Anna Book fyllde 45 igår, men det visste ni väl redan. Jag slängde mig självklart på telefonen så snabbt jag kunde och skickade mina varmaste gratulationer. Blandade både spanska och svenska. Jag tvivlade länge på varför jag pluggade spanska i 7 år, men nu inser jag ju att det var för att kunna kommunicera med Anna Book på ett mer personligt sätt. Det var helt klart värt det! 

Känns bra att vi ska ”styra upp nått” snart! Kanske en middag? Tjejhelg? Jag behöver verkligen fler starka 45-åriga kvinnor i mitt liv. Det här känns som en bra början på helgen iallafall! Och jag lovar att jag ska vara rädd om mig. 

Aja nästa vecka tror jag att min och Annas drinskola kommer upp på Youtube!!!! Slänger upp den här så snart som den kommer. Nu ska jag lyssna på Samba Sambero en gång till. 

Nu har det hänt igen, jag har läst Magdalena Ribbings spalt! Denna gång handlar det om en person med ett riktigt snuskigt kök. Såhär skriver frågeställaren:

”En anhörig har dålig kökshygien. Det handlar om sura disktrasor, dåligt avtorkade ytor, halvhjärtad diskning, mat som står framme etc. Personen är i medelåldern, lider inte av någon sjukdom och har skaplig ekonomi. När jag rannsakar mig själv inser jag att jag nog har höga hygienkrav, men jag tycker inte de är orimliga. Det blir allt svårare att känna glädje när personen bjuder på middag.

Matsituationen blir olustig och jag känner mig både irriterad och rädd inombords. Jag har vid flera tillfällen erbjudit mig att hjälpa till i köket, men det är inte så uppskattat. Den storstädning som skulle behövas är ju heller inte möjlig att ta itu med. Hur i all världen ska jag närma mig detta problem? Är det ens möjligt? Till ett skolbarn kan man ju vänligt påpeka att ”det är jättebra att tvätta händerna innan man skär upp gravlaxen”, men det kan jag ju rimligen inte säga till en medelålders person.”

Ah. We all know one! Ni vet den där personen som man ba ”åh vad…..trevligt” när hen frågar om man vill komma över på middag, varpå man genast inväntar matförgiftning och skriver testamente.

Personligen så skulle jag nog säga att jag är någonstans mittemellan. Min diskning är rätt ”halvhjärtad” (lägger inte ner min själ i den precis) och jag kan väl erkänna att jag byter disktrasa typ en gång i kvartalet, men det kunde ju vara värre! Såhär tycker iallafall Magdalena att man ska hantera en riktigt snuskig vän:

”Du behöver ta itu med detta för att kunna fortsätta att umgås. Bäst vore förstås om ytterligare någon närstående kunde medverka – har du tagit upp ämnet med någon annan som du kan få stöd av?

Du skulle kunna säga ungefär ”vet du, nu har jag läst så mycket om vikten av rent kök och hög nivå på hygienen med matvaror och har verkligen tagit intryck av detta, men jag ser att det brister lite här och var i ditt kök, okej att jag skaffar/bekostar en köksstorstädning hos dig?”

Finns det något finare man kan säga till en kompis än frasen ”Är det okej att jag bekostar en köksstorstädning hos dig?”. Ett annat alternativ är ju annars att ha en klassisk disk-intervention och bah ”Vi tycker om dig jättemycket men…. ditt kök har bristande hygien och det är faktiskt viktigt med livsmedelshygien”.

Nä alltså, jag har faktiskt inget bra svar själv på hur man ska hantera en vän med ett snuskigt kök.

Mitt tips till frågeställaren är nog att testa vara så odräglig som möjligt själv för att få personen att fatta. Dvs försöka bräcka den andra personen i vem som kan vara äckligast i köket. Gör det till en rolig tävling! T.ex. bjuda in personen på middag hemma hos en själv och servera ogenomstekt kyckling, slicka på disktrasan och några dagar i förväg ställa fram ett paket frysta köttbullar (ni vet de som luktar fis) på köksbänken. Den som är äckligast vinner!

HALLÅ! Vill bara uppmärksamma er på att jag och min kompis Gustav har en podcast också. ”Två glas senare” heter den för att vi brukar dela på en flaska vin när vi spelar in den. Vi har spelat in 20 stycken avsnitt nu, och kommit fram till att vi sammanlagt hinkat i oss 15 liter vin totalt medan vi spelat in den. Vill inte ens tänka på hur mycket mitt liv har blivit förkortat sedan vi började med det. 

I senaste avsnittet så pratade jag litegrann om hur jag brukar vara på arbetsintervjuer. Bland annat om den gången då jag råkade ljuga om att jag har pojkvän (!) när intervjuaren frågade mig vad jag tycker om att göra på fritiden. Jag kom inte på något annat! 

Jag hann även berätta om den tiden i mitt liv då jag var konfirmationsledare bara för att jag tyckte att det var mysigt att tända värmeljus och åka på läger gratis. Nu för tiden så är jag dock inte ens med i kyrkan längre när jag insåg att jag kunde lägga kyrkoskatten på t.ex. doftljus istället. Ja ni hör ju själva. In och lyssna!!! 

Jag har obviously aldrig testat droger, men jag känner att jag får mitt dagliga rus genom att gå in på Christina Schollins instagram istället. Bilden ovan är ungefär hur jag tänker mig att det känns att vara drogpåverkad? Ständig solnedgång, en grönskande äng, fjärilar som lyckligt flyger omkring över ett kluckande hav och så Christina Schollins solbrända ansikte mitt upp i alltihop.

Kan någon bekräfta om det är så det känns? Eller iallafall berätta vilken bildapp Christina använder för att få till sina fina bilder? Släng dig i väggen VSCOcam.

Gillar också att Christina grattar sig själv på namnsdagen. Om det inte är någon som kommer ihåg att göra det, så får man faktiskt göra det själv. Man kan ju inte sitta hela livet och vänta på att folk ska gratulera en. Någon måste ju alltid vara först, så varför inte sätta ribban och göra det själv! Christina borde ju veta det vid det här laget. Längtar tills jag blir lika gammal och vis.

Tills vidare så får jag väl tvångsmässigt fortsätta att skriva grattis till folk jag inte ens känner på Facebook för att hoppas att de ska göra samma sak för mig när jag fyller år. Jag glömmer aldrig!!!

En väldigt stor del av att vara med i Paradise Hotel går ut på att berätta om riktigt tokiga saker som man har gjort tidigare. De får gärna innefatta sex och alkohol också, men det säger väl sig självt. Förra året så berättade till exempel Alexander Wigren att han opererade bort sin förhud för att vinna 500 kronor som en del av ett vad med grabbarna. Förhuden förvarades därefter i hans föräldrars frys. 

Det här året så är det Mettes tur att berätta något liknande och bjuda lite för mycket på sig själv!

Budskapet i Mettes historia är att oralsex räddade hennes liv efter att hon gått hem med en kille som struntade i att kyssa henne och gick direkt på oralsex istället, vilket var en himla tur eftersom Mette är nötallergiker och killen hade ätit lite svettiga jordnötter på club innan! Underlivet svällde upp och Mette kunde inte ens gå på toa. Vilken gripande historia! ”Hade han pussat mig hade jag varit död”. En äkta dramatiker! Expressen rapporterar: 

”Men trots allt är det en solskenshistoria. Enligt Mette hade hon nämligen kunnat dö om killen hade kysst henne i stället för att gå ner på henne.

– Hade vi pussats hade jag varit död. Jag bor på en ö, jag hade inte hunnit in till sjukhus, säger hon i klippet.”

Jag vet inte vad er definition av ”solskenshistoria” är, men en infektion i underlivet är inte det första som jag tänker på. Jag antar att allt är relativt. 

En annan slutsats som man kan dra av Mettes historia är att förspel faktiskt kan vara dödligt. Tänk om han hade kysst henne! Nu har vi andra verkligen fått oss en rejäl tankeställare.