Jag tycker det är så svårt att förklara varje gång man varit borta från bloggen i några dagar. Det värsta jag vet är när folk bara ”ÅÅÅÅH förlåt för SÄMST uppdatering hihihhi typiskt mig hehehe :P”. Liksom ingen vill varken veta mer eller läsa vidare i så fall. Man måste ju vara mer kreativ om folk inte ska tröttna på en. Typ ”Näää alltså förlåt men min….vandrande pinne dog” eller typ ”Nää alltså… jag fick andningsuppehåll när jag dök ner i en chipspåse och blev inlagd på sjukhus över helgen”. Ja ni fattar. 

Ett annat alternativ är ju att säga att man ska ta en ”paus på obestämd tid”. Typ skriva ett jättekryptiskt inlägg som bara ”Blablabla LIVET, ja, vi får väl se om jag kommer tillbaka, alltså om jag gör det över huvud taget… jag vet inte….” och så är man typ tillbaka tre dagar senare som om att inget har hänt och bloggar om skor. Så himla mycket dramaqueen över det. 

Men men. Jag lovar att jag inte ska göra så mot er. Jag finns alltid här. Mina fingrar är lyckligt gifta med tangentbordet sedan en lång tid tillbaka och kommer att fortsätta vara det. Funderar på att teckna en sånhär försäkring för mina skrivarfingrar. Konsertpianister brukar ju ha såna, typ att de får en miljard om deras händer råkar ut för en skada. Jag ska göra det jag också. Annars så får jag väl börja videoblogga då och sitta där med mina stumpar till fingrar och mumla framför kameran.