt år betyder nya superhjältar i Marvels fortsatta resa mot total världsdominans. Medan den serietidningsesquea rivalen DC Comics hankrar sig fram med sina två affischnamn — Batman och Superman — så tycks Marvel kunna plocka fram vilken obskyr superhjälte som helst för att sedan göra hen till en stjärna. Nu är det dags igen för ingen mindre — och detta är endast ett omedvetet försök till en kass ordvits — än Ant-Man.

I titelrollen finner vi Paul Rudd, en av alla dessa godhjärtade bankrånare som med Michael Douglas assistans förvandlas till den storleksskiftande protagonisten. Det är ett smått barnsligt upplägg endast värdigt det klassiska tidningsföretaget och säkerligen en framtida kassasuccé även fast ingen jävel känner till denna obskyra superhjälte. För visst finns det ingen risk för flopp, eller? Problematik har flockats kring filmen sen den ursprungliga regissören Edgar Wright lämnade projektet då Marvel envisades med att peta i hans manus. Inte direkt ett förtroendeingivande grepp vilket har lät till att många fans har vänt ryggen till efter att mannen mest känd för mediokra Yes Man tog över. Här talar vi dock om samma publik som gjorde det okända ensemble i Guardians of the Galaxy till en av 2014:s mest inkomstbringande vilket talar gott för Ant-Man.