Kolla vilket fint omslag Kehlani har till sitt kommande mixtape You Should Be Here. Nu har hon också gett oss ett litet smakprov från tapet, och som den trogna Kehlani-fangirl jag är så älskar jag det. Det är ett lite annat sound än vad hon gjort innan, men den här låten ger mig ändå stora förhoppningar inför hennes nya tape!

Har ni inte redan gjort det är det hög tid att lyssna in er på Kehlanis debuttape Cloud 19, som är bland den bästa R&B jag hörde förra året. Kan någon ge den här tjejen ett majorkontrakt snart eller? Kehlani är i mina öron perfekt. Hon blandar ämnen och sound hejvilt och ALLT låter fucking flawless. Hon gör suuuupergulliga kärlekslåtar, extremt fin och ledsen R&B om att va kär i sin KK (no Gonza Blatteskånska) och sexiga låtar om att vilja förföra en tjej. PLUS hon är helt otroligt cute. Kolla bara här:

I somras hörde jag Leslies Tays låt Sofie för första gången och blev extremt tagen. Det avskalade enkla, melodierna, Leslies skånska och en kluven kärlekslåt till ett område man kanske lämnat, men ändå inte.

R&B är den vackraste musikgenre jag vet. Det handlar mycket om texterna, om hur texter som vid första anblick kan se enkla ut lyckas förmedla så mycket känsla, så mycket djup. R&B för mig är ärlighet, man säger rakt ut vafan man menar och skiter att bullshitta fram massa omskrivningar.

Och när jag lyssnar igenom Leslies EP 12 år fastnar jag för texterna, som liksom rör sig mellan berättande, bekännelse, dagbok, och ett typ… neutralt utifrånperspektiv. Det är inte så dömande liksom, och perspektiven ändras hela tiden. På titelspåret blandas tillbakablickandet med 12-åringens tankar, och just där och då tar Leslie den där raka enkeltheten jag älskar i R&B och gör något riktigt riktigt stort av den. Jag har aldrig hört R&B med den här typen av texter. Har jag hört någon musik med den här typen av texter? Nä, va?

Asså, för att vara en person som ”skriver om musik” så är jag chockartat dålig på att prata om hur musik låter. Musik för mig är känslor och jag minns handen på hjärtat inte senast jag lyssnade på något som gav mig så mycket emotions som 12 År.* Jag tänker på 3D Na’Tees Dear Old Me, och på hur jag kommer bära med mig hennes sista lines på den låten för evigt. Jag tror 12 År är första gången jag haft en liknande känsla inför någon svensk musik… OCH inför musik gjord av en kille**.

12 År får mig att vilja typ… make some calls. Jag vill ringa min mamma. Jag vill prata med mig själv som barn, jag vill gå till pappas grav.

Det är ett bättre betyg än någon siffra skulle kunna uttrycka.

Lyssna på 12 År på Spotify.

*Kollade kalendern, jag har uteslutit PMS som bakomliggande faktor till denna känslostorm.

**Okej, bortsett från Kevin Gates, men jag och Kevin har en paus just nu, jag vill inte prata om det.

Jag har alltid föredragit kvinnlig R&B framför manlig R&B. Min diskriminering av R&B-män har dock minskat de senaste åren, kanske framförallt på grund av all fantastisk DJ Mustard-låtande R&B från västkusten, där dudes som Eric Bellinger, Derek King, TeeFlii och Rayven Justice gjort några av de låtar jag dött mest för under typ 2013 och 2014.

En annan västkust-dude är YMTK, som gör vad jag kanske tidigade skulle dissat som ”hipster-rnb” eller ”indie-rnb”. Jag har verkligen haft svårt för den där ”moderna” formen av R&B som alla hyllat så jävla mycket. När det kommer till R&B är jag liksom en hiphop-gubbe, det är en obekväm sanning, men det minskar tyvärr inte sanningshalten i detta faktum. Aja. YMTK har gjort en sång som jag verkligen _ÄLSKAT_ sönder senaste tiden. HANS RÖST. TITELN. _ALLT_ med denna är reeeeen perfektion.

SÅ SEXIG LÅT????

Okej. För att visa på min nya breda R&B smak (hahahaha) tänkte jag även dela en annan typ av sexig låt. Pretty Ricky är tillbaka, och inte mig emot… Pretty Ricky är liksom R&B-världens svar på Plies, och jag har verkligen en…. speciell relation till Plies. Hela denna låt liksom… osar sex, elgitarren (!!!) på slutet kan inte beskrivas som annat än ”porrig”.

Visst låter den lite som den här gamla klassikern?

Idé till ny tinderbio: ”Sökes: that one splackavellie”.

SLUTSAT: VAD VORE LIVET UTAN R&B???

s/o till mig själv som gjorde denna bild i word och paint *datakörkort sen 98*

Hype är så himla intressant. Plötsligt dyker en ny artist upp, som från ingenstans och twitter exploderar. Alla älskar den där nya låten som ba e sååååå bra, bästa vi hört 2015 bla bla bla. Rapinternets senaste älskling tycks va Post Malone, vars låt White Iverson spridits flitigt senaste veckan på twitter och på typ varenda rapblogg och etablerad kanal för hypebyggeri. Är den bra? Well, döm själva.

Alltså. Det e väl en catchy tune liksom, men i mina öron låter det fööööör utstuderat. Det låter ganska PartyNextDoor-influerat, och bitvis har han snott sitt flow rakt av från Dej Loaf, en annan rappare som fick va med om internethype™, men som till skillnad från Post Malone visade sig ha en del gammalt material. För det finns inget som oroar mig mer än när en ny artist inte har mer än typ en låt från tidigare. Post Malone saknar gamla skräpmp3or och mixtapes med 200 nedladdningar på DatPiff. Bristen på tidigare musik fick även min favvobloggare Martorialist att avfärda Post Malone som en ”former grindcore vocalist turnt A$AP Honky turnt current on-trend incarnation”.

Kommentarer om Post Malone är delade. Vissa älskar honom och tycker att White Iverson är en genialisk och fantastisk låt, andra frågar om sidor som Complex får betalt för att hypea weak shit.

Post Malones manager är tydligen Lyor Cohens son, och även om det inte verkar helt officiellt så är nog Post signad till Lyors bolag 300 Entertainment, som är experter på att skapa modern nätbaserad hype kring nya artister. I slutet av förra året låg bolaget bland annat bakom Fetty Waps genomslag och hey, I don’t mind, jag dör för Trap Queen. Men likt Dej Loaf så hade Fetty kämpat på ett tag på egen hand innan han fick backning av Lyors välsmorda PR-maskin.

Jaha, en slutsats då? Well. Lite kritiskt tänkande skadar inte, jag kommer för evigt vara skeptisk till hype som bara magiskt kommer från ingenstans, men *confession time* jag skulle ljuga om jag försökte hävda att jag inte lyssnat på White Iverson några gånger om dagen senaste veckan….

DJ Carisma är kanske den person jag just nu har mest respekt för när det kommer till musik. Hon har fantastisk smak och har hon satt sin stamp of approval på något är det hundra procent garanterat att jag kommer älska det. Carisma började som radiopratare och DJ och senare den här månaden släpper hon sitt album. Hon är alltså på väg att bli någon sorts kvinnlig DJ Khaled, fast mindre pinsam kanske? Två låtar har dykt upp från kommande Carisma-skivan: Anyway som är en av sommarens stora favoriter för mig, och Want This som jag lyssnade sönder för någon månad sedan.

Carisma har alltid varit jävligt bra på att reppa för the ladies, och när hon nu sätter sitt namn på en remix av Hold You Down presenterar hon några av de mest lovande unga kvinnliga R&B-rösterna (och Siya). Detta är fantastiskt och jag längtar ihjäl mig efter med Carisma-utvald musik!!