2:44 26 Maj 2014

Det finns många anledningar till att skriva om remixen av We Are Toonz hit Drop That Nae Nae med French Montana, Lil Jon och T-Pain. Den främsta är självklart att få tillfälle att för tredje gången (första & andra) posta den här gifen där Lance Moore dansar NaeNae efter att ha fångat en touchdown för New Orleans Saints:

En annan anledning är ju att remixen är fördjävla go. Jag trodde typ att denna sångs storhetstid var förbi, t ex eftersom det nya nae nae (yeet) redan finns, men så dök denna remix upp. Ångrar nu att jag bara spelade Yeet och ingen Nae Nae för de stammisarna på Angelos i Vårberg.

Kan vi snälla få höra en till remix med Quavo nu.

Av: Hugo

9:01 23 Maj 2014

 

Ikväll spelar VBDFR skivor på premiären av klubben Välkommen hem på Angelos i Vårberg Centrum. S/O till vår vän Momodou som styrt upp. Han har förutom att succédraget att boka oss (imdo) bokat liveakter i form av VBDFR-bekantingen PAAP (lyssna på vårt avsnitt med Paap här), Sollentuna-rapparna Karim 1 Hunnid (aka Cake Boy) & Mwuana och en hemlig gäst (som kan vara vår favorit i Femtastic!).

Just nu ser det ut som att Petter kommer va LIVE-DJ åt akterna, och alla som var på vår tvåårsfest och såg när han var DJ åt 3D Na’tee vet hur mycket han gillar det :))))

Vi är hursomhelst peppade. Kom dit! Angelos i Vårberg Centrum.

Lyssna på Paap & Karim:

 

11:32 21 Maj 2014

 

Det var titelspåret på Spittas förra mixtape Fresh Outta Jail som fick mig att fastna. Jag har ju alltid varit svag för ett Q-Red On The Track-beat, men det var framförallt den extremt rakt-på-sak råa texten som tog:

”the police kick my door in raise some hell,
they got excited when they found the *** and the scale,
I’m looking at em like, i don’t care about going to jail,
i’m in that water like a whale, take me to my cell,
got the central booking, what a familiar smell,
before i let a n**ga play me i do a L,
put me in that old building, any line but L, 
I don’t like that new building but that’s where i fell”

 


Skivans bästa spår: den $hop With Ken-producerade ”Michael, Jason & Freddy”
 

Skivan börjar med ett intro och följs upp av den här låten med de här raderna ovan. Jag knockades direkt och kunde inte sluta lyssna i vintras pga det bara fortsätter. Beskrivningen jag skrev i vintras när jag bloggade om tredje spåret Trust Dat är väl typ den exakta anledning till att jag fastnade:

”Skivan består av klassisk helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge.”

Jag älskar när det låter väldigt mycket Baton Rouge. Jag älskar melankolisk rap. Jag älskar vemodig rap. Hela låten i videon ovan är rå, rad efter rad. Inte en enda jävla metafor ingen magi, bara rå realism. Det är framför allt Spittas varma förhållningssätt till sin tid som inlåst och livet innanför murarna som slår. Jag vet inte om jag hört nån artist, författare eller skådespelare eller whatever illustrera så väl vad obryddheten om sin egen frihet och framtid gör med en person.

Spitta lekar ovanligt lite med rösten. Han är extremt långt ifrån den moderna rapparen som sjunger/autotunear och håller på mitt i verserna. Och det är nog just det som är nyckeln till hans förmånga att få mig att lyssna på vad han säger. Det är som att han säger precis som det är. Spitta rappar som om att han satt i vittnesstolen under nån rättegång för ett redovisningsbrott. Han redogör händelseförloppet rakt av. Detta sätt att rappa kombinerat med inneållet i hans historier gör att han sticker ut för mig.

På det nya mixtapet Boyz N The Rouge fortsätter Spittas realism. Ett exempel är Last Joce där Spitta rappar om alla vänner han skaffat sig under sin tid i finkan. Han verkar se tillbaka på tiden som inlåst med glädje. Och på den Max Minelli- och Lee Banks (med en snygg shower-rod referens)-gästade Dez N*ggaz talar Spitta till sina haters:

”we both can make a tshirt,
yours can say rest in peace my n*gga,
and my can say free my n*gga Spitta”

Det är ändå rätt sällsynt att en artist lyckas förmedla ett svårt liv på ett så här starkt sätt. För även om Spitta inte uttrycker så värst mycket vemod över sin levnadsstil så finns är det svårt att inte läsa inte en del dysterhet mellan raderna. Förmågan att förmedla känslor på detta sätt är historiskt sett visserligen mindre sällsynt bland Louisiana-rappare (Boosie & Soulja Slim) jämfört med all musik, men trots det blev jag lite tagen på sängen av Spitta. Hans verser är nästan som based freestyles med skillnaden att based freestyles rappas utan något filter mellan tanken och vad som sägs, Spitta verkar inte ha något filter mellan vad han känner och vad han rappar. Alltså, han verkar rappa som att han är obrydd för att han känner sig obrydd. Precis som hur vemodet ligger gömt mellan raderna för lyssnaren verkar Spittas egna vemod ligga gömt för honom själv, bakom obryddheten.

Avsaknaden av filter gäller inte bara Spittas obryddhet till sin egen frihet och överlevnad utan även hans begärkänslor. På Gainin’ Weight låter han lika obrydd som när han rappar om mord, men nu rappar han om hur han har gått upp i vikt pga ätit för mycket fitta. Spittas tonläge innehåller 0% sensualitet medan orden bildar meningar som platsar i vilken sexroman som helst. Om Spitta rappade på svenska skulle den här texten innehålla 5-10 påle och 2-6 förlorad i sänghalmens vidunderliga farvatten. Men det levereras med en röst som låter mer lika mig pratadens i telefon med försäkringskassan om arbetstid än som en tysk porrgubbe. Att producenten förstärkt Spittas fittslickar-metaforer med att upprepat sampla Project Patyeah hoe bidrar inte till sexigheten.

Så här låter det:

”look, i don’t even gonna beat around the bush,
I get full of that kush and eat her tush”
(nästa station vällingby-voice)

”my bitch bad head to toe,
north to south,
i love kissing her pussy lips,
mouth to mouth”
(fröken ur-voice)

”look, my favorite color pussy pink,
and pussy juice is my favorite drink”
(telesvar ”du är nummer sju i kön”-voice)
 

Det var allt. Så här ser Spitta ut (vänster, King Sav aka Savage till höger):
 

 

Av: Hugo

4:09 20 Maj 2014

Nittonde maj 2014 var sannerligen en stor dag för svensk hiphop. För första gången någonsin stod svenska rappare på Dramatens scen, och dessa rappare ba råkade vara kvinnor. Med Ladies First gjorde Linda Pira och Redline något historiskt. Sanna och Petter reder ut sina intryck, låt för låt:

Kumba – I staden
Petter:

Om man räknar att kolla på Kärleksattacken-framträdandet på youtube så är detta tredje gången någonsin som jag ser Kumba live och hon har utvecklats flera hundra procent mellan varje gång. Hon har typ två verser ute totalt och känns redan som en färdig artist?! Kumba såg som vanligt fantastisk ut, va ska man saj (de va skånska), Kumba kan ju det här med styling. Helt flawless.
Sanna:
Jag blir fortfarande lika tagen varje gång jag hör hennes rad “kvinnojouren var dom första som fråga hur jag mådde”. Också ett bevis på hur en större kvinnlig närvaro i svensk hiphop medför att vi får höra fler typer av historier, fler perspektiv. För mig som kvinna som älskar svensk hiphop betyder det jättemycket, att man kan relatera och spegla sig mer i artisterna för att texterna handlar om sånt man själv och ens tjejkompisar gått igenom.


 

Rosh – “Karma”
P:

Det var väldigt svårt för mig att sitta ner under en sån här konsert, så jag löste det mestadels genom att sittdansa o flaxa med armarna. Men då och då var jag tvungen att resa mig och när Rosh kom flög jag upp ur stolen (de som satt bakom mig måste hatat mig under hela kvällen). Rosh körde en osläppt låt som heter ”Karma”, jag vet inte om det var första gången hon körde den live men den satt helt klockrent, hon kändes så säker och självklar på scen. Så snygg styling också, skjortan med kavaj, lite guld runt halsen och dom där flätorna, det var perfekt för sammanhanget, uppklätt men ändå G typ. Så facking tung.

Cleo + Sabina Ddumba – Intro acapella + Tagga ner + Gå på salong
S:
Cleo
och Sabina körde ett lite längre set än flera av de andra artisterna, och jag hade önskat att fler hade kört mer än en låt. Det var väldigt härligt när Rosh och Kumba kom in igen också. Min enda invändning är att jag velat höra mer rap från Sabina, hon chockade ju hela Hamburger Börs på TLK-tributen genom att rappa minst lika bra som alla andra på scen.
P:
“Salong” är så fet, Sabina hade ännu en skitsnygg outfit och Rosh och Kumba hade ett moment när de tog varandra i hand, kollade på varandra och log. Det var fint.

Sep – Believe
S:
Sep
är den av artisterna som jag hade sämst koll på sedan innan, men redan från första tonen på Believe fattade jag att jag skulle få se något riktigt mäktigt. Jag hade gåshud hela jävla låten och Seps glada och lite blyga min när hon fick ta emot publikens jubel var bland det finaste på hela kvällen. Det första jag gjorde när jag kom hem efter konserten var att youtubea fram Believe, som nu kommer bli min nästa stora inspirationslåt. Hur har jag kunnat missa detta mästerverk till powerballad? Det var så mäktigt!

Rawda – Se Mig Gå Upp med Gabbe (14X)
P:

Kvällens första kille! Ska man ha en kille på scen ska den va lika stilig som Gabbe var igår, kedjorna, kostymen, håret, jag var nöjd. Rawda, äkta femme-fatale-style, verkligen gled omkring som att hon ägde scenen, älskade det. 14X aka Bonnie & Clyde

Julia Spada – Reptile Mission (eller?)
P:
Jag hörde efteråt att Dramatens förråd av scenkläder hade funnits att tillgå för artisterna, och Julia Spada verkade verkligen ha hittat nåt hon tyckte var kul, nån slags medeltidsaftonkläning? Jag gillade det! Och den där rösten!

Joy – ?
S:

Jag dog. Jag är fortfarande helt mållös. Också så jävla snyggt att hon stod vid en mick i stativ liksom, det blev som extra tungt i kombination med den eeeextremt hårda texten. Jag vill bara höra mer från Joy, helst NU!

Revolution Poetry – Fördomar
P: Revolution Poetry körde samma line-up och samma stycke som på I Skuggan Av Betongen-hyllningskonserten, men det var ännu mäktigare här. Det är ju den här typen av framträdande som Dramaten egentligen är byggd för, framträdandena blev så stora liksom, alla la sån energi som verkligen fyllde rummet. Nachla var en urkraft på scenen.

Linda Pira & Dani M – Playa
S:
Jublet när Linda äntligen äntrade scenen! Livebandet kom in, Linda satte sig i en fåtölj och framförde en lite souligare version av Playa, där hon sjöng mer än vad hon gör på originalet. Det var så fint! Jag älskar Playa och Bästa vän för att det verkligen är vad jag saknat i svensk hiphop, kvinnors berättelse. Playa är en av de starkaste svenska raplåtarna jag vet och det kändes väldigt modigt av Linda att inleda sitt set med den. Dani M vinner lätt kvällens kille, mashupen av Playa och Naiv var ju helt klockren!
P: 
Jag började faktiskt gråta lite. Det gjorde jag flera gånger under kvällen.

Linda Pira – Bang Bang & Linda Pira & Stor – Rom o Kush
S: 
ÄNTLIGEN ställde sig hela publiken upp, inte en jävla sekund för sent. Jag håller med Petter att det var riktigt konstigt att sitta ner en sån här konsert, men lokalen e ju liksom gjord för att man ska sitta och kolla på tung dramatik.
P: 
Jag vill faktiskt ta på mig lite av äran för att alla till slut ställde sig upp, hade kämpat själv ett bra tag där. Asså Linda… Detta är drottningen, Matriarken. All hail.

Alla – Knäpper mina fingrar remix
P: 
Det här var a-l-l-t. Vad Linda Pira gjorde med “Knäpper Mina Fingrar”-remixen är historiskt, att få se det här framträdandet var som att vi alla firade det tillsammans. Ingen ville gå därifrån, ingen ville sluta applådera, Linda körde “Bäng Bäng” som extranummer, allt var bara så fantastiskt. Det är svårt att formulera sig.
S: 
Jag dog, jag dog, jag dog.

Ja som ni hör, det var en känslosam kväll för ⅔ av VBDFR-kollektivet igår. För bara några år sen var en sån här kväll svår att ens tänka sig. Men det är nya tider nu. Solen skiner.

Alla foton är hämtade från dramaten.se.

3:07 19 Maj 2014

 

Goa gamla VBDFR-lyssnare/läsare känner ju till att vi känner till att Norge existerar som rap-land. Norge har t ex en helt egen tag-här på bloggen, tyvärr hittar ni bara två inlägg men ändå. Ni som har gått in och läst på den taggen minns hursomhelst att jag berättade att mitt första möte med ny norsk rap skedde när DJ Giraffo tipsade om A-Laget för några år sedan. Ni som dessutom lyssnat slaviskt på vår pod minns att jag i avsnitt 46 avslöjade at den bästa norska sången nånsin heter Sonar Ut/Flippar Ut Gmiks. Beatet av H-kon asså:
 

 

Det var nog med Norge-historia. Jag kände att jag behövde skriva detta inlägg när jag nyss, typ en månad efter att det kom, lyssnade på tredje och senaste avsnittet av YoGuttenes podcast. VBDFR-lyssnare har hört YoGuttene omnämnas som skogs-norskar första gången vi pratade om norsk rap förra våren (skogs-norge-grejen upprörde några norska lyssnare så pass att de rättade oss med Soundcloud-kommentarer! Tack!).

BTW om ni läser detta via en YoGuttene-RT eller nåt sånt, ni har hört om JuiceManeHugo och VBDFR-när YG namedroppade oss (jämte jubel.fm och tumblinerb) i avsnitt 2 av YG-podcasten.

<3<3<3<3<3<3 solglasögon-smiley <3<3<3<3

Hursomhelst, i senaste avsnittet av YG-podden gästade Bergen-duon $ushi X Kobe. Det visar sig att jag trots noga bevakning av YGs mäktiga producenter Kvamkollektivet har missat att några extremt feta beats. Helvete Norge, jag visste vad Kvamkollektivet kunde men jag visste inte att det fanns fler som YoGuttene.

Eftersom jag har blivit en lojal användare av Soundcloud som upptäckt spellistor nyligen tänkte jag att gör en spellista av de här $ushi X Kobe-sångerna jag hörde för första gången nyss + de YoGuttene-sånger (inkl medlemmarna Jenny Skavland, Onge Anka, Handerrelinni etc) jag lyssnade som mest på under min YoGuttene-period vid den här tiden förra året. Tyvärr har jag inte följt YoGuttene lika noga sedan D’Sant 1 och 2 kom förra året, så listan har bara enstaka sånger som inte är throwbacks just nu. Den kan komma att utökas dock pga norska beats <3

Jag slängde in Sonar Ut/Flippar ut som en bonus sist också. 

Ha det gött Norge tack:

 

 

Av: Hugo