Alldeles nyss skrev DJ Giraffo från jubel.fm på facebook så här om Yemi Maries Love Bop: 

megahit-varsel

Jag kan tillräckligt mycket norska för att förstå att det var dags att googla reda på sången och trycka på play. Ångrar detta ej. Sången har 242 visningar på youtube just nu, den förstjänar minst 242 till. DJ Giraffo skriver t o m att detta är låten som kommer bli boppens stora genomslag, det är en sommardänga som förtjänar speltid på alla dansgolv. Vi får väl se!

Jag har inget emot detta ljud här nedan, testa själva:
 

Av: Hugo

Jag gillade verkligen Kehlanis röst förra gången jag lyssnade på henne så jag försökte kolla upp vad hon mer gjort. Sicken besviklese, hon pushar ju sin månadsgamla Soundcloud-hit F.W.U. massa och det är helt orimligt för mig att hantera att höra för det är nån Bruno Mars-type of beat-situation.

Är det så att jag tycker det låter som ett Bruno Mars-type of beat för att Kehlani är ett hawaiianskt namn eller är det så att det verkligen låter som ett Bruno Mars-type of beat för att det är sånt producenterna skickar henne? Vem är det som behöver tänka över sina fördomar om artister med hawaiianska namn?

Hursomhelst, eftersom Kehlani har en tung röst och är en tonåring från Oakland så hade jag inga problem med att trycka på play när jag såg att hon gjort en Or Nah-variant med Tia NoMore. En ännu större anledning till att trycka på play är så klart att hon jobbar massa med Bobby Brackins, ni vet han rapparen med extremt go röst som skrivit t ex Tinashes 2 On, Ray Js I Hit It First och Zendayas My Baby. Jag älskar Bobby Brackins pga hans röst har varit med mig under nätsan hela min 20-nånting-ålder + detta jobb han gör som hitskrivare.

Jag tryckte på play. Detta gillar jag. Den är ju kanske inte bättre än Ty$ orginal men den är ju precis så pass gammal att den hamnar i det musiksångernas svarta hål (ganska nyligen sönderspelad och några veckor för ung för att kunna bli nostalgisk över). Ti NoMore är också tung btw. Ha det bra. Lyssna själva redan idag:
 

Av: Hugo

Det var titelspåret på Spittas förra mixtape Fresh Outta Jail som fick mig att fastna. Jag har ju alltid varit svag för ett Q-Red On The Track-beat, men det var framförallt den extremt rakt-på-sak råa texten som tog:

”the police kick my door in raise some hell,
they got excited when they found the *** and the scale,
I’m looking at em like, i don’t care about going to jail,
i’m in that water like a whale, take me to my cell,
got the central booking, what a familiar smell,
before i let a n**ga play me i do a L,
put me in that old building, any line but L, 
I don’t like that new building but that’s where i fell”

Skivans bästa spår: den $hop With Ken-producerade ”Michael, Jason & Freddy”
 

Skivan börjar med ett intro och följs upp av den här låten med de här raderna ovan. Jag knockades direkt och kunde inte sluta lyssna i vintras pga det bara fortsätter. Beskrivningen jag skrev i vintras när jag bloggade om tredje spåret Trust Dat är väl typ den exakta anledning till att jag fastnade:

”Skivan består av klassisk helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge.”

Jag älskar när det låter väldigt mycket Baton Rouge. Jag älskar melankolisk rap. Jag älskar vemodig rap. Hela låten i videon ovan är rå, rad efter rad. Inte en enda jävla metafor ingen magi, bara rå realism. Det är framför allt Spittas varma förhållningssätt till sin tid som inlåst och livet innanför murarna som slår. Jag vet inte om jag hört nån artist, författare eller skådespelare eller whatever illustrera så väl vad obryddheten om sin egen frihet och framtid gör med en person.

Spitta lekar ovanligt lite med rösten. Han är extremt långt ifrån den moderna rapparen som sjunger/autotunear och håller på mitt i verserna. Och det är nog just det som är nyckeln till hans förmånga att få mig att lyssna på vad han säger. Det är som att han säger precis som det är. Spitta rappar som om att han satt i vittnesstolen under nån rättegång för ett redovisningsbrott. Han redogör händelseförloppet rakt av. Detta sätt att rappa kombinerat med inneållet i hans historier gör att han sticker ut för mig.

På det nya mixtapet Boyz N The Rouge fortsätter Spittas realism. Ett exempel är Last Joce där Spitta rappar om alla vänner han skaffat sig under sin tid i finkan. Han verkar se tillbaka på tiden som inlåst med glädje. Och på den Max Minelli- och Lee Banks (med en snygg shower-rod referens)-gästade Dez N*ggaz talar Spitta till sina haters:

”we both can make a tshirt,
yours can say rest in peace my n*gga,
and my can say free my n*gga Spitta”

Det är ändå rätt sällsynt att en artist lyckas förmedla ett svårt liv på ett så här starkt sätt. För även om Spitta inte uttrycker så värst mycket vemod över sin levnadsstil så finns är det svårt att inte läsa inte en del dysterhet mellan raderna. Förmågan att förmedla känslor på detta sätt är historiskt sett visserligen mindre sällsynt bland Louisiana-rappare (Boosie & Soulja Slim) jämfört med all musik, men trots det blev jag lite tagen på sängen av Spitta. Hans verser är nästan som based freestyles med skillnaden att based freestyles rappas utan något filter mellan tanken och vad som sägs, Spitta verkar inte ha något filter mellan vad han känner och vad han rappar. Alltså, han verkar rappa som att han är obrydd för att han känner sig obrydd. Precis som hur vemodet ligger gömt mellan raderna för lyssnaren verkar Spittas egna vemod ligga gömt för honom själv, bakom obryddheten.

Avsaknaden av filter gäller inte bara Spittas obryddhet till sin egen frihet och överlevnad utan även hans begärkänslor. På Gainin’ Weight låter han lika obrydd som när han rappar om mord, men nu rappar han om hur han har gått upp i vikt pga ätit för mycket fitta. Spittas tonläge innehåller 0% sensualitet medan orden bildar meningar som platsar i vilken sexroman som helst. Om Spitta rappade på svenska skulle den här texten innehålla 5-10 påle och 2-6 förlorad i sänghalmens vidunderliga farvatten. Men det levereras med en röst som låter mer lika mig pratadens i telefon med försäkringskassan om arbetstid än som en tysk porrgubbe. Att producenten förstärkt Spittas fittslickar-metaforer med att upprepat sampla Project Pats yeah hoe bidrar inte till sexigheten.

Så här låter det:

”look, i don’t even gonna beat around the bush,
I get full of that kush and eat her tush” (nästa station vällingby-voice)

”my bitch bad head to toe,
north to south,
i love kissing her pussy lips,
mouth to mouth” (fröken ur-voice)

”look, my favorite color pussy pink,
and pussy juice is my favorite drink” (telesvar ”du är nummer sju i kön”-voice)
 

Det var allt. Så här ser Spitta ut (vänster, King Sav aka Savage till höger):
 

Av: Hugo

Idag släpptes Malmö-duon Piraternas debutsingel Astma på Spotify. VBDFR har väntat sen de första gången berättade om sången när de intervjuades av Petter417 i VBDFR #34 för lite över ett år sedan. Strömma singeln på spotify-spelaren nedan och lyssna på intervjun i Soundcloud-spelaren underst. Den nästan 20 minuter långa intervjun avslutas med exklusiv rap acapella, so don’t miss out.

I intervjun säger Awal och Aden att de hoppades att Astma skulle komma en månad efter intervjun, så vi kan minst sagt säga att VBDFR och våra lyssnare har väntat länge nog. Så lyssna genast:

Piraterna – Astma

VBDFR #34 med Piraterna

Av: Hugo

Tidigare idag bloggade Hugo om vilka låtar olika amerikanska fotbollsspelare valde att gå in till under NFL-draften. Olika atleters mer eller mindre lyckade låtval fick oss att fundera på hur det skulle se ut i ett parallellt universum där VBDFR var stjärnatleter istället för rapnördar. Vilka låtar skulle vi själva gå in till under en NFL-draft?

Första rundan, val 1:
Atlanta Falcons väljer:

Sanna, QB (quarter back):

Först tänke jag att jag skulle välja nån female anthem, typ Webbies ”Bad Bitch”, Yo Gottis ”5 Star”, remixen av ”My Chick Bad” eller typ Remys ”Fresh”. Men efter lite ytterligare funderande kände jag att tillfället snarare skulle kräva en sån där riktigt fet motivations-låt, och då finns det bara ett altnerativ för mig. Futures You Deserve It är min go to-motivationssång, jag lyssnar på den typ varje gång jag tänker att jag borde hoppa av skolan eller att mitt liv kommer gå åt helvete. Den här låten kan ta mig igenom vilken skitdag som helst, och jag ska LÄTT blasta den när jag tar examen :D
 

Första rundan, val 2:
New Orleans Saints väljer:

Hugo, SS (strong saftey):

Jag har två saker jag tänkte på när Sanna förelsog att vi skulle välja varsin draft-sång.

1. Jag gillar när atleter bygger upp nån sorts stark tro på att världen är emot dem. Oavsett om den världsbilden är rimlig eller verklighetsförankrad alls. I media får vi läsa om hur bra de är på sin sporter osv, kanske påpekar någon att de gjorde nån felpass nån gång och så där men annars är det rätt peppad stämning. Men när de intervjuas kokar de bakom ögonbrynen av ilska och de säger fuck the haters, ingen vet vilka the haters är men det spelar ingen roll för det är känslan av att lyckas i motvind som är det viktiga.

2. När jag idrottar tycker jag om att förmedla en aura av att det går lätt för mig.

När jag cyklar över en bro i Stockholm kämpar jag ofta som ett djur pga sådär med konditionen va + lättare att bita ihop och ta i än att sakta ner och hoppas av cykeln. När jag närmar mig och passerar en annan som kämpar ändrar jag direkt framtoning, sätter mig upp på sadeln och trampar långsamt chillat som att jag bara gled upp hur lätt som helst. Ett direkt hån mot den långsammare och kämpande främlingen på cykel som jag passerat.

När jag har hajkat när jag åkt skidor har jag ibland, dvs promenerat upp för berg där det inte finns liftar har jag så klart alltid tyckt att det är skitjobbigt. Personen efter mig kanske inte märker det, för när jag kommit upp på typ en platå och egentligen vill dö av trötthet har jag ovanför den bakomvarande kämpande kompisen ställt mig och dansat lite. Som att jag är lite uttråkad av promenaden och behöver få ut lite överskottsenergi.

Eftersom  jag just nu inte kommer på någon sång som kombinerar känsla 1 och 2 så innebär detta att jag står i valet och kvalet mellan att välja antingen en fuck-alla-hatare-klassiker eller en danshit. Antingen väljer jag Wes Fifs och B.O.B.s techno-rap klassiker Haterz Everywhere. Denna kom när B.O.B. var Kendrick Lamar typ. Eller så väljer jag en dansvänligare hit, såsom We Are Toonz Nae Nae, GS Boyz Stanky Leg, Hurricane Chris She Fine eller Lil Wils My Dougie eller kanske B Hamps Do The Ricky Bobby. Näe, eftersom jag är vald av New Orleans Saints så får det bli Louisiana Cashs gamla goding Walk With A Dip:

Första rundan, val 3:
San Francisco 49ers väljer:

Petter417, TE (tight end):   

Jag väljer Paaps Salam pga: ja e inte muslim men jag tror nog ja lever i haram ibland.