När det kommer till modern raps tillstånd finns det endast ett namn du behöver känna till för att förstå den. Okej rapparen och universitetsföreläsaren Lil B är självklar men låt oss fokusera på mannen bakom några av hans mest kända låtar — Clams Casino. New Jersey-producenten var en av de viktigaste komponenterna när vågen av subgenren cloud rap växte fram under det senaste decennieskiftet. Med låtar som I’m God och A$AP Rockys Wassup la han grunden för en (beat) generation av producenter vars instrumentaler nu tillhör Soundclouds finrum.  

Numera lever vi i en form av post cloud värld då genre knappast rymmer alla dess avarter men i början av DNA-strängen finner vi alltid Clams Casino — och i dess ände en hysteriskt populär A$AP Rocky, svenska enigmat Yung Lean och högt pitchade sångsamples på Drakes senaste album. För det var just med de signaturenliga sångrösterna ekandes kusligt bland dramatiska synthorkester som Clams blev till en av raps mest spännande namn. Men med sitt arv till genren ständigt växande har den mystiska producenten försvunnit in bland skuggorna — tills nu.

Det är med en ny låt från Rockys högra hand — den Bone Thugs-nynnande excentrikern — A$AP Ferg vi åter får höra rap vilandes på en säng av moln. Bland västernlika stränginstrument, hypnotiserande synthmönster och uppfriskande trummor i all denna traphets tar Ferg sig an turbulensen i Ferguson på ett sätt Nickelback aldrig kunde. Resultatet är fulländat och vi kan endast tacka Based God för faktumet att Ferg behövde ett beat av Clams Casino för att ta sig an förtrycket.

Älskade inte ni 70-talet, med all dess sci-fi och fantasy galor i form av det intergalaktiska undret som är Star Wars? Och gillade ni inte 90-talet, när dinosaurier gick från en nördig hobby till ett världsomvälvande fenomen med Jurassic Park? Ja även fast jag inte levde under det förstnämnda decenniet så har jag i alla fall fått uppleva dinosaurierns efterskalv och Jar Jar Binks resa till att bli filmvärldens mest hatad rollfigur. Men än är det inte över för båda dessa klassiska franchises återvänder till våra medvetanden denna vecka i form av trailers och först ut är Jurassic World.

Ja tänk om nöjesparken fylld av blodtörstiga bestar häpnadsväckande nog blev en realitet, med all CGI och Chris Pratt i skinnväst inkluderat. Tro eller ej men detta är premissen för denna allt annat än efterfrågade uppföljare och med första smakprovet tycks allas farhågor besannas. Att en ny dinousariehybrid har lyckats bryta sig fri verkar här vara det minsta problemet. Minns ni till exempel doften av barndomsnostalgi i originalets arkitektur? Okej kul för er men era barn kan glömma de gröngula jeeparna för allt som vi föredettingar älskade i originalet har bytts ut mot en modern klassiker — glänsande och vitt. 

Det blir värre, så pass att gråhåren börjar falla då jag går mot surgubbe med kraftiga steg för varje stel replik som yttras. En trailer ska liksom bygga upp någon form av förväntning inför en film — men efter sista klippet känner jag mest att bara inte Chris Pratt börja lajva Dino Riders med en T-Rex så är jag nöjd. För ärligt talat vad pågår i den sista scenen? Var det där sales pitchen? Jag börjar nästan misstänka att Spielberg planerade och återuppliva Jaws före Sharknado stal idéen.

Här trodde jag naivt att de inte kunde göra velociraptorn löjligare.

Okej jag tänker inte blunda för faktumet att flera av er säkerligen är påverkade av den rådande Beyuforin och kräver eran fix av 7/11 — men när det väl är överstökat så har jag här något jävligt intressant för er.

Tänk er regnet porlande nerför brittiska gator i ett post punkens 80-tal, för att sedan mynna ut i Sydafrikas heta sol. Någonstans i processen av det kontinentala hoppet kom förmodligen artisten Petite Noir till. Avgrundsdjupet i hans sångröst är en från en annan generation men kraften densamma. Petite har helt uppenbart en historia värd att berätta med all dess bristande franska grammatik och musiken — en sorters post punk filtrerad med  sydafrikansk rytm — blir till den perfekta plattformen. 

Det är svårt att inte dra paralleller till andra artister som Blood Orange, de båda har den där medryckande musiken gjord för en soldränkt sommardag i ständig rörelse. Med det sagt borde ni besöka Dazed för premiären av musikvideon till Petites nya singel Chess där den visuella aspekten är minst lika ljuvlig som den dina öron tar upp. Nedan finner ni videon till Noirse från förra året.

Låt mig börja med att — på AMC:s vägnar — be om ursäkt. Better Call Saul har nämligen fått en ny kryptisk trailer och tro det eller ej men den har ännu mindre faktiska scener från tv-serien än de tidigare smakproven vi har fått. Istället för att erbjuda oss en inblick i den sliskige advokaten Saul Goodmans vardagliga rättsprocesser tas vi istället till ground zero — ett sjaskigt motellrum där ett brott verkar ha begåtts. Det finns egentligen inte mycket och säga, eller? Föregångaren Breaking Bad var känd för detaljerna så låt mig lägga om tankebanan till den tillhörande en galen Reddit-teoretiker och ställa frågan — vilka budskap vilar under ytan? Jag tar reda på det nedan.

• Den första ledtråden till vad Better Call Saul kan komma att bli ges redan under första sekunderna med rumsnyckeln. Den bär på ett nummer, en sjua närmare bestämt. Vad kan detta vara en referens till, min första tanke är — eftersom Saul figurerar i en värld av dödliga intriger — de sju dödssyndern. Ja ni vet dem från filmen Seven, kan de återkomma i Vince Gilligans ny tv-serie? Kanske. Det finns även en möjlighet bortom detta, varje tal i nummerföljden är även associerade med ett djur och i detta fall handlar det om en åsna. Låg en åsna bakom detta brott? Nej för detta är knappast baserat på ett överblivet manus från Gilligans tid hos Arkiv-X. Men om vi kollar närmare på den engelska översättningen av åsna så finner vi kanske svaret, det är ändå en amerikansk serie vi talar om och amerikanerna har ett specifikt ord för djuret — jackass, vilket även kan översättas till en idiotisk person. Låg en idiotisk person bakom detta brott och valde därefter att ringa Saul? Mycket möjligt!
• Ni kanske tror att jag har löst mysteriet kring denna förstummade trailer men nej! Rumsnyckeln kan även ha en annan betydelse. Breaking Bad hade fem säsonger men den sista delades upp i två delar så man skulle nästan kunna säga att vi fick lära oss allt om en methkokares värld i hela sex säsonger. Kan nummer sju syfta på att detta i verkliga fallet är en uppföljning på där vi sist lämnade Walter White till tonerna av Baby Blue? Att Gilligan och c/o helt enkelt gav upp halvvägs in i produktionen då tanken av att följa upp deras becksvarta drama till succé med en komedi såg logiskt omöjlig ut på papper? Chansen finns om vi kollar närmare på ännu en detalj.
• I trailern ser vi en glödande cigarr vilandes vid kanten av ett askfat. Det är tämligen känt att rökning kan leda till cancer och vem har cancer i Breaking Bad om ingen annan än protagonisten Walter White, lungcancer närmare bestämt. Levde han ett dubbelliv bolmandes cigarrer och cigaretter före vi fann honom i hans doktors kontor? Frun Skyler rökte ändå före graviditeten — samt under — så kanske bestämde de sig för att försöka ge upp ciggen tillsammans? Har vi här historien före Heisenbergs födelse, kanske var det ingen annan än Saul Goodman själv som lärde Walter om den fina konsten i att koka meth vilket skulle göra allt vi trodde oss veta om de två sen innan till simpla charader. Det vore en twist av råge och jag är redo för att bli totalt motbevisad.
• För egentligen är det nog bara motellrummet Hank lämnade Huell i. Ja Better Call Saul är egentligen en spin-off med Huell som dess mest prominenta rollfigur. För vi kan väl inte varandra genom livet ovetandes, utan svar på frågan vad hände egentligen med Huell? Eller hur? 

Den kalla men ack så varma värld som är den amerikanska västern är en bädd landets fiktion har vältrat i sen urminnes tider. Den självklara urfadern för denna filmgenre är dock en av italiensk börd — den legendariska regissören Sergio Leone. Han tog en annars välpolerad romantisering och drog den genom smutsen, en finslipad diamant fick sylvassa kanter när lättillgänglig söndagsmatinée blev till härdad realism. Med sin klassiska Dollars-trilogi gjorde han Clint Eastwood till en ikon och sin europeiska filmkonst till en del av den amerikanska identiten. 

Men när Michael Mirasol från Movie Mezzanie tar sig an filmskaparens arbete ligger en annan film som grund — Once Upon a Time in the West. I en uppsats utformad som en uppladdning på Vimeo synar Mirasol detta västernepos från 1968 längs med sömmarna. Från betydelsen av Henry Fondas skäggstubb till skiftet för genrens kvinnor med Claudia Cardinales rollfigur — i ett cinematiskt universum där varje sandkorn är en detalj går ingen sten oberörd. För även om Leones filmer hade gestalter klyschigt onda, goda och fula så blev de verkligare än någonsin tidigare ridandes genom öknen till Ennio Morricones klassiska musik.