Är det någon här som kan acceptera en gnällig röst? Om svaret är nej: tyvärr, din smak och VBDFRs smak är inte den exakt samma. Nu är det visserligen Hugo som skriver detta, men jag vågar påstå att både Sanna och Petter är ena riktiga gnällröst-fantaster precis som jag. Om svaret är nej: Pretty Honore kanske inte är för dig.
Nu skriver jag inte om Pretty Honore enbart för att hon har en gnällig röst dock, hon är med för att hon är ytterligare ett bevis för att Baton Rouge finns kvar. Trots att Lil Boosie är inlåst. För visserligen har Pretty Honore sina helt rimliga östkust-låtande bidrag till musikhistorien i Dollar and a Dream och Keep It G Freestyle, men hon har också sina stunder där hon låter så där ratchet som nästan bara Baton Rouge-rappare kan. Jag börjar kanske från fel håll här när jag skriver om den nya musiken som låter Baton Rouge snarare än att börja med förfäderna som grundande soundet, men jag lovar jag kommer till Boosie och Trill Ent i senare poster.
Gissningsvis skulle de flesta raplyssnare föredra hennes östkust-bidrag, de är väl en snäll variant av blandningen Bahamdia och Jay Electronica (utan att vara så bra). Men jag gillar rätt ofta det trasiga och oskarpa soundet bättre. Det är därför Pretty Sick enligt mig är hennes bästa sång hittills, och det är därför jag gillar att titta på när hon är rolig i en freestyle direkt efter en vrålande Studda Baby.
Titta på videon till Pretty Sick, och titta på Baton Rouge-producenten och mixtape-DJn DJ Ya Boy Earls freestyle session med bl a Pretty Honore och Kevin Gates weedcarrier Percy Keith. Jag har inte sett till några mp3s eller något mixtape från Pretty Honore ännu, jag hoppas hon släpper ett inom fem minuter från nu.
I avsnitt 49 av vår pod som vi släppte tidigare idag pratade vi lite om rap från Oakland och om filmen Last Stop: Fruitvale Station. Filmen behandlar det tragiska mordet av den 22-årige Oscar Grant III på pendeltågsstationen i Bay Area den första januari 2009. Oscar Grant hålls till marken på perrongen av flera poliser och gör inget motstånd. Plötsligt tar en av poliserna ut sin pistol ur sitt hölster och skjuter Oscar Grant i ryggen. Oscar avlider av skotten. Händelsen filmas av flera passagerare som befann sig på det tåg som stod inne på stationen. Jag tänker inte bädda in youtube-klippen från dödskjutningen här på Nöjesguiden, de är rätt obehagliga. Om ni vill se dem ändå finns de på min gamla blogg.
Fler detaljer kring händelseförloppet under kvällen och vad som skett innan och vad som skett efter Oscars död finns överallt på internet. Se gärna filmen.
Som nämnt kan ni se två av tågpassagerarnas filmer på min gamla blogg Bayonnaise där jag skrev om några av de många tribute-sångerna till Oscar Grant som Bay Area rappare släppt. Det var det blogginlägget vi refererade till när vi pratade om händelsen i avsnitt 49. Det är dessa sånger jag vill att ni ska lyssna på idag. Både för att det är var för sig rörande sånger som talar för sig själva. Men också eftersom sångerna är goda exempel på hur bra rap är på att fånga upp hur människor i samhället känner och tänker, hur bra rap är som uttrycksform i kristider. Från ångest och sorg till ren ilska riktad mot överheten.
Vi börjar med Grant Station av Oakland-rapparen Young Gully och Young D. Grant Station är titelspåret till Gullys väldigt känslosamma och enormt bra skiva (albumomslaget är längst upp) som behandlar Oscar Grants dödskjutning och relaterade aspekter såsom diskriminering, polisbrutalitet, sorg, hopp etc. Videon under Gullys är Misatah FAB, Jennifer Johns och Codany Holidays My Life. Den här sången var lite av en vändning i Mistah FABs karriär. I mitten av 00-talet var Mistah FAB den självutnämnda talesmannen för den helt och hållet ignoranta och underbara genren hyphy och han rappade om dans, fest och oansvarigt chafförsskap. Jag och världen älskade hyphy-Fabby så jag tror att det var fler än jag som förvånades över hur mycket hjärta han visade i denna Grant-hyllning. Han mår nog bättre som en talesman för de som behöver en talesman än som hyphyns talesman.
När Gully och Fab spelat in sånger där de uttrycker besvikelse och sorg över samtiden bidrog Ap 9 och Beeda Weeda med sånger som osade av ilska och polishat. Ap 9 är idag mest känd för att han under 2012 skaffade instagram och utan att direkt tänka skapade en skvallerskandal genom att lägga upp lite väl intima bilder på sig själv och TV-stjärnan Coco (Cocos teveserie handlar om henne och hennes man Ice-T). Inom Bay Area-rap har han alltid varit känd som en snabbrappande gangster som trots att han nästan aldrig lyckas hållas sig ur finkan släppt typ 100 album. I sin Oscar Grant tribut försöker han förklara hur människor från hans sfär ser polisen som fienden. Beeda Weeda är ett uttryck av ren och skär ilska. Beeda Weeda kanaliserade känslorna hos många unga människor i Bay Area i början av 2009, när han deklarerar att de inte tänker lyssna på några bortförklaringar. De är förbannade.
Jag är glad att alla dessa känslor i rap har ett fungerande format att uttryckas i. Och jag är glad över att rappare som vanligtvis rappar om att rappa (Gully), eller om ecstasy (Fab), eller om maffialivet (Ap 9) eller om absolut ingenting (Beeda Weeda) finns där som en röst åt åtminstone några människor. Jag hoppas att folk som läser det här och på något sätt känner att dessa bay area-rappare har rätt till att uttrycka dessa känslor i sin musik i relation till händelser som Oscar Grants död kan känna samma sak för svenska rappare som uttrycker sig i relation till händelser i vårt svenska samhälle.
Baton Rouge i Lousiana har för mig länge varit den musikscen som är bäst på att blanda ratchet-party-rap med vemodig gangster-rap. Två genrer jag har mina 10.000 timmars träning inom, jag borde va expert på något vid det här laget. Jag har en ambition att på den här bloggen försöka förklara vad som är så speciellt med just den scenen, jag har behövt ge utlopp för det rätt länge. Ett tydligt tecken på det är till exempel att jag inte kunde hålla mig från att skriva om Baton Rouge-rap några gånger ens på min gamla blogg fast än att Bayonnaise uttalat enbart skulle handla om rap från San Francisco-bukten och dess omnejd. Till exempel skrev jag för nåt år sen om hur mycket jag hoppades på att Kevin Gates skulle nå lite framgång efter sitt fängelsebesök (det har ju gått rätt bra!), och precis ett kort tag innan vi började blogga på NG så skrev jag om min relation till BR-rap och om BRs ungdomsscen.
Jag har alltså tänkt skriva mer om det här, men idag börjar vi med två relativt nya smakprov. Ovan hör ni min favoritproducent Mouse On The Track med Thug Brothers med den Mr Watson. Precis som alla hits av okändare grupper är låten de pushar som en hit (Mr Watson) egentligen några år gammal, men den officiella videon ni ser ovan är från i somras. Det här låter exakt som Baton Rouge-rap framvuxen ur jiggin-rappen som dominerade BR typ 2002-2008. Jiggin handlade enbart om att festa hög på ecstasy (ecstasy är en äldre form av molly, jag säger det igen så alla hänger med i referenserna: ecstasy är för pillertrillarvärlden vad mjöd är för ölvärlden). Skillnaden mot äldre jiggin är att det låter rätt uppdaterat, som om att Mouse använder bättre datorer typ. För att höra mer av genren kan ni t ex följa 3WayStreetRadio på Soundcloud. Jiggin är ju även en dans så klart, jag har inte fattat exakt hur den går till men det är nån blandning av detta:
Det andra smakprovet hör ni nedan. Det är den unge Spitta som rappar rakt och rått om livet, typ inga metaforer och knappt några glädjeämnen. Låten kommer från hans september-mixtape Fresh Out of Jail. Skivan består av klassik helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge. Lyssna på Trust Dat:
I helgen började både jag och PMOG på olika orter skriva om nya GA Gurlz ny fantastiska sång BWA 2.0 (som ni hörde på bloggen imorse). Vi skrotade mitt inlägg pga onödigt med exakt samma inlägg. Vi hade t ex båda snott bilden på GA Gurlz från petter417.wordpress.com och pratat om hur kriminellt ohörda de är. Just den lilla infon (nämn inte googles anpassade algoritmer nu) att Petters flera år gamla blogginlägg innehåller det översta sökresultatet när en (mitt chrome) bildgooglar GA Gurlz säger väl ändå en del om hur jävla försvunna de har varit de senaste åren.
Hursomhelst, i min research inför inlägget började jag lyssna på en lika ohörd grupp (dock mer förtjänt ohörd) som också släppt en sång med namnet B.W.A. Chicagos GCG Gurls har till och med släppt ett helt mixtape med namnet B.W.A., helt N.W.A.-inspirerat omslag och allt. Min reaktion på denna info under fredagsnatten var en enorm lycka. GA Gurlz har ju varit så sjukt saknade. Men men, jag hade läst fel. Jag trodde att GA Gurlz släppt ett hemligt mixtape 2012 som alla på något sätt missat, och att den nya GA Gurlz-sången B.W.A. 2.0 var uppföljaren till deras egna ohörda B.W.A. Jag hann till och med bli missnöjd när jag lyssnade och insåg att standarden inte var vad jag väntat mig. Det tog faktiskt chockerande lång tid innan jag insåg att jag blandat ihop GCG Gurls och GA Gurlz (ingen av dem ska heller blandas ihop med 90-talets GA Girlz).
Men! Men nu så här på måndag tycker jag inte längre att GCG Gurls var så där oerhört mediokra som jag kände under helgen. Antingen är det måndagsmusik eller så är det videon här under som vann mig över helt enkelt. Refrängen klickar fortfarande inte med mig helt, men Desire som har första versen gör ändå något jag gillar. Jag tror ändå detta kan bli nåt, så snälla GCG Gurls hoppas ni gör några hits och att det blir nån sorts synergieffekt där GCG Gurls och GA Gurlz ger varandra massa mer lyssnare. Ni kan åka på turné tillsammans med GA Gurls. Turnén kan heta GA/GCG/GA rapping ass Gurlz/Girlz/Gurls. Det skulle vara den näst-mest efterlängtade samarbetet efter Coco Brown, Coco Kiss, Coco Jones och Coco Chanels förhoppningsvis snart verkliga projekt Hot Coco. Lyssna och titta på Clear Cups-n-Henny nedan, och lyssna på B.W.A.-tapet här.
För det gäng som lyssnat på vår podcast de senaste månaderna är detta knappast förvånande: idag, dagen Beatkings Club God 3 släppts, har jag endast enbart lyssnat på Beatkings album Club God 3. Jag kommer antagligen inte vilja höra något annat på hela vecka 27 eller 35 eller vilken vecka det än nu råkar vara just nu. För det lilla gäng som ibland festar och dansar när VBDFR spelar musik på lokal kanske det inte heller kommer som en chock när jag berättar detta: ni kommer få höra några av dessa Beatking-sånger nästa gång vi spelar musik på lokal (vilket råkar va vår 2årsfest den 5 december). Inte lika ofta som jag spelar hans twerk-hit Miley Cyrus, men nästan.
Fan vad taggad jag är på denna skiva. Har ni mot förmodan aldrig hört Beatking innan så kan vi väl säga så här: han är Texas svar på Solnas Ivory On The Beat. Lyssna på Club God 3 stremat på thafixx.coms audiosmack här nedan eller gör ett försök att lista ut hur ni tillförskaffar er mp3s från googles butik här (av nån anledning finns inte skivan på datpiff eller livemixtapes som normal musik).
Bonus!! Här nedan kan ni kolla på den supertunga videon till den supertunga U Aint Bout That Life från 2011 typ:
