Jag har kommit på en jättebra suicidal grej att fylla min tid med i Stockholm. Jag ska börja cykla!  Gärna i innerstan också. Tänker mig att jag ska trampa till universitetet varje morgon som en äkta tönt med hjälm och ryggsäck. Kanske ska gå all in och köra hela kitet med en blinkande discolampa både där fram och där bak också så att folk vet när jag kommer rullandes som en ambulerande prideparad fast i mindre skala. Ska väl installera någon härlig levnadsglad melodi som ringklocka också så att det blir en fröjd att meja ner sina medtrafikanter när man susar bort mellan refuger och väjningspliktsskyltar. 

Kommer väl att ha dött innan september. Jag är SÅ rädd för att cykla i Stockholm. I Gävle så är det ju lugnt. Det är typ bara att rulla iväg. Har inte ens någon ringklocka på min cykel. Tror att den GICK AV någon gång när jag plingade för hårt (man bara, va????) så jag måste skrika om jag vill få uppmärksamhet från fotgängare och sånt. SÅ jobbigt att jag inte vet var jag ska börja någonstans. Det var ju ännu jobbigare när jag var yngre och inte hade full kontroll över min röst heller och målbrottsbrölade och ba ”FLYTTAAAAAAAA PLING PLING” om det var någon som blockerade cykelbanan. 

Är mest rädd för att folk cyklar så SNABBT i Stockholm. Folk slungar iväg sig själva som vårdslösa köttprojektiler på sina magra sadlar och tror att cykelbanan är någon startbana för flygande mopeder trots att folk (jag) korsar den hela tiden och är allmänt i vägen. Det händer typ minst en gång i veckan att jag är en meter från att bli överkörd av en cyklist och märker hur fartvinden smeker ens kropp när hen svischar förbi som en tyst turbofästing. Blir livrädd varje gång och jag har kommit på att det enda botet är att bli en av dem själv. 

Kommer väl att bli skadad, och jag vet inte riktigt hur det ser ut rent statusmässigt om man vurpar med en cykel. Vet inte riktigt hur jag skulle stå mig i konkurrensen från folk som typ visar upp ärr från hungriga björnar som försökt att äta upp dem. Om jag skulle komma där och ba ”ja det där björnärret du har ser verkligen otäckt ut, men igår ramlade jag faktiskt när jag stod stilla vid ett trafikljus på Södermalm och skrapade upp mitt knä”. Det känns på något sätt som om att jag skulle förlora den argumentationen. 

Hur det går vet vi inte förrän jag har börjat cykla på allvar. Det blir väl en diskussion jag får ta med mitt försäkringsbolag, men får väl ta och köpa någon gullig hjälm med blommor på och hoppas på det bästa.