SHOOO och välkomna till VBDFR avsnitt 54!

Hugo har precis blivit pappa (GRATTIS!!!!!) så avsnitt 54 består enbart av Sannas och Petters ljuva stämmor. Duon börjar med att snacka ny svensk rap, Petter försöker bearbeta att Adam Kanyama rappar om sex och Sanna beskriver hur mycket hon älskar Sveriges kanske första raplåt om att gå på skönhetssalong.

Vidare firar Sanna och Petter att Lil’ Kim är gravid, ett sant lyckobesked! Pappan tycks vara den hyfsat anonyma rapparen Mr Papers, och för att ta reda på lite mer om honom lyssnar vi på en av hans sånger. Avsnittet avslutas med att Sanna berättar lite om Lil’ Kims protege Tiffany Foxx, och vi lyssnar på lite smakprov från Zaytovens nya all female rap-mixtape Zaytown Sorority.

Låtlista:

Viktor Ax feat. Abidaz & DeyDey – Säker plats

Cleo & Kristin Amparo – Gå På Salong

SamBoii feat. Malcolm B, Gedz & Adam Kanyama – Känner Mig

Mr Papers – Pour It Up (remix) feat. Lil’ Kim

Tiffany Foxx – Shake That feat. Snoop Dogg

Tiffany Foxx – Bet It

Ms GoHam – Kill Em

CoCo Kiss – Hardbody

Kontaktinfo till oss osv finns i högermenyn. Podden finns sökbar på alla podställen. Vi har snygga tröjor och sånt här: vbdfr.tictail.com <3

Whatever?! xoxo

Här om dagen publicerades ett långt reportage om Bay Area-gänget HBK Gang aka Heart Break Kids skrivet av Naomi Zeichner online på The Fader. Och nån dag senare la Naomi upp delarna av reportaget som inte komma med när redigerana var klara på sin Tumblr. OMG dom här är så gulliga. 

Asså ni som lyssnat på podden och läst bloggen är ju väl medvetna om att jag älskar detta gäng. Jag har ju t ex lyssnat en Jay Ant, en av HBKs grundmedlemmar, sen hans karriär tog fart med sin grupp Diligentz sen de kom upp jämte The Pack runt 2006. Vad fan hände med Prank från Diligentz förresten? Han var den första ur kvartetten som släppte solotapes och de var ju fantastiska.

Hursom, läs gärna texterna och erkänn att detta gäng är gulligast. Alltså helt förutom deras musik.

Det är inte just deras gullighet jag tänkte ta upp nu dock – det är den här grejen med att det trots allt verkar finnas någon sorts schism kvar på västkusten. Det sound vars poster-boy är LA-producenten DJ Mustard har ju sitt ursprung i Bay Area, och framför allt har det hämtat sin inspiration från den post-hyphy som kallades based eller fruity pebble punk rock. Detta har jag pratat om massa i podden och på bayonnaise så kommer inte ta upp hela processen igen (läs här, här, här och lyssna här vid intresse för fördjupning).

Så schismen är alltså att även dagens rätt framgångsrika bukt-artister känner sig lite otillfreds med att stå i bakgrunden till utomsocknes artister och producenter som härmat deras sound. Denna sorts schism är ingen ny grej för bay area-artister. Efter att ha läst intervjuer med Bay Area-artister från 90-talet och vågar jag påstå att det väldigt länge funnits en känsla bland de aktiva av att de inte får de props de förtjänar. De menar att Snoop Doggs fashizzle-my-nizzle snack är rakt av hämtat från thizz-rörelsen. De är båda glada och ledsna över att någon lyckades kapitalisera på hyphy-rörelsen, glada för att de fick höras men ledsna över att det var Lil Jon-produktionerna och inte Rick Rock/EA Ski som blev hits. När Drake släppte The Motto gav han massa props till Bay Area genom att nämna både bukten och dess favoritlegend Mac Dre i refrängen, men varför var det tvunget att det skulle bli en kanadensare istället för en inhemsk bay area-artist för att soundet skulle få en hit. Nu har dessutom Macklemore vunnit grammisar med ett sound som en döv skulle kunna härleda till Project Blowed (LA) och Hieroglyphics visst (detta vet jag inget om pga inte hört Macklemore, bara läst om det).

Sällan är det bukt-artisterna som kapitaliserar på sin egen kreativitet. Vad det beror på är en helt annan fråga. Allt jag vet att är att bitterheten is real och vid liv.

I reportaget, som ju är från nyss, klagar Sage The Gemini över att få öppna för DJ Mustard och hans gäng – DJ Mustard har ju snott grejer hämningslöst från bukten och när han berättar om sitt sound ger han props till t ex Baton Rouge-producenten Mouse On Tha Track. Men att han varit uppe i bukten och bett P-Lo om trummor sägs det inget om. Sage tycker att det borde vara LA-artisterna som öppnar för buktartisterna, kan vi gissa oss till. Berättat ur Halmstad Boll Klubb-killarnas perspektiv. 

Jag tycker att det är extremt intressant att följa den här schismen, t ex eftersom jag har följt det här soundet en stor del av mitt vuxna liv. Kommer ni heja på HBK? Jag gör ju det, jag hoppas verkligen Obama skickar ut en instagram-bild där han gör det #airchair och säger att bukten var först.

Avslutningsvis lyssnar vi på en ny sång där DJ Mustard samarbetar med buktveteranen Clyde Carson: 

BTW! Vi har precis fått hem våra nya sweatshirts, t-shirts och tygpåsar. Och de finns att köpa på internet numera på: vbdfr.tictail.com. Det blev trycket med händerna ni vet, det som är så JÄVLA snyggt. Här nedan är våra extremt proffsiga bilder på grejorna. De är tagna med min säkra hand på mitt jobb, mot en dörr.

Fotografierna är lite hemmagjorda i alla fall. Det känns lite vemodigt nämligen, för framtill den här beställningen har vi screentryckt alla tröjor och påsar själva hemma i min lägenhet. Ni vet belyst en egen ram med UV-lampa, massa kemikaiegrejor och ditten och datten och kladdig jävla färg. Allt på mitt matbord med massa tidningar utlagt så vi inte skulle spilla på mattan. Hela processen var mysig och genererade massa snygga kläder vi var stolta över, vi hade ju tryckt dem själva! Vid några rare tillfällen cirkulerade bilder på min soffa och mitt strykjärn på sociala medier. Vi släppte en trailer. Mysigast var det när vi strök baksidan av trycket i kombination med förfest. Här är en rare instavideos på fest/jobb:

Anledningen till att det känns lite vemodigt är att denna beställning är VBDFRs första där tröjorna är tryckta av nån annan än oss. Vi har alltså inte screentryckt själva längre :( … Inge mer förfest/tryckning. Inge mer UV-belysning av ramar inne på toan. Inge mer rare VBDFR hantverkssamarbete där Sanna placerar tröjan på den där trägrejen, jag placerar på ramen för hand och Petter bestryker med färg. Ofta high-fiveade Sanna och Petter exalterade efter ett lyckat tryck. Den sista meningen må eller må icke vara sanning, men nu har ni den mysiga bilden i huvet :) 

Jag och min romantiska kompanjon får helt enkelt inte plats med nån jäkla tryckarstudio hemma längre. Vår son har ju både fötts och flyttat in (mega <3 !!). 

I samband med beställningen satte jag upp en sån tictail-webshop som nämnt (vbdfr.tictail.com). Den blev ju superproffsig eller hur, trots mina mobilkamera-bilder!

Av: Hugo

För nån vecka sen släppte Stockholms-rapparen Vem sitt mixtape Rök Idjute med sitt gäng Selfmade Wave. Jag noterade det men fortsatte lyssna på nåt DJ Mustard tills jag tryckte play på videon till 5 på morgonen på Sveriges Dirty Glove Bastard aka Brytburken.se. 

Hol up det här var ju nåt att ha. Jag är halvvägs genom tapet nu och jag kommer garanterat lyssna igenom hela, det är en extremt god start för en artist jag inte har hört förut. Hittills har jag fastnat för Galen med gästen Joel Fungz, som också har en video:

Utöver att musiken och flowet är USA-inspirerat på ett sätt jag tycker om så är ju själva mixtape-släppet väldigt USA. Hittills har jag typ bara sett Yung Lean och Ivory  och jag minns inte nån mer kanske släppa sitt tape på en amerikansk mixtape-sida. Kanske för att Whoa stängde ner, kanske för att det behövs en svensk livemixtapes/datpiff/hotnewhiphop om en inte vill beblanda sig med alla andra genrer på Soundcloud. Selfmade Wave har också tidigare släppt Plays mixtape på HNHH, men det har jag inte hört ännu.

Här kan ni lyssna på hela Rök Idjute, strömma som om ni är ungdomar eller ladda ner mp3s som om ni är av rimlig ålder:

SELFMADE WAVE – Rök Idjute!!

Edit:
Uppskattar mycket hur Selfmade beskriver tapet på HotNewHipHop:

Selfmade are back again!! 2014 gonna be thier . The new up and coming Rapper Who? have realeased his long waited mixtape people have waited for. Baddest ever!!1

Även, Ivory släppte sitt Memphis-beat mixtape på Datpiff, har det uppdagats.

Av: Hugo

Den 12 oktober skrev jag på min gamla blogg om Baton Rouge rappande ungdomar. Bland massa ord om bakgrunden till Baton Rouges sound skrev jag självklart om hur värdelöst duon Double Troubles namn är om en vill söka reda på deras musik på google. Det blir ju inte bättre av att gruppmedlemmarnas artistnamn är Red respektive Passion. 

Den 29 oktober blev Passions debut-solotape Da Future tillgängligt för nedladdning på datpiff. Jag upptäckte det förstås inte förens för nån timme sen när jag såg att min vän Øyvind Holen bloggat lite om dem på jubel.fm. Så kan det gå om en väljer artistnamn med lite sämre sökbarhet, jag missade helt i tre månader att Passions tape fanns! Men det är inte så farligt, tre månader är inte en bedrövlig försening när det gäller att få tag på okända mixtapes från Baton Rouge.

Da Future visade sig vara precis vad jag hoppats att det skulle vara. Det låter exakt som jag vill. Beatsen är så där råa och studsiga och låter extremt Baton Rouge (vill du veta hur Baton Rouge låter behöver du nog läsa det där inlägget på min gamla blogg eller klicka runt på Baton Rouge-taggen här på bloggy). Det här är musik för oss som gillar opolerad musik och det här är musik för oss som inte tröttnat på Lousiana-dialekten ens efter flera år av True Blood. Säg hej om ni också tillhör gruppen: Vi som tittar på True Detectice + är glada för att Boosie snart slipper ur finkan.

Passions röst låter som Katie Got Bandz och Lil Boosie samtidigt. Eller snarare som Lil Trill än Boosie men det känns som en reach att förvänta sig att nån ska kunna förstå vad jag menar om jag jämför med den sjätte bästa rapparen från Trill Ent. Det är gnälligt som Katie och Boosie. Attityiden kommer från Katie, dialekten är som Boosies.

Rösten och hur rösten används är inte den enda likheten Passion har med Katie. Miljön de båda rapparna vuxit upp framstår som relativt lika i sin misär. Baton Rouge gator verkar vara våldstäta och fyllda med raserade drömmar, likt hur drill-scenen beskriver Chicagos gator. Ingen brist på vapen och droger, stor brist på trygghet och goda framtidsutsikter.

Double Trouble med vänner.

Om vi jämförde post-jigg-soundet och drill med varandra, inte bara Passion och Katie, så ligger likheterna också främst i rösterna. Rösterna bär på en kaxighet, en hänsynslöshet och en råhet som påminner om tidig drill. Men det finns även vissa likheter i beatsen. Precis som hur drill lånat från ett gladare Atlanta-sound och skruvat upp råheten rejält och helt struntat i snygg mastring har denna generation Baton Rouge-rappare lånat till sig äldre Baton Rouge-sound men bara tagit till sig de råaste elementen.

Skillnaden till drill är väl avsaknaden av hits och närvaron av en relativt levande och stark lokal scen. Chicagos scen under 00-talet hade, enligt mig, inget starkt unikt sound medan Baton Rouge var halvvägs till att ta över världen med Trill Ent innan det inte blev så. Men det är en annan historia som vi inte kommer gå in på nu.

Jag tror hursomhelst att den starka närvaron av äldre etablerade rappare och producenter i Baton Rounge kan både hjälpa och stjälpa ungdomarnas framfart, om vi tänker att framfart potentiellt skulle kunna leda till att soundet uppmärksammas över hela USA och världen likt drill. Ni fattar, de äldre visar hur studion funkar och så härmar de yngre de äldre lite för mycket, istället för att släppa fram sin kreativitet helt och hållet.

Det finns också en jätteliten risk att jag har förstört allt genom att ens göra den här jämförelsen.

Lyssna på Passions Da Future på datpiff och kolla på videon jag bäddat in mellan nåt textstycke ovan. Nedan kan ni se en kavalkad av unga Baton Rouge-rappare, sammanställd av dersa skivbolag Str8 Up Ent. Drill hör ni på P3 och sånt tror jag.

Young L har lyssnat på Para finns och nån av 00-talets viskande rappare och gjort en egen blandning. Resultatet är alltså Wet som du hör i videon ovan. Nån som heter Boogz Boogetz rappar också men skit i det. Det här är första gången på skitlänge känns det som jag hör en ny Young L-låt. Sen soloalbumdebuten kanske 2008 har Young L regelbundet släppt nya tapes och typ alltid lyckats hålla sig i min ipod, nu var det ett litet tag sen dock så fy fan vad kul att Wet kom nu. Den här sången kvalar direkt in på typ topp 20 bästa Young L-låtar nånsin, och det säger extremt mycket hörni.

Förresten så kom Petter hem från USA för nån vecka sen kanske. Han gav mig ett par mjukisbyxor från Pink Dolphin (som jag ska ge han pengar för) och i present ett ex av The Packs debutskiva Skateboardz 2 Scrapers. Asså fy fan vad fet den är fortfarande. Den kom ändå 2006. Detta var ett drygt år efter att de släppte ut Vans på nätet och Too Short bestämde sig för att samla ihop gymnasie-eleverna Lil B, Stunnaman,  Lil Uno och Young L i en studio för att spela in en skiva. På denna tiden var det seriöst svårt att få tag på deras musik. Jag var tvungen till att lita på att nationofthizzlam la upp lite mp3s.

Från vänster till höger: Lil B, Stunnaman, Young L och Lil Uno. Tack Petter!

Vem visste då att två av de fyra grabbarna på framsidan åtta år senare skulle ha råkat influera extremt mycket rap. Utan Young Ls beatkatalog från 2005-2009 kanske skulle folk som DJ Mustard/Leauge of Starz/P-Lo göra g-funk eller nåt sånt antagligen, eller ha hittat på nåt eget sound vem vet. Tycka vad ni vill om Lil B, utan hans berättande, hans refränger, hans referensanvändande, hans förhållningssätt till skapande hade rappare låtit/sett ut/pratat och betett sig annorlunda idag. Skönt för alla som gillar allt som influerats av Lil B men inte gillar Lil B att Lil B influerade alla så pass mycket att det finns lite nya och häftiga saker att tycka om! 

Här kan ni höra några sånger från albumet. Här är en sång från mixtapet som inte är Vans:

Av: Hugo