3:06 24 Feb 2016

Tänkte tipsa om lite poesi-evenemang som hålls i Stockholm med omnejd den här veckan (folkhögskolorna har sportlov så stan har fyllts av driftiga genier som bland annat Kritikers Ylva Gripfelt och Tydningens David Zimmerman). Med omnejd menar jag Uppsala! Imorgon ordnar Tydningen en samtalskväll under rubriken ”Poesiteori som politiskt motstånd”, Mara Lee och Johan Jönson ska snacka ”om textens möjligheter och begränsningar” och det hela leds av stjärnkritikern Viola Bao. Jag och Ludvig Köhler ska ta bilen dit, Volvon känd från Heart Broken Poetry Tour 2015. Romantiskt va? Alica Hansen hoppar in som Anna Axfors. Hoppas vi ses i Engelska parken!

På Mejan (Kungliga konsthögskolan) drar det tyska (?) konceptet Rundgång igång på torsdagkvällen och håller på i dagarna tre. Personligen kommer jag inte att missa samtalsstafetten som drar igång på fredag eftermiddag, där elever pratar med inbjudna gäster inför organiskt flytande publik. Här är schemat:

15:00 – 15:30 Toke Lykkberg med Gabriel Säll & Georg Nordmark
15:30 – 16:00 Fia-Stina Sandlund med Aron Skoog
16:00 – 16:30 Tris Vonna Michell med Emma LaMorte
16:30 – 17:00 Dimen Abdulla med Gethin Wyn Jones
17:00 – 17:30 Mara Lee med Eugene Sundelius von Rosen

Så mycket potentiellt intressant! Fia-Stina Sandlund gjorde ju fjolårets bästa, smartaste, mest elektriska, svenska film, She’s Wild Again Tonight, som Natur & Kultur ger ut i utsökt bokform i mars! (Jag och Anna kanske skriver om den vart det lider… vart det lider, märkligt uttryck). Dimen Abdulla är ett poetiskt och dramatiskt geni (javisst är det hemskt hur jag urvattnar genibegreppet! hjälp! ring nån på DN! alltså den här parentesen har inget med Dimen att göra, hon är ett geni, utan den kommenterar bara faktumet att jag använder ordet geni ofta, med en hög frekvens, men det är jag stolt över eftersom jag skriver om många genier). Och Mara Lee och Eugene Sundelius von Rosen – vilken spännande kombination på pappret. Har jag sagt att jag skriver en självbiografisk roman om Eugene Sundelius von Rosen som heter KARISMA? Det gör jag. Jag hoppas de talar om tid och objekt och roliga hattar.

Sen kommer jag att springa från Skeppsholmen till Författarförbundets lokaler, Författarnas hus, på Drottninggatan där tidskriften Kritiker presenterar poeten och översättaren Shadi Angelina Bazeghi. Hon kommer läsa ur sin diktsamling Vingeslag (Gyldendal) tillsammans med Helena Boberg som översatt delar av den till svenska, samt samtala med Athena Farrokhzad.

Vilken heldag! (Kul att Författarförbundet blivit ”lilla Kommunal”?)

By the way, jag har funderat lite på konceptet ”Författarfrukost” eftersom jag såg det ordet flimra förbi. Är inte det lite groteskt, som koncept? Frukost som är så äckligt! Författare som är så äckliga! (Detta var ett skämt som jag krystade in här).

Det är mycket som händer i Stockholm med omnejd med andra ord! Nästan så att man tror att Stockholm är en rolig kulturstad!?

På måndag pratar Khashayar Naderehvandi med Burcu Sahin om sin nya diktbok Allting glittrar och ingenting tar slut (den titeln! it breaks my heart every time!) på Aspuddens bokhandel. Missa inte det!

Vad har hänt annars? Jag har läst i Göteborg (första stoppet på min tragiska enmansturné ”karismasamhället”). Jag har stalkat Aris Fioretos med förälskade ögon på centralstationen i två städer. Göteborgs stadsbibliotek betalar poeter. Det tycker jag att Stockholms stadsbibliotek också ska göra. Men det är bara ett förslag! Jag har sett två fantastiska pjäser, Winterreise som jag skrev en diktrecension om, och Alejandro Leiva Wengers briljanta Minnesstund. Jag har gjort andra saker. Just nu sitter jag på Ritorno med en kille som skriver en essä om abstrakt sex och en annan som mediterar. Alla äldre män som kommer in genom dörren ser ut som Bernie Sanders. Nu ska jag ta min femte kopp kaffe. Vi hörs.

 

/Elis

7:34 23 Feb 2016
Skärmavbild 2016-02-23 kl. 19.25.05

Daniel Nyström, Petra Fransson, Ester Claesson. Foto: Elisabet Sverlander.

Winterreise

av Elfriede Jelinek, regi Christina Ouzounidis

Galeasen

 

det var så rörande hur hon stod där, skådespelaren,

och kramade plastdunken

hur hon drack lite saft ur ett blodrött sugrör

och kramade plastdunken

innan hade de andra, skådespelarna,

tejpat fast vita rosor på hennes mage

alla hade tejpat fast blommorna

på magen

det var hemskt och vackert

isen i block bakom det oljiga ljuset

skärvor i ögonen

alla borde se Winterreise på Galeasen

alla som kan och vill

monologen vid pianot

faderns patetiska demens

glassen i källaren

ryggen mot badkaret

brutalismens tvetydigheter

tiden, döden, brudens pris

det är en massiv text av Jelinek

som en smältande vägg

här är en radbrytning

det här är en recension

det är en hård regi av Ouzounidis

stram och öm

en poetiskt vild övertydlighet

en rå övertydlighet som

förkläs, slås in, roterar runt

en saga om Österrike, världen, familjen

snön, spa-anläggningen, alla klyschor

publiken skrattar lite, men bara lite

vrider sig, lutar sig, framåt

texten i skådepelarens röster

uppgivna, naiva, desperata

ibland går de fram, blir en rad

talar i munnen på varandra

manusbuntarna i handen nu

som om texten alltid finns där

livets äckliga lilla facit

pianisten tar upp saxen

på scenen finns tre röster, det är godtyckligt

fyra kroppar

ingen pratar med någon annan

de är arketyper utnyttjade till max

arketyper som spyr i andakt, koncentration, otakt

en våldsam och glittrande kör

sjukt att ingen bryter sina fötter

 

/Elis

12:15 22 Feb 2016

18786-45-omdetta_omslag_webb_hires

Om detta sjunger vi inte ensamma är utgiven av Bokförlaget ETC och har underrubriken ”dikter till samtiden och världen”. Den är alltså en antologi om världsläget, som solidariserar sig med alla utsatta. Den lanseras som en ”diktsamling mot stängda gränser”.

Ett övergripande tema för dikterna, förutom migration och krig, är maktlöshet, att inte kunna formulera sig eller att trevande försöka göra det. För en gång skull så vågar folk inte uttrycka sig med ett totalt självförtroende, det är hela tiden något slags meta som ligger över: att vi sitter där med poeten vid skrivbordet när den kollar ut över gatan och tänker på världen typ, som i Kristian Lundbergs bidrag: Varje morgon måste jag / fylla en dikt upp till brädden / med allt det som vi aldrig lyckades / ge namn åt eller förklara […] Det är en hög klar himmel utanför / det här rummet på Köpenhamnsvägen, Malmö. Eller Bob Hansson som i sin dikt hela tiden upprepar meningen säg mig ett språk. Bob Hansson ger sig också på att försöka skildra kaoset på Medelhavet (på morgonen / på stranden / / små kardborrband / ännu spända / / runt döda fötter) och det är han inte ensam om, Charlotte Qvandt har till exempel också drunkningskamp som tema: Vi lägger oss ner i vatten / Vi antar att det är vatten / Vi sveps  Det är välmenande men kan uppfattas som lite grovt, nästan makabert. Poeterna har såklart inte läst varandras bidrag innan så det är inte deras fel att flera kommer att likna varandra (hur många av poeterna i denna antologi ångrar att de använde sig av Alan? Kanske två eftersom det var två som använde Alan), att det blir lite väl mycket gestaltning av flykt och hur ska jag tala / om / detta. Det är också svårt att veta hur man skriver dikt om krig och flykt när man inte upplevt det, men ändå vill bidra med något slags engagemang. Utan att vara total motståndare till att skriva texter om saker man inte upplevt så kan man ändå undra vad poängen är med att föra andras talan på detta sätt. Det finns ju trots allt människor som har dessa erfarenheter på riktigt och som också kan skriva. Om man inte lyckas med närvaron till hundra procent så riskerar det att bli skuldfyllda texter som inte är jätteangelägna. Skuldfyllda på fel sätt. Maria Küchen skriver från en trovärdig position om ett vi som verkar betyda ungefär ”vi med svenskt pass och ett jobb och ett hem”, och det blir en slagkraftig dikt med ett rakt och ärligt budskap: vi kan hjälpa, men vill vi? Ingen skuld, bara konstaterande. Jasim Mohamed går på drunkningstemat men lyckas göra det till sitt i den här oerhört vackra dikten, ”Vattnet är oskyldigt”:

Jag vaknar, din sömn är min väckarklocka:

Havet drog sig samman omkring dig,
tätnade
reste vågor av död
slog och slog mörkt mot mörkt
som mot klippor ämnade att nöta
mot ditt hår, mot dina kinder, ditt sköte
mot din buk, dina naglar och fötter
du skall finslipas, beredas åt karga bottnar
Det slog mig att om jag inte såg på dig
skulle allt bli bra igen,
om jag vände mig bort
skulle du kunna få luft
Jag gick ut i en annan värld
som kunde upphäva sig själv,
låta sig tecknas ned
Jag blev förstummad
inte en fågel slog med vingarna
inte en enda människa rörde sig
inte ett enda hus reste sig
inte ett enda blad grönskade
och bakom mig ekade din röst bestämt
Vattnet är oskyldigt

Den är fruktansvärd och vacker på nåt sätt, och långt ifrån ”plakatpolitisk”. I och för sig, plakatpolitiska dikter är ju såklart ingen skada för världen, kanske får de upp ögonen på någon? 

Och Jasim Mohameds sista rad:
och du, ett hjärtlöst språk
lyser upp i hela himlen

säger allt, allt, som de andra vill säga om språket. Att säga saker på ett sätt ingen sagt det på innan, det måste väl vara poesins mening, oavsett om den även har ”högre syften”. Även Ce(n)surs text är liksom plakat på rätt sätt för den är smart och hård och rolig och oresonlig, den tar upp aktuella händelser på ett sätt som inte känns förutsägbart, den där manifeströsten, den kvalitén, den osäkrar, kanske för att det är ett kollektiv som jobbat med readymades från internet och artiklar/citat, det blir en ”vem säger det här vem kan jag lita på”-effekt. Också Johannes Anyurus dikt är oerhört politisk på ett sätt, men så skickligt, vackert, stenhårt skriven.

Ja, vi vet att Felicia Mulinari är vår huspoet här på bloggen, flera av de medverkande är våra vänner för litteratursverige är inte så stort, men skitsamma, hur vackra är inte dessa rader om den antifascistiska kampen av henne och Erland Edberg:

Jag vet
att efter nassarna hade demonstrerat
så åt vi pizza, jag köpte tio stycken, fem smaker och
ingen åt någonting men
det var liksom känslan
av att gå in på ica
ett gäng som snuten
precis hade slagit till marken
och hela ica var vårt
asså vi ägde hela ica

Också Athena Farrokhzads dikt ”No pasarán” som ursprungligen publicerades i Sydsvenskan efter nazisternas attack på Möllan den 8 mars 2015, berör oss. Det märks överlag att den poesin i antologin som dröjer sig kvar är den som inte är skriven direkt till temat eller frågan de fick av redaktörerna, utan texter från andra projekt eller liknande. 

Dessa rader av Jenny Wrangborg pekar mot en ljusare framtid och ger hoppfullhet:

men jag har burit ett minne
av ett möjligt samhälle
en framtid vi har framför oss
där ingen jobbar för någon annan
men alla arbetar för varandra

Anna Liv Lidströms lyrik är stillsam och visar att naturlyrik också kan handla om världen: Kvällen andas ängslig förtröstan / Nere vid sjön susar rödsäven / på samma sätt som förr / Och brisen / Den jäveln är inte bättre den / Men enligt rådande rapport / blåser det upp framemot / eftermiddagen. Hanna Hallgren bidrar med lyrik ur vad som verkar vara ett pågående projekt, Det som övar annorlunda likt ett hjärta, och eftersom vi inte kan citera alla hennes vackra ord här så nöjer vi oss med:

”Det går inte att skriva inuti, men går det att skriva

runt? Det som övar annorlunda likt ett hjärta, menar

jag. Dess uthållighet, dess koppel av dagar; som en

flock hundar rusar nerför slänten i fullständigt sken

Som en flock munnar sluts inför hjärtat. Som om de

somnade där, i amning. I Bibeln står det att fälten har

vitnat till skörd, och stora och märkliga tecken, min

mor talar ibland om den yttersta tiden, om tecknen”

Precis som titeln antyder så präglas hela antologin av ett vi, detta vi används sedan på lite olika sätt av de enskilda poeterna. Känslan är att vissa poeter använder det medvetet och andra mer slarvigt. Som poet är det viktigt att veta var ens språk kommer ifrån och vad vissa ordval får för konsekvenser, eller har för anspråk. Sofia Stenströms ”vi” funkar, Vi gråter aldrig / på Gondolen, hon använder ju också ett ni. Hon skapar en sorts framskriven obehaglig naivitet och det finns en ironi där trots det tunga ämnet, det är modigt och bra. Det måste få vara komplext. Annars är vi-formen knepig, det är lätt att fuska till sig en känsla av kollektiv kamp. Det känns heller inte så kreativt av Kjell Espmark att använda sig av ordet flyktingström (Det har spritt sig att jag är läkare / och flyktingströmmen böjer av hitåt), ett avhumaniserande ord som media slentrianmässigt brukar slänga sig med.

Att sätta ihop den här antologin så snabbt är piggt av Bokförlaget ETC, redaktörerna Anna Jörgensdotter (tråkigt att inte hon medverkar med dikt!) och Charlotte Qvandt och alla inblandade, vi tror på fler hastigt ihopsatta grejer till världen! Samtidigt, när man som koncernen ETC hakar på en trend, får ut en diktsamling snabbt, tjänar pengar och good will så kanske de kan betala poeterna också?* ETC är bra på många sätt men det suger att tidningen ger Bert Karlsson tolkningsföreträde (ge det hellre till Kalle Anka i så fall liksom) och låter Göran Greider skriva sjuka saker (läs: att flyktingpolitiken ”borde bli lite mer restriktiv”). Samtidigt är tidningen viktig och bra annars, som motröst, liksom. Det är inte helt enkelt. Och Om detta sjunger vi inte ensamma är såklart ett lovvärt initiativ. Att i 70-talsanda skapa konst med tydligt politiskt ändamål är väldigt charmigt och dessutom är det viktigt att fånga upp tendenserna i samtidspoesin just nu. Både för oss som lever här och nu och för dem som i framtiden vill blicka tillbaka.

/VSASP, Vi som aldrig skrev prosa

*Rättelse: Bokförlaget ETC hälsar att de och redaktörerna har skrivit ett standardavtal om utgivningen. De har inte möjlighet att betala ut förhandsersättning, men om boken bär sina kostnader och börjar gå med vinst så delas denna 50/50 mellan redaktörer och förlag. I händelse av vinst kommer redaktörerna låta pengarna gå antingen till poeterna eller till en lämplig organisation som arbetar med människor på flykt. Detta har alla medverkande informerats om.

2:05 18 Feb 2016

Jag noterar att kärleken är inne att dissekera och analysera ur ett sorts poetisk perspektiv den här veckan, bland annat av killar som heter Kristofer eller Kristofer (bra och fina texter killar, kärleken är verkligen underskattad intellektuellt, förhoppningsvis uppstår en komplex och liderligt innerlig/innerligt liderlig trend som håller i sig inom konsten och teorin, en som behandlar kärleken). En poet som skriver oerhört bra, om än superhemlig, kärlekslyrik för tillfället är Alicia Hansen. Man kan också, med hårt bitterljuv förtjänst, läsa Arazo Arifs I väntan på dig från senaste Floret: ”I VÄNTAN JAG / KOMMER KORSA ELLER KROSSAS JAG / BÄR FYRA LAGER NAGELLACK MEN INGET / HÄNDER KOMMER TILLBAKA DU / KOMMER INTE TILLBAKA JAG / VÄNTAR”  

Annars vill jag tipsa om releasefesten i Stockholm ikväll för antologin Om detta sjunger vi inte ensamma. Antologin som ges ut av Bokförlaget ETC, den som kurerats av Charlotte Qvandt och Anna Jörgensdotter. Jag ska dit, i alla fall. Tidigare nämnda Arazo Arif kommer att läsa, hela kollektivet (!?) CE(N)SUR kommer att läsa och jag har även hört att Iman Mohammed ska framföra sin dikt, vilket känns mäktigt. Det är verkligen inte varje dag man får möjligheten att lyssna till hennes geni i huvudstaden dessa dagar, så passa på. Det är fri entré, i ABF-husets nya fräscha restaurang (som känns väldigt lite som ABF, kebab-stället som var där innan kändes mycket mer som ABF, alltså jag pratar aura), och väl där kan man passa på att köpa hela boken, vars innehåll jag och Anna Axfors tänkte chatta om inom en snar framtid (snar framtid ≈ om några timmar). Håll utkik på er favoritblogg Vi som aldrig skrev prosa.

Vad har hänt mer då, sen sist? Förutom Roland Barthes-febern (läs Kärlekens samtal, fragment, eller figurer, så jävla bra genre!) och en härlig SVT-repris av Året efter Min kamp?

(BONUS: här är ett utdrag från min chatt om Året efter Min kamp som jag gjorde med tidigare nämnda Alicia Hansen, som för övrigt utgör ena halvan av New Level of Pornography:

”… Elis: ja så gulligt att han bara: jag tar med mig Yngve och Asbjörn (?) till New York för de kan ha kul

Alicia: men är de gulligt

shit va ja tänkte på det

?????????

Elis: haha ja asså så lol

Alicia: dom får bara stå brevid

han har roligare

??

Elis: jag skoja ba han e sjuk i huvudet och de verkade så lama

Alicia: men hur jävla kul har yngve

Elis: ”de kollar upp konserter”

Haha

Alicia: jag tänkte på en sak

Elis: Lite äldre lite fulare

Alicia: tar yngve ledigt från jobbet?

betalar k det

??

typ du får lön??

Elis: ja d klart

Alicia: så inte bara gratis resa utan betalt?

tror du?

Elis: ja sån veckopeng

Alicia: jag tkr knaus verkar rätt snål

typ vi har en miljon

men jag envisas med en billig termos och ett helt sjukt fult arbetsrum

fullt av mina egna böcker

Elis: haha ja och tar med mina barn på en skogspromenad

Alicia: i nån jävla skitstuga i norge

när dom kan softa på typ aruba

Elis: han köpte iofs två par skor

I new York

Det hade inte ”John fosse gjort”

Alicia: hahaha

de va kul

Elis: kanske e en norsk grej?

Alicia: OCH

HAN HAR SÅ JÄVLA SOPIG STIL??

Elis: Han e ändå fåfäng???

Alicia: jaaa

sjukt fåfäng

Elis: ganska snygga skjortor tröjor ändå eller?

Alicia: men hur kan man va så jävla fåfäng och ändå ha ful stil???????

Elis: Där när han gråter

Alicia: ja

den stickade tröjan

fin

men de e den enda…”)

default_title

Här är från Knausgårds besök på Biskops-Arnö, fick sån ångest när jag såg hans bil köra in på den där ön! Haha.

Min bok har kommit från tryckeriet! Sjukt (och den går tydligen att köpa, fast det är release först om en månad, välkommen). Jag ska åka till Göteborg imorgon, man kan säga att min sorgliga enmansturné har smygpremiär, jag ska läsa på Stadsbibliotekets trappscen klockan 18:00. Kom gärna dit! Grymma Theodor Hildeman Togner och My Roman Fagerlind ska också läsa. Jag känner inte så många i Göteborg och det är en hemsk stad (skoja), så hjälp mig. Sen ska jag supa mig full och maila mycket på tågresan hem, samtidigt, se upp för min simultanförmåga. Andra turnéstopp hittills (säg till om du vill boka mig, maila!): Poesimässan i Stockholm, Tranan och Prag. Turnéns arbetsnamn är kanske ”och jag fortsatte att tjata om min diktsamling” eller ”karismasamhället”. Det där sista läste jag i en debattartikel-rubrik som handlade om den här kirurgen som är sjuk i huvudet men sjukt karismatisk. Sånt är så spännande. Mer karisma och kärlek och kirurger i poesin!

Cbfck9MXEAEq6k_

Påsken kom tidigt i år!

Jag hoppas någon ger en fin liten diktsamling till Sten Nordin i födelsedagspresent, då kanske 60-årsfesten inte blir lika beige.

/Elis

 

UPPDATERING, P.S!: Missa inte andra upplagan av MALMÖTXT på Skånes konstförening, Kristofer Folkhammar och Sanna Hartnor läser och mikrofonen är öppen för dig och din text!

10:13 10 Feb 2016

En stor litterär händelse som sker i juni är att Katrin Zytomierska släpper en roman! Hon skriver på den just nu! Vad kommer den att handla om? Att leva med psoriasis? Uppbrottet från Bingo (hoppas!)? Jag hoppas på en skvallrig bok om typ tiden då hon var gift med Alex Schulman. Åren kring 2008 är verkligen en blind fläck i den svenska litteraturhistorien, precis som året 2002. Plus jag vill ha lite drama bland de medelålders mediemänniskorna, inte bara att de poddar och åker på semester.  Gud vad jag förresten tror att den här boken kan bli bra?! Kommer ihåg att jag läste Katrins blogg back in the days och att den var riktigt rolig. Hoppas hon skriver nåt liknande nu! Bloggprosa <3 <3

Screenshot_2016-02-10-17-48-42

Fy fan Katrin, we feel you angående att skriva prosa! Jag håller också på med det nu och jag skrev lite om det här. Jag har i alla fall kommit en bit nu, rösten, formen och storyn sitter, det är väl typ det som krävs! Men så ska man skriva skiten också! Ett tips, om du tröttnar för att boken aldrig blir så lång som en bok ”ska” va, så gör massa radbrytningar och kalla det för diktsamling :) Det är inte fusk utan bara vanligt sunt förnuft.

Lycka till!! <3

/Anna