Sitter här och väntar på att jag ska få gå och skölja av mig min ansiktsmask. 10 minuter kvar tills det är dags. Om ansiktsmasken är som balsam för min hud så är bloggandet ett jättebra schampo för mitt psyke. Jag masserar in mina tankar via tangentbordet och sköljer det med er respons och blir som en helt ny människa. Och så känner man sig som ny människa efteråt och nöjd och tillfreds med sig själv. Det är så det ska vara ju. Frågan är dock hur mycket tid man ska ägna åt sin psykiska frisyr i förhållande till den fysiska. Om jag lägger en halvtimme om dagen på att duscha mig och scruba och prova diverse ansiktsmasker så borde jag ju lägga minst lika mycket tid på mitt psykiska välbefinnande också och blogga typ det dubbla av den tiden.

Det bästa är ju när jag kan blanda båda två som nu och sitta och skriva medan ansiktsmasken torkar. Nu så måste jag dock sluta. Jag ska smörja in mina fötter med fotkräm med argan-olja och stoppa in dem i varsin plastpåse och sen dra på mig ett par strumpor och behålla det så över natten. Det är väl såna här gånger jag inser att jag är ett freak, men jag gör ALLT för att vakna upp med bebisfötter. Helt silkeslena och släta och ba mmmm känner mig som ett nyfött foster minus allt slem….