Remy Ma är en av mina favoritrappare någonsin, och det smärtade mig verkligen när hon dömdes till fängelse för att ha skjutit en tjej i magen. Alltså, don’t get me wrong, klart som fan man ska ha fängelse för en sån grej, men jag blev ledsen för världens skull och tänkte på alla människor som har så mycket bra going for them och som ändå fuckar upp över nån onödig bullshit. Remy verkar dock ha tagit sitt straff väl och tänkt över sina tidigare beslut i livet. Under fängelsetiden har Remy gift sig med Papoose, och då och då gjort intervjuer. 2009 skrev hon till exempel ett brev till fansen där hon berättade om hur hon och Papoose firade hennes sons nioårsdag tillsammans. Inte många visste ens om att Remy hade en son.

Remy + sonen Jace, numera 14 år gammal.

Sedan Remy kom ut för typ två veckor sedan har jag försökt följa allt hon haft för sig, och Ma har varit fett produktiv. Det tog bara några dagar så hade vi ny musik från Rem, musik som fick mig att skrika/gråta/hyperventilera!

Sällan har väl någon gjort en hårdare comeback? Remy verkar ha kommit ut från fängelset med en ENORM hunger, och resultatet är inte av denna värld. Det här är något rap har saknat, och jag fattar att inte en enda kvinnlig rappare där ute vågar säga något om Rem nu. Till och med Nicki säger sig vill samarbeta med Remy, ett jävligt stort steg med tanke på deras lite komplicerade historia. Och helt ärligt, utan Remy hade Nicki aldrig existerat.

Remys enorma inflytande är något hon tar upp på remixen av French Montanas Megadeath.

Låten är lite seg kanske men Remys vers!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

See actually I practically raised you bitches/ Got a wallet in my pocket with your baby pictures

*DÖR AVLIDER LÄMNAR JORDELIVET*

Remy har självklart gjort lite intervjuer som ni kan kolla in tex här och här/här. För att sammanfatta lite av det viktigaste: hon och Foxy Brown som tidigare haft beef satt på Rikers tillsammans, Remy satt i nån form av isolering, men Foxy reached out till Remy genom att skicka den fängelsepräst hon utvecklat en god relation med till Remy. I intervjun med Sway pratade Remy även om moderskapet, om hur det var att hamna i fängelse med en sjuårig son och komma ut till en fjortonåring. En stor förändring under tiden Remy suttit innen är sociala medier, och Remy håller fortfarande på att lära sig hur hon ska hantera till exempel instagram. Hon har kollat på OITNB sen hon kom ut, och tycker att vissa saker stämmer med fängelselivet men att det på många sätt är väldigt mycket värre än vad serien visar. Under tiden i fängelset har Remy också arbetat fram en plan för hur hon ska återvända till scenen, och hon har redan fixat ett team som ska hjälpa henne. Remy vill INTE vara med i Love & Hip-Hop (*GRÅTER FLODER*), men det känns ju som ett bra beslut. (Jag tror dock inte en realityserie är uteslutet för Remy, men då kommer det nog bli i en annan form, redan när hon åkte in hade hon en serie på gång med typ VH1.)

Jag måste säga att det finaste med att ha följt Remys första två veckor i frihet har varit att se hur lugn hon verkar vara. I brist på bättre ord hon känns väldigt trygg i sig själv, glad att vara tillbaka, men väl medveten om hur hon ska utnyttja att alla ögon är på henne och förmedla en positiv bild av sig själv. Hon känns bara väldigt jordnära, och allt detta säger mig att Remy kommit tillbaka för att rita om hela rapkartan. Det finns inget som gör mig lyckligare just nu.

(Ursäkta bilden, jag tog alltså ca 0 respektabla bilder under årets WOW, och kände inte för att inleda detta med ett filmklipp där jag shottar Fireball….)

Hej! VBDFR har dragit ner på aktiviteten under sommaren pga jobb, föräldraskap och semester. Som ensam representant från VBDFR begav jag mig dock till Way Out West, och eftersom jag nu traditionsenligt sitter hemma med en post-WOW förkylning och tappad röst (asså jag får inte fram ett ord….) tänkte jag recappa festivalen lite.

Övergripande spaning: Jag blir mindre och mindre intresserad av att se konserter för varje år som går. Nästa år kan vi väl ba skita i spelningar och så är hela festivalen en enda lång dagsfest istället? *dryg stockholmare*

Mapei va asbra, dog av dansarna.

Future har jag recenserat här. För att sammanfatta: det är fel att hata på Future för att han kör playback, däremot är det fritt fram att hata på att ljudet va kass, att hans mick typ inte va på eller att han bitvis kändes lite oengagerad. Det finns olika typer av rapkonserter och alla ska inte bedömas lika. Puss och kram. PS. Anledning nummer ett att hata Future är för övrigt att han kanske är otrogen mot CiCi.

Outkast va SÅÅÅÅÅ BRAAAAA. Tydligen pågår ”Outkastdebatten” med anledning av att det projicerades bilder på avklädda kvinnor under delar av konserten. Jag tycker dessa visuals va ganska nice, störde mig inte mer på de än jag störde mig på säg… strippklubbsscenen i Beyoncés No Angel-video, men självklart får alla göra sin egen bedömning av hur mycket sexism man kan leva med och när. Jag har lyssnat på Outkast sen jag var barn och blev väl knappast förvånad, dom har ju haft nakna tjejer på sina skivor forever? Däremot tyckte jag att Andrés solodel var lite väl seg och jag hade mycket hellre hört lite av hans gästverser än Hey Ya för den jävla låten HATAR JAG ÖVER ALLT ANNAT. Alltid hatat den, kommer alltid hata den. Annars känns det som att jag kan gå vidare från Outkast-konserten som en mer fulländad människa, som att erfarenheten av att ha sett Outkast live för evigt kommer skänka mig liiiiite mer livsglädje.

Pusha T va också SÅÅÅÅ BRAAA. Jag höll på att dö när han spelade Trust You och blev så hype att stackars tjejen bredvid mig fick knuffa bort mig. Förlåt.

MEN!!!!!!! Det som gjorde störst intryck på mig var Cherrie och Leslie Tay live på Nöjesguidens dagsfest på lördagen. Ord kan ej beskriva hur mycket jag längtat efter att få höra riktig jävla r&b på svenska, och jag orkar knappt tro att detta verkigen händer. Att bägge dessa talanger dessutom gjorde sina första spelningar? Jag är fortfarande i chocktillstånd och vill bara höra mer mer mer mer mer mer.

Nu ska jag återgå till att ta en hård te med jävla massa honung, men vi hörs snart igen!

Ikväll gör Angel Haze sitt andra sverigebesök för en spelning på Berns i Stockholm. Inför konserten tog VBDFR-Sanna ett snack med Haze om medeltiden, festivaler vs. klubbspelningar, hennes naturbegåvning gällande juridik och vad som egentligen hänt efter att hon lackade på sitt skivbolag och läckte sitt debutalbum.

När jag pratar med Angel Haze sitter hon på ett hotellrum i London redo att senare på kvällen spela på Wireless-festivalen. Hon låter lite trött, men blir genast exalterad när jag frågar om hennes förväntningar på Stockholms-spelningen.

– Det blir mitt första besök i Stockholm. Framförallt är jag exalterad över att träffa mina svenska fans i deras egen miljö, men förutom det är jag väldigt exalterad över Gamla Stan. Jag har hört så mycket om Gamla Stan, jag är lite besatt av slott och av medeltiden och vi har ju inget liknande i USA så det ska bli coolt att få se den miljön.

Finns det någon svensk musik du gillar?

– Jag älskar Lykke Li, men det säger ju alla. Och så gillar jag verkligen Max Martin, han är en av de mest begåvade producenterna. Det roliga är att jag faktiskt precis börjat jobba med de bägge.

Oj! När får vi höra resultatet av de samarbetena?

– Jag kan inte svara på det exakt, men snart hoppas jag!

Förutom kvällens spelning i Stockholm gör Angel Haze ytterligare ett Sverigebesök i sommar, i augusti spelar hon på Solid Sound-festivalen i Uddevalla. Jag frågar vilken typ av spelningar hon gillar bäst, klubbspelningar eller festivalspelningar. Svaret kommer snabbt.

– Festivaler, helt klart. Det är så bra vibe på festivaler, alla är där för musiken, det är något större liksom. Men klubbspelningar kan också vara roliga, det kan bli väldigt intimt och personligt.

Det har gått ungefär ett halvår sedan du läckte ditt debutalbum Dirty Gold, tänker du någonsin på hur livet hade sett ut om du inte gjort det?

– Jag försöker att inte göra det. Det var ett beslut jag fattade, och det har lett till massa olika saker. Jag försöker att inte ångra mig. Nu har jag börjat jobba på nya projekt också, saker som låter lite annorlunda. Jag försöker sjunga mer till exempel. Det är naturligt för mig att försöka testa nya grejer, att utvecklas, plus att jag ju aldrig riktigt sett mig själv som en rappare. Jag ser mig mer som en artist, och som artist vill jag utvecklas och testa nya grejer.

Några dagar innan jag pratar med Angel Haze gick BET Awards av stapeln. Angel Haze var nominerad för bästa kvinnliga hiphop-artist, ett pris som gick till Nicki Minaj, som höll ett uppmärksammat tacktal där hon påpekade att hon alltid skriver sina egna texter. Många tolkade Nickis tal som riktat till Iggy Azalea, som även hon var nominerad i samma kategori. Jag frågar Angel Haze om hon sett tacktalet.

– Nej, jag har missat det helt. Jag spelade på Glastonbury då. Men jag kan säga att jag blev förvånad över att jag var nominerad, glad såklart men också lite förvirrad. Det är sånna grejer som kan kännas konstiga eftersom jag verkligen inte ser mig själv som rappare.

Vad skulle du vilja göra om du inte var musiker?

– Om jag inte hade varit musiker hade jag nog fortfarande pluggat på college. Jag läste medicin och biologi och hade som mål att bli neurokirurg.

Är det något du skulle vilja ta upp igen i framtiden?

– Nej, det känns som det är för sent då. Men om jag skulle börja på college igen skulle jag nog läsa juridik. Jag har en jurist som hela tiden säger till mig att jag borde satsa på en karriär inom det, att hon skulle anställa mig direkt efter examen. Hon verkar tycka att jag är en naturbegåvning, haha.

Vad har du annars för planer för framtiden?

– Jag jobbar på ny musik hela tiden, men på senaste tiden har jag också börjat hålla på mer med välgörenhet. Jag är engagerad i olika organisationer som arbetar med utsatta barn, hemlösa barn och barn som utsätts för misshandel.

Varför blev det just de frågorna som fångade ditt engagemang?

– Det finns en gräns för hur mycket du kan göra med musik. Tidigare använde jag min musik mycket för att prata om de frågorna som är viktiga för mig utifrån mina erfarenheter. Men de senaste åren har min musik gått bortom den smärtan och mer börjat handla om det positiva i mitt liv. Att jobba med välgörenhet är ett sätt för mig att behålla mitt budskap. Det känns väldigt bra att kunna göra gott, att kunna hålla ett barn i handen som kanske går igenom vad jag gått igenom och kunna säga att det blir bättre. Det betyder jättemycket för mig.

Engagemanget hörs verkligen i hennes röst, för första gången under vårt samtal pratar hon på fritt och hon låter inte längre sådär trött. Jag avrundar genom att fråga vad hennes fans i Stockholm kan vänta sig av spelningen.

– Jag är väldigt exalterad över att vara i samma miljö som mina fans, att träffa fansen i deras stad, så förvänta er väldigt mycket energi!

Angel Haze spelar på Berns ikväll, event finns här och biljetter finns här.

När vi för första gången hörde Cherrie på Abidaz En Dag blev vi så kära i hennes röst att vi va tvungna att ringa upp henne från studion, trots att vi hade en gäst i avsnittet. Sen dess har vi bland annat hört henne på Adam Kanyamas Jag mot världen, och hört lite rykten om att hon jobbat med Up To No Good. Framförallt har vi väntat otåligt på sologrejer från Cherrie, och vår väntan är nu finally över. Intro är precis vad titeln säger, ett intro, ett välkommen till Cherries musikaliska värld. Låten är nästan olagligt kort, men jag älskar den. Älskar den mjuka produktionen, älskar Cherries röst, älskar hennes sätt att sjunga. Den här är den sortens R&B som jag avgudar när den kommer från USA, men som i princip inte görs i Sverige, och det är en sann glädje för mina öron att få höra svenskspråkig R&B som låter såhär.

Jag blir nästan arg för att låten e så kort, jag vill bara ha mer mer mer av detta och jag hoppas verkligen Cherrie släpper den där EPn snart för jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till sommaren 2014.

För inte jättelänge sedan upplyste vi er om att Finess släppt två nya låtar, producerade av Matte Caliste respektive Chris Haxa. Min favvo av de två nämligen Avtryck har nu fått en video:

Älskar att den här låten är så stökig, gillar även att videon i all sin enkelhet lyckas matcha låten så bra. Jag vill ha mer stök i svensk hiphop och jag ser fram emot att höra vad Finess kommer leverera framöver!

Finess senaste hittar ni på Spotify eller iTunes!