Ett blinged out omslag och två av mina favoritmusikkvinnor, vad mer kan man kräva? Lil’ Mo släppte i våras mixtapet No Shit Sherlock, där hon bland annat remixar K Camps dunderhit Cut Her Off. Lil’ Mos remix har nu fått en remix (snurrigt) med Trina, där Trina rappar om att både snubbar och känslor kan dra åt helvete, det enda som räknas för Trina är pengar. Rappar Trina kanske om French Montanas värdelösa ass? Hur fan ska jag veta det? Vad jag däremot vet är att det finns inget bättre än när kvinnliga artister tar en snubbes mer eller mindre kvinnoförnedrande sång och vänder den mot snubbarna. ÄLSKAR DETTA!

Nittonde maj 2014 var sannerligen en stor dag för svensk hiphop. För första gången någonsin stod svenska rappare på Dramatens scen, och dessa rappare ba råkade vara kvinnor. Med Ladies First gjorde Linda Pira och Redline något historiskt. Sanna och Petter reder ut sina intryck, låt för låt:

Kumba – I staden
Petter:
Om man räknar att kolla på Kärleksattacken-framträdandet på youtube så är detta tredje gången någonsin som jag ser Kumba live och hon har utvecklats flera hundra procent mellan varje gång. Hon har typ två verser ute totalt och känns redan som en färdig artist?! Kumba såg som vanligt fantastisk ut, va ska man saj (de va skånska), Kumba kan ju det här med styling. Helt flawless.
Sanna:
Jag blir fortfarande lika tagen varje gång jag hör hennes rad “kvinnojouren var dom första som fråga hur jag mådde”. Också ett bevis på hur en större kvinnlig närvaro i svensk hiphop medför att vi får höra fler typer av historier, fler perspektiv. För mig som kvinna som älskar svensk hiphop betyder det jättemycket, att man kan relatera och spegla sig mer i artisterna för att texterna handlar om sånt man själv och ens tjejkompisar gått igenom.

Rosh – “Karma”
P:
Det var väldigt svårt för mig att sitta ner under en sån här konsert, så jag löste det mestadels genom att sittdansa o flaxa med armarna. Men då och då var jag tvungen att resa mig och när Rosh kom flög jag upp ur stolen (de som satt bakom mig måste hatat mig under hela kvällen). Rosh körde en osläppt låt som heter ”Karma”, jag vet inte om det var första gången hon körde den live men den satt helt klockrent, hon kändes så säker och självklar på scen. Så snygg styling också, skjortan med kavaj, lite guld runt halsen och dom där flätorna, det var perfekt för sammanhanget, uppklätt men ändå G typ. Så facking tung.

Cleo + Sabina Ddumba – Intro acapella + Tagga ner + Gå på salong
S:
Cleo och Sabina körde ett lite längre set än flera av de andra artisterna, och jag hade önskat att fler hade kört mer än en låt. Det var väldigt härligt när Rosh och Kumba kom in igen också. Min enda invändning är att jag velat höra mer rap från Sabina, hon chockade ju hela Hamburger Börs på TLK-tributen genom att rappa minst lika bra som alla andra på scen.
P:
“Salong” är så fet, Sabina hade ännu en skitsnygg outfit och Rosh och Kumba hade ett moment när de tog varandra i hand, kollade på varandra och log. Det var fint.

Sep – Believe
S:
Sep är den av artisterna som jag hade sämst koll på sedan innan, men redan från första tonen på Believe fattade jag att jag skulle få se något riktigt mäktigt. Jag hade gåshud hela jävla låten och Seps glada och lite blyga min när hon fick ta emot publikens jubel var bland det finaste på hela kvällen. Det första jag gjorde när jag kom hem efter konserten var att youtubea fram Believe, som nu kommer bli min nästa stora inspirationslåt. Hur har jag kunnat missa detta mästerverk till powerballad? Det var så mäktigt!

Rawda – Se Mig Gå Upp med Gabbe (14X)
P:
Kvällens första kille! Ska man ha en kille på scen ska den va lika stilig som Gabbe var igår, kedjorna, kostymen, håret, jag var nöjd. Rawda, äkta femme-fatale-style, verkligen gled omkring som att hon ägde scenen, älskade det. 14X aka Bonnie & Clyde

Julia Spada – Reptile Mission (eller?)
P:
Jag hörde efteråt att Dramatens förråd av scenkläder hade funnits att tillgå för artisterna, och Julia Spada verkade verkligen ha hittat nåt hon tyckte var kul, nån slags medeltidsaftonkläning? Jag gillade det! Och den där rösten!

Joy – ?
S:
Jag dog. Jag är fortfarande helt mållös. Också så jävla snyggt att hon stod vid en mick i stativ liksom, det blev som extra tungt i kombination med den eeeextremt hårda texten. Jag vill bara höra mer från Joy, helst NU!

Revolution Poetry – Fördomar
P: Revolution Poetry körde samma line-up och samma stycke som på I Skuggan Av Betongen-hyllningskonserten, men det var ännu mäktigare här. Det är ju den här typen av framträdande som Dramaten egentligen är byggd för, framträdandena blev så stora liksom, alla la sån energi som verkligen fyllde rummet. Nachla var en urkraft på scenen.

Linda Pira & Dani M – Playa
S:
Jublet när Linda äntligen äntrade scenen! Livebandet kom in, Linda satte sig i en fåtölj och framförde en lite souligare version av Playa, där hon sjöng mer än vad hon gör på originalet. Det var så fint! Jag älskar Playa och Bästa vän för att det verkligen är vad jag saknat i svensk hiphop, kvinnors berättelse. Playa är en av de starkaste svenska raplåtarna jag vet och det kändes väldigt modigt av Linda att inleda sitt set med den. Dani M vinner lätt kvällens kille, mashupen av Playa och Naiv var ju helt klockren!
P: 
Jag började faktiskt gråta lite. Det gjorde jag flera gånger under kvällen.

Linda Pira – Bang Bang & Linda Pira & Stor – Rom o Kush
S: 
ÄNTLIGEN ställde sig hela publiken upp, inte en jävla sekund för sent. Jag håller med Petter att det var riktigt konstigt att sitta ner en sån här konsert, men lokalen e ju liksom gjord för att man ska sitta och kolla på tung dramatik.
P: 
Jag vill faktiskt ta på mig lite av äran för att alla till slut ställde sig upp, hade kämpat själv ett bra tag där. Asså Linda… Detta är drottningen, Matriarken. All hail.

Alla – Knäpper mina fingrar remix
P: 
Det här var a-l-l-t. Vad Linda Pira gjorde med “Knäpper Mina Fingrar”-remixen är historiskt, att få se det här framträdandet var som att vi alla firade det tillsammans. Ingen ville gå därifrån, ingen ville sluta applådera, Linda körde “Bäng Bäng” som extranummer, allt var bara så fantastiskt. Det är svårt att formulera sig.
S: 
Jag dog, jag dog, jag dog.

Ja som ni hör, det var en känslosam kväll för ⅔ av VBDFR-kollektivet igår. För bara några år sen var en sån här kväll svår att ens tänka sig. Men det är nya tider nu. Solen skiner.

Alla foton är hämtade från dramaten.se.

Tidigare idag bloggade Hugo om vilka låtar olika amerikanska fotbollsspelare valde att gå in till under NFL-draften. Olika atleters mer eller mindre lyckade låtval fick oss att fundera på hur det skulle se ut i ett parallellt universum där VBDFR var stjärnatleter istället för rapnördar. Vilka låtar skulle vi själva gå in till under en NFL-draft?

Första rundan, val 1:
Atlanta Falcons väljer:

Sanna, QB (quarter back):

Först tänke jag att jag skulle välja nån female anthem, typ Webbies ”Bad Bitch”, Yo Gottis ”5 Star”, remixen av ”My Chick Bad” eller typ Remys ”Fresh”. Men efter lite ytterligare funderande kände jag att tillfället snarare skulle kräva en sån där riktigt fet motivations-låt, och då finns det bara ett altnerativ för mig. Futures You Deserve It är min go to-motivationssång, jag lyssnar på den typ varje gång jag tänker att jag borde hoppa av skolan eller att mitt liv kommer gå åt helvete. Den här låten kan ta mig igenom vilken skitdag som helst, och jag ska LÄTT blasta den när jag tar examen :D
 

Första rundan, val 2:
New Orleans Saints väljer:

Hugo, SS (strong saftey):

Jag har två saker jag tänkte på när Sanna förelsog att vi skulle välja varsin draft-sång.

1. Jag gillar när atleter bygger upp nån sorts stark tro på att världen är emot dem. Oavsett om den världsbilden är rimlig eller verklighetsförankrad alls. I media får vi läsa om hur bra de är på sin sporter osv, kanske påpekar någon att de gjorde nån felpass nån gång och så där men annars är det rätt peppad stämning. Men när de intervjuas kokar de bakom ögonbrynen av ilska och de säger fuck the haters, ingen vet vilka the haters är men det spelar ingen roll för det är känslan av att lyckas i motvind som är det viktiga.

2. När jag idrottar tycker jag om att förmedla en aura av att det går lätt för mig.

När jag cyklar över en bro i Stockholm kämpar jag ofta som ett djur pga sådär med konditionen va + lättare att bita ihop och ta i än att sakta ner och hoppas av cykeln. När jag närmar mig och passerar en annan som kämpar ändrar jag direkt framtoning, sätter mig upp på sadeln och trampar långsamt chillat som att jag bara gled upp hur lätt som helst. Ett direkt hån mot den långsammare och kämpande främlingen på cykel som jag passerat.

När jag har hajkat när jag åkt skidor har jag ibland, dvs promenerat upp för berg där det inte finns liftar har jag så klart alltid tyckt att det är skitjobbigt. Personen efter mig kanske inte märker det, för när jag kommit upp på typ en platå och egentligen vill dö av trötthet har jag ovanför den bakomvarande kämpande kompisen ställt mig och dansat lite. Som att jag är lite uttråkad av promenaden och behöver få ut lite överskottsenergi.

Eftersom  jag just nu inte kommer på någon sång som kombinerar känsla 1 och 2 så innebär detta att jag står i valet och kvalet mellan att välja antingen en fuck-alla-hatare-klassiker eller en danshit. Antingen väljer jag Wes Fifs och B.O.B.s techno-rap klassiker Haterz Everywhere. Denna kom när B.O.B. var Kendrick Lamar typ. Eller så väljer jag en dansvänligare hit, såsom We Are Toonz Nae Nae, GS Boyz Stanky Leg, Hurricane Chris She Fine eller Lil Wils My Dougie eller kanske B Hamps Do The Ricky Bobby. Näe, eftersom jag är vald av New Orleans Saints så får det bli Louisiana Cashs gamla goding Walk With A Dip:

Första rundan, val 3:
San Francisco 49ers väljer:

Petter417, TE (tight end):   

Jag väljer Paaps Salam pga: ja e inte muslim men jag tror nog ja lever i haram ibland.

HELVETTTTTTE va jobbigt att försöka blogga idag när både Petter och Hugo langat två episka jävla blogginlägg. SÅ JÄVLA JOBBIGT att både va ensam tjej i VBDFR och va tråkigast i bloggform*.

Men whatever?! xoxo jag kör.

Jag minns första gången jag stiftade bekantskap med Teyana Taylor, hon var med i ett avsnitt av MTVs My Super Sweet Sixteen och jag tyckte att hon verkade vara ca världens coolaste person. Det var mitt i den där hipster-eran när alla hade EXTREMT färgglada kläder och shuttershades var något helt normalt att ha i fejset. Detta var cirka 2006, alltså en evighet sedan. Sen dess har Teyana kämpat och kämpat och kämpat med sin karriär. Släppt lite floppande låtar, skådespelat lite, haft massa drama med Chris Brown och innehaft inte mindre än två skivkontrakt. Teyana är sedan 2012 signad till GOOD Okay Music och har gästat lite låtar här och där.

Nu verkar det som att det äntligen är dags för Teyana att släppa en singel på Okay Music och här ovan kan ni lyssna på den DOCK I RADIO RIP men who gives a fuck. ALLTSÅ FÖRLÅT MIG men jag älskar den här låten!!!! Och jag måste säga att den största behållningen är Yo Gotti. Hugo har ju tidigare konstaterat att Yo Gotti är en eeeextremt fet rappare, att man älskar hans röst, men att han sällan presterar bättre än när han säger ”it’s yo boy Yo Goooooottiiiiiii”. Här gör han bättre än så ifrån sig. På riktigt, Yo Gotti borde släppa ett helt mixtape (för vem fan bryr sig om album?) där han bara rappar sådär slött och hest som han gör i början av Maybe. Just det, på tal om bra rapröster, Pusha T är också med på låten även om man bara får höra en liten snutt av hans vers. Jag älskar refrängen också, men är den inte lite väl mycket lånad från den här Rocko-låten som jag FULLKOMLIGT LYSSNADE SÖNDER 2010 eller när fan den kom.

På tal om Yo Gotti, tänkte bjussa på en av mina absoluta favoritlåtar i genren ”hyfsat obskyr R&B som knappt går att hitta på internet längre men där jag som enskild person garanterat står för minst 30% av låtens samtliga lyssningar någonsin”. Yo Gotti gästar en Keke Wyatt-låt från 2007 (2008?), hämtad från hennes shelvade (finns det någon bra svensk översättning av ”shelved”?) album Ghetto Rose.

HAHAHA kolla på den lilla jävla spelaren? SÅ PASS RARE.

Mer kul om Yo Gotti: hans jewellery game är PRETTY DAMN GOOD.

*Jag är ofta väldigt rolig i annan form, tex i radio och ffa i den så kallad verkligheten. Aja whatever.

Jag älskar verkligen all västkust-R&B som dykt upp i kölvattnet av till exempel Ty Dollas, HBKs och DJ Mustards framgångar. Hela det DJ Mustard P-Lo-soundet är fan som gjort för R&B. En av alla dessa västkust-artister som levererat SVINBRA R&B på den typen av produktioner är Derek King, som precis släppt sitt debutmixtape Fake ID. Jag är kär. Det är SÅ JÄVLA BRA, det är känslosamt, catchy och får mig att längta så eeeeextremt mycket efter sommaren. När mina andra stora R&B-kärlekar just nu, till exempel August Alsina, mest gör fuck boy anthems så gör Derek King extremt gulliga låtar där han sjunger om att inte ge upp på kärleken och hur dedicated han är till den där speciella tjejen.

Min absoluta favvolåt från Fake ID är helt klart Wondercall där refrängen JÄVLIGT OVÄNTAT är hämtad från Oasis Wonderwall. SÅÅÅ jävla random. Återigen är Derek King kär och gullig, ”baby after all, you gon be that one that I call”. Låten gästas av Rayven Justice, en annan jävligt lovande västkust-R&B-kille som bland annat gjort detta mästerverk.

ALLTSÅ NI _MÅSTE_ lyssna på Fake ID, det är 100% gulligt, catchy, glatt och mysigt från början till slut och alla produktioner är GULD. JAG ÄR ELD O FUCKING LÅGOR!!!

(ungefär såhär såg det ut första gången jag lyssnade på Fake ID)

Mixtapet hittar ni självklart för gratis nedladdning på DatPiff. Lol på en av kommentarerna: ”teeflii should of been on this and mustard should of prod at least 1 track”. HAHA det svider att när allas nya favvo DJ Mustard inte behövs på grund av att personerna som faktiskt kom på hans sound gör det bättre själva :))