Här satt jag tidigare ikväll och hade en liten fest på väg hem från jobbet!!! Man får lite konstiga blickar på pendeltåget när man tar upp bubbelplasten, men egentligen så är ju folk bara avundsjuka på att jag har bubbelplast och inte dem. Igår kväll så låg jag och klämde på bubbelplast innan jag somnade, och jag önskade att jag fick avsluta varje dag på det sättet. 

Idag jobbade jag första dagen på mitt nya jobb. Dog, men på ett bra sätt. Jobbar ute på en outlet i Barkarby numera. Är sjukt nöjd med att äntligen få jobba med kläder eftersom det har varit en våt dröm sedan jag var typ 16. Jag vet inte hur många jobb i olika klädbutiker som jag har velat söka men inte sökt på grund av ”ERFARENHET KRÄVS, TUSEN ÅR MINST!!!!!!” och såna grejer. Det är så orättvist. 

Nu är jag lycklig iallafall. Står i fleecetröja hela dagarna och viker kläder och håller på och hjälper kunder. Eller alltså jag är glad över att jag har ett jobb över huvud taget och faktiskt har en ”karriär” som ändå rör sig någonstans.

När jag kom till Stockholm för fem månader sen så jobbade jag som medlemsvärvare på gatan för en biståndsorganisation. Det var typ det enda jobbet jag kunde få, och det var förmodligen det svåraste jag gjort i hela mitt liv eftersom att det kändes som att hela världen hatade en. Jag hade gett upp första dagen om det inte hade varit för att jag verkligen behövde pengarna för att betala min hyra och mat. 

På sensommaren började jag jobba som telefonförsäljare istället. Det var ett sånt jobb jag hade lovat mig själv att aldrig ta när jag gick i gymnasiet eftersom jag hade telefonskräck och tyckte att det verkade vara hemskt. Efter att ha jobbat som gatuvärvare i några månader så kände jag att jag kunde ta vilket annat jobb som helst, och då framstod telefonförsäljning som en lek. Det känns det fortfarande som när jag tänker tillbaka på hur det var på gatan (nu lät det som om att jag varit prostituerad). Min telefonskräck är iallafall borttränad nu och jag jobbar fortfarande kvar och kan till och med tycka att det är kul ibland, men det är fortfarande slitsamt och relativt psykiskt påfrestande såklart. 

Nu har jag alltså fått deltidsjobb i klädbutik. Jobbar lite då och då vid behov. Jag kan typ fortfarande inte fatta att det är sant. Jag är typ som publiken i Oprah. Skriker och vrålar OH MY GOD och är extatisk, och jag uppskattar det så mycket eftersom jag vet hur lyckligt lottad jag är när jag tänker tillbaka på mina tidigare jobb och hur jag kände då. Det var inte så kul när man stod på gatan i ösregn och försökte värva och kollade in i skyltfönstrena till butiker där personalen stod torr och varm och verkade ha skitkul på jobbet. Nu är jag en av dem. 

Jag vet inte hur länge mitt nya jobb kommer hålla, vem vet om jag får sparken om en månad, men jag är bara så sjukt glad över att jag har haft mina tidigare jobb eftersom jag lärt mig så sinnessjukt mycket. Både om mig själv och om andra. DET GÖR MIG SÅ STOLT ATT JAG KLARADE DET!!!! Jag vet det är lite töntigt att skriva ett inlägg om att man gjort ”karriär” när man bara har fått en deltidsjobb i en klädbutik, men för mig känns det typ som om att jag har vunnit en miljon på Triss. 

Ja det var väl allt jag ville säga…… Ger mig själv en klapp på axeln nu och hoppas att jag får behålla jobbet så länge jag kan och vill, för just nu känns det typ för bra för att vara sant. 

Ja det här var ju……. speciellt. Men det är ju säkert gott om man gillar…… philadelphia och mjölkchoklad på samma gång….. Inte för att det är något jag hittills har efterfrågat i livet och haft som hjärtefråga, men det behöver ju inte betyda att det är en dålig idé. Jag sitter inte här och är trångsynt när det gäller kaloriupplevelser, så jag sitter här nu med öppet sinne och ett ännu öppnare kylskåp och känner mig redo att prova. 

Vem vill ha en iPhone 5 när man kan få en Lill-Babs-telefon istället? Komplett med extra stora knappar och Lill-Babs ljuva stämma som ringsignal, SMS-signal och alarmsignal. Ska ställa mig utanför Telia-butiken och köa här och nu. 

Fick bästa insikten någonsin idag när jag åt potatismos till middag. Nästa gång jag gör det så ska jag blanda ner chips i moset och gömma det så att man inte ser något och se hur mycket godare det blir. Jag tror det här kan vara en av de bästa idéerna jag någonsin fått i hela mitt liv. Snart kommer man väl att fylla affärerna med pulvermosmixar med smak av sourcream & onion, dill, och grillchips. Jag skulle köpa allihopa iallafall. Chips är ju gjort av potatis, så det känns ju faktiskt 100% naturligt. 

Potatismos är en av mina favoriträtter eftersom det inte finns några gränser för vad man kan blanda ner i den utan att det märks. Man vet aldrig vad det är man sitter och tuggar på när man har potatismos i munnen, och det är det som är det härliga. Lovar att återkomma om rapport om hur det smakade med chips sen.