Jag är i Gävle nu. ”Hemma”. Känns SÅ konstigt. Det här är ju så klyschigt men jag vet verkligen inte var jag hör hemma någonstans. Jag vet inte ens om jag är hemma eller borta nu!!!! Känner mig så konstig när jag ba ”Ja nu är jag hemma igen…. eller…borta”. Kommer typ att vänja mig med det här lagom tills att jag dött. Men nu sitter jag här iallafall och är fem år igen. I Stockholm så är jag helt vuxen och typ pensionssparar och städar toaletten och går hem från tunnelbanan mitt i natten utan att vara rädd, men så kommer man hem och pappa bara ”akta så du inte doppar tröjan i köttfärsåsen” när vi äter och så blir man ett spädbarn igen i behov av en haklapp. 

Men det är skönt att vara hemma också. Och man kan hota att åka tillbaka till Stockholm också om man blir arg. Man kan typ vråla ”OM INTE TOAN BLIR LEDIG SNART SÅ ÅKER JAG HEM TILL STOCKHOLM IGEN OCH ÅKER TUNNELBANA SENT SOM FAN SÅ SKYNDA ER!!!”. Såna grejer. Det har sina fördelar att inte bo hemma längre. 

Vet inte ens vad jag ska göra här. Ska väl dra runt på stan och tjata på gamla klasskompisar att vi ska ha ”reunion” och typ skratta och ba ”Hehe åh… ja… vad kul det var för en månad sen när vi fortfarande var en klass… hihi… hoho…ja… men det är över nu… och vi har inget gemensamt… men vafan ta en cider och drick det här är ju astrevligt”.