Det här är grabb-podden. Dvs podden där Petter och Hugo för första gången nånsin spelar in tillsammans utan Sanna. Hur det gick? Lyssna så får ni höra!
Om ni lyssnar får ni t ex höra oss fira att Gucci Mane är frigiven genom att spela gamla Gucci-favoriter. Hugo har letat reda på sitt första starka minne från Guccis musik och Petter har hittat lite gammalt Gucci-mörker.
Sen rullar det bara på ut av helvete med ny go musik. Musik med mörker, glädje, tårar och danser. 15 bitar hinner vi med.
1. Gucci Mane – First Day out the FEDS
2. Gucci Mane – The Truth
3. Gucci Mane – Call me
4. Gucci Mane feat. OJ Da Juicemane – Make The Trap (Ayeee)
5. Yasin feat. Jaffar, Z.E & Dree Low – Mina Trakter
6. Yung Gordon – Bobble
7. Yung Gordon – Is you dumb
8. Yung Gordon – All I do is sauce
9. Yakki feat. 21 Savage – Pockets
10. Jose Guapo feat. Shy Glizzy & Boosie Badazz – Run it up Remix
11. Hoodrich Pablo Juan feat. Wicced – I Need Mo
12. Lil Uzi Vert – Money Longer
13. T.E.C. & Maine Musik – Up There
14. Rayface feat. Master P – Bout It remix
15. Webbie feat. Boosie Badazz – Dumb way
Några av sångerna finns i spotify-spellistan med alla sånger från alla avsnitt!
Innan 100s bytte namn till Kossisko och började göra musik som låter som annan musik (disco? prince?) var han de internationella fanbäraren för genren positiv 90-tals nostalgi. Med positiv 90-tals nostalgi menas* rap-musik som är nostalgisk över sitt förflutna utan att för den delen låta gammeldags tråkig.
Det har ju alltid funnits nostalgisk rap-musik låter som gammal rap-musik på ett dåligt sätt. De senaste åren har vi hört t ex Jocke Badass och Jocke Cole. Om de vore nostalgiska kockar och inte nostalgiska rappare skulle man kunna förklara deras nostalgi med att de gör mat på råvaror som överlevt 90-talet. Då menar jag inte viner som åldrats och blivit bättre. Kocken Jocke Badass gör sin TopHat-strut på mjölk som mjölkades 1993.
100s var Bay-rapparen som lät jävligt mycket 90-tals bay, framförallt som Too Short, utan att för den delen låta föråldrad och otidsenlig. 100s använde sin tids primörer men kokade ihop något inspirerat av 90-tals recept.
100s tillhör det förgångna, det är ju väldigt tydligt t ex genom att han inte finns längre. Sedan Ice Cold Permsläpptes 2013 har vi inte hört mer rap från honom. Men just hans specifika nostalgi och kvalitets-leverans av kombinationen 90-tal och 2010-tal lever vidare. Hur hela den kedjan hänger ihop läser och hör ni i funkiga bukten-inlägget (och den uppdaterade Funkiga bukten-Spofity-spellistan).
Det här inlägget handlar om en för mig ny rappare inom genren! Förutom mina favorit Ezale och Nef The Pharaoh och Mozzy visar det sig alltså att Payroll Giovanni är toppen! Han är visserligen från Detroit men det spelar ingen roll när han gör musik idag.
Det var egentligen allt jag hade att säga om den saken. Här är hans senaste skiva:
Skivan är toppen. Brainstorm låtar massa som Young Gully och en hel del Livewire. Where I’m From låter massa som The Jacka. Real Plug låter massa som en DJ Fresh-produktion från 2008, inklusive funk-refrängen som kunde va tagen från en E-40-skiva från 1996. Jag kan fortsätta men skit i det, lyssna istället.
Senast i förrgår trodde jag att Payroll Giovanni gjorde musik som lät som Hoodrich PabloJuans musikpga blandade ihop deras namn på nåt sätt. Det roliga är att för några år sedan gjorde han och hans grupp Doughboy Cashout musik som lät ungefär som den musik folk som idag gör musik som låter som Hoodrich Pablo Juans musik gjorde på den tiden. Hängde ni med?
Skitsamma. Så här landsort lät han 2012:
Sådär låter rappare som antingen lägger av med rap eller flyttar till Atlanta och börjar göra musik som låter som Hoodirch Pablo Juan (alltså trap). Men Payroll Giovanni har istället blivit nya 100s?
Det var nog allt.
Det här är en av Payroll Giovannis bästa videos:
Så här ser Payroll Giovanni ut.
/Hugo
*fastslaget i den internationella konferensen ARMÖ (Alla Rimliga Med Öron) år efter år sedan 1986.
Tidig lördag morgon, bara tuppen är mer vaken än jag. Det är snart juni! Sommartider! Hej hej! Den här veckan är Halmstad-sonen Isak von Haartman med och röjer upp i våran kanal.
Jag inte vet var jag ska börja. När det gäller mängd feta exklusiva premiärer så är nog det här avsnittet något inget annat slår, som kan kicka allt utan att besvär. Så nu kör vi, här kommer alla sångerna på en och samma gång. Världspremiärer från bl a:
Bland annat. Förutom att spela massa feta sånger berättar Isak om hur han började göra musik och sälja beats till USA redan i tonåren. Han är alltså 20 år nu och en av Sveriges bästa musikproducenter! Hur blir man så bra? Det måste varit uppväxten i Kärleken, men tiden där är över nu och han är fortfarande så extremt fet. Sån musik som låter sjukt tung i din bil, som samtidigt känns som den vill smeka dig.
von Haartman finns på internet, IG och Soundcloud t ex.
Sånger från avsnittet:
1. Denz – måste
2. Ahdam feat. chapo & henx – häromkring
3. illyez feat. johnny drama – down 4 luv
4. lil yachty – minnesota
5. cherrie – Aldrig Där,
6. Livet på faktura – Upp Ner
7. Adriana – Mammas Opel
8. Alan feat. Mwuana & Karim – Coca
9. Karim & Mwauna – Bakom ridån
10. Gee Dixon & Alan – Stänger den
11. Illyez – För en natt
12. Dilly D feat. Nimo & Simon Sez – 52 Ess
Några av sångerna finns i spotify-spellistan med alla sånger från alla avsnitt!
YASINS MIXTAPE ÄR HÄR *fem eld-emojis* ”Här” betyder som vanligt på youtube , närmare bestämt på Ghetto Super Stars youtube-kanal. Där tycker jag ni ska lyssna på det, först och främst eftersom det kommer reklam nån gång ibland vilket jag utgår från ger Yasin och dom andra några slags pengar. Plus för att det är där den här musiken lever, det är som att läsa en bok på originalspråk, se ett lag spela på hemmaplan om man gillar sport, äta en mosbricka på plats i Göteborg, ah ni fattar. Men, låtarna finns också inofficiellt uppladdade på soundcloud så vi har också gjort en lista åt er:
Yasin rappar ”grabben han är hungrig som det vore Ramadan/du klagar på misären, det märks du inte van” och Jaffar gästar på en låt och lägger ”skalar dörrar som potatis/svartklädda som lakrits”. Om du gillar rap och inte lyssnar på det här, stanna upp i ditt liv och fråga dig själv vad du egentligen håller på med. Dree Low, som jag pratar om i avsnitt 107, är också med på den låten. Det är den enda med gäster, resten är bara Yasin hela tiden vilket jag inte har nått emot över huvud taget. Hade Yasin också, som Jaffar, valt att släppa sitt mixtape för 500 kr på bränd cd-skiva hade jag suttit på tuben för att möta upp o handla av Hasti B för länge sen, men det slipper jag alltså den här gången.
Ok har egentligen inte så mycket mer att säga för tillfället, nu lyssnar vi
Jag har sett flera stycken människor på internet dela med sig av informationen att artister som Chance the Rapper, Boosie och Post Malone har släppt skivor idag. Kul för dom! Kul för oss alla att det kommit så mycket musik. Jag vill bara meddela att det viktigaste släppet idag alltså är skivan To Live For av Bobby Brackins.
Det är Boosies (eller som autostavningen kallar honom: Bosse) femte album i år så han får vänta pga ej brist på Boosie-musik i år.
Jag och Bobby Brackinshar mycket gemensamt. Eller främst en sak då. Vi började ha ej baggy byxor ungefär samtidigt. Mina byxor hade blivit gradvis mindre baggy år för år sedan jag sydde mig ett par extremt baggy jeans i syslöjden i årskurs sex., Typ 2007-2009 när jag var uppåt 20-22 år hade jag så pass smala jeans att de skulle räknas som påsiga i Sverige och skinny i USA at the same damn time.
Det var väl en del av anledning till att jag fastnade för Bobby Brackins musik. På den tiden hette Young Bob eller allra oftast Young Bob from Go Dav. Det var säkert 5% av anledningen till att jag gillade hans musik. 30-40% av anledning var att han har så bra melodier och musiköra och största skälet till att han är en favorit sen snart tio år tillbaka är att han har en så sjukt fet röst.
Tyvärr har han lagt en stor del av sin karriär sen dess på att bli en av USAs bästa låtskrivare. Några grammy-nomineringar för jobb med Tinashe, Chris Brown, Kehlani, Zendaya bl a har uppmuntrat honom till att göra annat än att sjunga och rappa själva så mycket som jag hade önskat. Han har lyckats knyta ihop Bay Areas musik-sound med LAs artistscen också, nån gång där i samband med att han bytte namn till Bobby Brackins. 2011 släppte han en skiva med Ty$ och YGoch det var första gången vuxna rappare från LA gjorde post-based och post-jerkin, sen därnånstans gick DJ Mustard från att vara en mixtape-DJ till en superproducent.
Hursom, där har det nånstans uppståt en lucka. Jag har velat höra mer Bobby Brackins musik och det tar fanemig åratal innan hans skiva äntligen kom. Men idag är den här!
Jag har inte lyssnat på den ännu pga livet, men ska det genast. Litar helt på att allt är minst lika bra som de låtar vi hört tidigare, My Jam, Hot Box och Joy Ride. Ända risken egentligen är att han och Ty$ fått lite väl mycket feeling med nåt stränginstrument.
100s
