9:10 2 Dec 2013

suga_mama.jpg

Leaf är en av många spännande och extremt lovande unga rappare från New York. Jag fastnade för henne tidigare i år när hon rappade över en låt som visade sig vara en Baauer-låt. 2013, året då jag omedvetet började gilla TRVP…. Efter att ha lyssnat på hennes mixtape Naked & Wasted insåg jag att Leaf mixar olika musikstilar hej vilt, och ibland hamnar hon helt rätt (för min smak) i nån sorts framtidsrnb med lagom kaxig rap, och ibland blir det alldeles för mycket gitarrer (för min smak). När Leaf nu släpper Sugar Mama, ett första smakprov från den kommande EPn QueenOfHeart, bjuder hon helt plötsligt på riktigt throwback-rnb som ändå låter modern. Jag älskar det! Leaf kombinerar sång och rap, och för min del får gärna hela EPn låta såhär! Sugar Mama kom i en första version för flera månader sedan, men när den nu släpps officiellt har hon fått hjälp från ingen mindre (lol pun inte intended) än Action Bronson. Den här låten är verkligen så himla mysig!!

 

1:30 30 Nov 2013

 

I avsnitt 49 av vår pod som vi släppte tidigare idag pratade vi lite om rap från Oakland och om filmen Last Stop: Fruitvale StationFilmen behandlar det tragiska mordet av den 22-årige Oscar Grant III på pendeltågsstationen i Bay Area den första januari 2009. Oscar Grant hålls till marken på perrongen av flera poliser och gör inget motstånd. Plötsligt tar en av poliserna ut sin pistol ur sitt hölster och skjuter Oscar Grant i ryggen. Oscar avlider av skotten. Händelsen filmas av flera passagerare som befann sig på det tåg som stod inne på stationen. Jag tänker inte bädda in youtube-klippen från dödskjutningen här på Nöjesguiden, de är rätt obehagliga. Om ni vill se dem ändå finns de på min gamla blogg.

Fler detaljer kring händelseförloppet under kvällen och vad som skett innan och vad som skett efter Oscars död finns överallt på internet. Se gärna filmen.

Som nämnt kan ni se två av tågpassagerarnas filmer på min gamla blogg Bayonnaise där jag skrev om några av de många tribute-sångerna till Oscar Grant som Bay Area rappare släppt. Det var det blogginlägget vi refererade till när vi pratade om händelsen i avsnitt 49. Det är dessa sånger jag vill att ni ska lyssna på idag. Både för att det är var för sig rörande sånger som talar för sig själva. Men också eftersom sångerna är goda exempel på hur bra rap är på att fånga upp hur människor i samhället känner och tänker, hur bra rap är som uttrycksform i kristider. Från ångest och sorg till ren ilska riktad mot överheten. 

Vi börjar med Grant Station av Oakland-rapparen Young Gully och Young D. Grant Station är titelspåret till Gullys väldigt känslosamma och enormt bra skiva (albumomslaget är längst upp) som behandlar Oscar Grants dödskjutning och relaterade aspekter såsom diskriminering, polisbrutalitet, sorg, hopp etc. Videon under Gullys är Misatah FAB, Jennifer Johns och Codany Holidays My Life. Den här sången var lite av en vändning i Mistah FABs karriär. I mitten av 00-talet var Mistah FAB den självutnämnda talesmannen för den helt och hållet ignoranta och underbara genren hyphy och han rappade om dans, fest och oansvarigt chafförsskap. Jag och världen älskade hyphy-Fabby så jag tror att det var fler än jag som förvånades över hur mycket hjärta han visade i denna Grant-hyllning. Han mår nog bättre som en talesman för de som behöver en talesman än som hyphyns talesman.

 

 

När Gully och Fab spelat in sånger där de uttrycker besvikelse och sorg över samtiden bidrog Ap 9 och Beeda Weeda med sånger som osade av ilska och polishat. Ap 9 är idag mest känd för att han under 2012 skaffade instagram och utan att direkt tänka skapade en skvallerskandal genom att lägga upp lite väl intima bilder på sig själv och TV-stjärnan Coco (Cocos teveserie handlar om henne och hennes man Ice-T). Inom Bay Area-rap har han alltid varit känd som en snabbrappande gangster som trots att han nästan aldrig lyckas hållas sig ur finkan släppt typ 100 album. I sin Oscar Grant tribut försöker han förklara hur människor från hans sfär ser polisen som fienden. Beeda Weeda är ett uttryck av ren och skär ilska. Beeda Weeda kanaliserade känslorna hos många unga människor i Bay Area i början av 2009, när han deklarerar att de inte tänker lyssna på några bortförklaringar. De är förbannade.

Jag är glad att alla dessa känslor i rap har ett fungerande format att uttryckas i. Och jag är glad över att rappare som vanligtvis rappar om att rappa (Gully), eller om ecstasy (Fab), eller om maffialivet (Ap 9) eller om absolut ingenting (Beeda Weeda) finns där som en röst åt åtminstone några människor. Jag hoppas att folk som läser det här och på något sätt känner att dessa bay area-rappare har rätt till att uttrycka dessa känslor i sin musik i relation till händelser som Oscar Grants död kan känna samma sak för svenska rappare som uttrycker sig i relation till händelser i vårt svenska samhälle. 

 

Av: Hugo

junglepussy.jpg

För typ en vecka sedan dök det här omslaget upp på internet, och jag blev direkt extremt peppad. Junglepussy och Tink är två av mina favoriter från de senaste åren, och två av mina stora framtidshopp. Ett samarbete mellan dem kunde inte vara något annat än fantastiskt, och MYCKET RIKTIGT. Jag älskar den här låten! Jag älskar hur Junglepussy lyckas göra något intressant av en ganska klassisk och traditionell östkuststil, hur hon liksom uppdaterar hela det soundet och fyller det med något långt ifrån den sedvanliga snarkiga nostalgin.

Tink ska vi inte ens snacka om, först var det lite ovant att höra henne över den här typen av beat, men jag vande mig snabbt. Allt den tjejen rör blir till guld och jag tror fortfarande att hon med rätt backning har möjlighet att bli en av de största rap/r&b-artisterna inom ett par år.

MEEEEN!!!! Det som fick mig att skrika lite extra när jag såg Junglepussys och Tinks samarbete va såklart omslaget som är hämtat från mitt favvoalbum NÅGONSIN (typ), nämligen Foxy Browns Broken Silence.

foxy_brown-broken_silence-trasera.jpg

På tal om Foxy Brown… hon har nyligen avslöjat att hennes kommande mixtape ska heta ”King Fox” för att Queen-titeln för henne känns överspelad. Personligen har jag inte några enorma förväntningar på hur det kommer låta, men självklart önskar jag mig en framgångsrik Foxy-comeback! Dock känns det som att Junglepussy och hennes goa gäng av hårda New York-brudar är någon sorts reinkarnation av Foxy (och Remy Ma!!), och så länge Junglepussy fortsätter leverera kan jag känna mig trygg!

 

10:07 29 Nov 2013

Shoo alla kära!

Avsnitt 49 är äntligen här! Vi samlades som vanligt i planka.fm-studion i Hornstull för att ha det trevligt och för att snacka om rap. Vi börjar avsnittet med att ringa upp Sveriges nya cloud/trap-hopp Ivory On The Beat. Hans nysläppta låt, den fantastiska Andreas Kleerup, har kanske det bästa konceptet vi hört i år; Ivory vill ha tag på Andreas Kleerups kran. Från hemorten Solna berättar Ivory om sina beats, sin rap, sina influenser och hur albumet Molnfällan (ute på lördag, 30e november) kom till. Vi pratar även lite om hur han kommer i kontakt med andra musiker i hela världen (läs: USA) via Soundcloud, och i Sverige via internet. ÄLSKAR INTERNET!!!

Avsnittet rullar vidare och vi pratar om hur vi upplevde Ken Rings avsnitt i Så mycket bättre. Hur blir Kens historia i ett sånt helylleformat som Så mycket bättre? Hur hanterade programmet Kens alla skandaler och Ken som musiker, och hur ligger det egentligen till med Kens omstridda homofobi? Och vem blir nästa års rappare i Så mycket bättre? (För det blir ju varken mer eller mindre än exakt antal rappare: 1). 

Sista segmentet är en favorit, inspirerade av Cherries sång på Abidaz En dag som vi pratade om med Cherrie i avsnitt 48 bestämde vi oss för att spela varsin favoritsång i kategorin rap-med-sångrefräng. Hugo börjar med att spela upp den bästa kombinationen av vemod, melankoli och sockervaddsröst som han känner till, Sanna berättar om när hon hörde Yummy Binghams härliga stämma för första gången, och passar på att berätta om hur hon upptäckte några andra av sina R&B-favoriter genom just refränger på raplåtar. Petter chockade oss lite genom att välja en sång av en riktig ärke-d-bag, ett faktum Sanna och Hugo snabbt kommer över när de minns hur himla fin Petters rap + sång-låt faktiskt är.

Vi avslutar alltihop med att lyssna på en ny supertung sång av Shyst Red där Kevin Gates återigen bevisar hur extremt tung han är på refränger.

Whatever?! xoxo

 

 

 

Klicka här för att lyssna i iTunes.
Klicka här för att nå RSS-feeden.
Klicka här för att komma åt vår Spotify-lista med alla sånger (som finns på Spotify) från alla våra avsnitt.

 

Sångerna vi spelar i avsnittet:

1. Ivory – Andreas Kleerup
2. Ivory – Pengarna
3. Ken Ring – Cutta dom
4. Matt Blaque & Rydah J Klyde –
So Much Pain 
5. De La Soul – Special ft Yummy Bingham
6. Memphis Bleek – The One ft Rihanna
7. Lil Wayne – Tie My Hands ft Robin Thicke
8. Shyst Red – Face Down ft Kevin Gates

PS. Missa inte detta! Klicka på bilden för mer info:
 

 

PS 2. Om ni lyssnat på showen och gillade Yummy Bingham, läs och lyssna mer här. Gillade ni Matt Blaques sockervaddsröst? Det är fullkomligt genomförbart att höra mer. Klicka på play nedan bara för att höra Onda & Hugos Bayonnaise-mix-hyllning med det bästa av Matt Blaque:

3:55 28 Nov 2013

 

Baton Rouge i Lousiana har för mig länge varit den musikscen som är bäst på att blanda ratchet-party-rap med vemodig gangster-rap. Två genrer jag har mina 10.000 timmars träning inom, jag borde va expert på något vid det här laget. Jag har en ambition att på den här bloggen försöka förklara vad som är så speciellt med just den scenen, jag har behövt ge utlopp för det rätt länge. Ett tydligt tecken på det är till exempel att jag inte kunde hålla mig från att skriva om Baton Rouge-rap några gånger ens på min gamla blogg fast än att Bayonnaise uttalat enbart skulle handla om rap från San Francisco-bukten och dess omnejd. Till exempel skrev jag för nåt år sen om hur mycket jag hoppades på att Kevin Gates skulle nå lite framgång efter sitt fängelsebesök (det har ju gått rätt bra!), och precis ett kort tag innan vi började blogga på NG så skrev jag om min relation till BR-rap och om BRs ungdomsscen.

Jag har alltså tänkt skriva mer om det här, men idag börjar vi med två relativt nya smakprov. Ovan hör ni min favoritproducent Mouse On The Track med Thug Brothers med den Mr Watson. Precis som alla hits av okändare grupper är låten de pushar som en hit (Mr Watson) egentligen några år gammal, men den officiella videon ni ser ovan är från i somras. Det här låter exakt som Baton Rouge-rap framvuxen ur jiggin-rappen som dominerade BR typ 2002-2008. Jiggin handlade enbart om att festa hög på ecstasy (ecstasy är en äldre form av molly, jag säger det igen så alla hänger med i referenserna: ecstasy är för pillertrillarvärlden vad mjöd är för ölvärlden). Skillnaden mot äldre jiggin är att det låter rätt uppdaterat, som om att Mouse använder bättre datorer typ. För att höra mer av genren kan ni t ex följa 3WayStreetRadio på SoundcloudJiggin är ju även en dans så klart, jag har inte fattat exakt hur den går till men det är nån blandning av detta:

 

Det andra smakprovet hör ni nedan. Det är den unge Spitta som rappar rakt och rått om livet, typ inga metaforer och knappt några glädjeämnen. Låten kommer från hans september-mixtape Fresh Out of Jail. Skivan består av klassik helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge. Lyssna på Trust Dat: 

 

 

 

Av: Hugo