Annons
Annons
3:15 11 Jun 2016

Som när på alltid under en festival, så kommer det att regna. Väderprognosen hade visserligen skvallrat om en betydligt sämre festival än detta, men under större delen av eftermiddagen satt nog de flesta och hukade under tältdukarna.

Simone Simons får med sig en trött publik på både headbanging och allsång.

Simone Simons får med sig en trött publik på både headbanging och allsång.

Några som lyckades med nöd och näppe undvika de inblåsta regnmolnen var nederländska Epica. Deras symfoniska metal välkomnades med sol och lagom till att sista låten avslutades öppnades himlen. Trots en tidigt eftermiddagstid och deras storslagna musik som kräver mycket av lyssnaren, får bandet med sig publiken. Sångerskan Simone Simons behärskar obehindrat skiften mellan hennes klassiska operasång och ett mer rakare popvibrato. Det är lekfullt med samtidigt väldigt underhållande och dessutom ett makalöst musikaliskt framförande. Epica hade förtjänat en senare och längre tid.

Nicke Andersson ser ut att inte riktigt greppa det stora publikhav som samlats för att se gruppen återförenas.

Nicke Andersson ser ut att inte riktigt greppa det stora publikhav som samlats för att se gruppen återförenas.

En av festivalens större svenska bokningar är utan tvekan det återförenade The Hellacopters. Med Dregen tillbaka på gitarr hyllas deras nära ikoniska punkrockderby Supershitty to the max. Det är ett sammanspelat gäng som det är svårt att tro har varit ifrån varandra så länge. Jag ler konstant genom hela giget då detta är ren och skär spelglädje. Dregen ser dränkt ut i svett och Nicke sjunger tills rösten nära spricker. Avslutningen är rent euforisk och jag hoppas innerligt att jag också får se det här på en tajt klubb innan medlemmarna går vidare till nästa projekt.

Nemesis Divina är 20 år gammal men är ett album lika aktuellt i dag som då för black metal.

Nemesis Divina är 20 år gammal men är ett album lika aktuellt i dag som då för black metal.

När mörkret har fallit ställer sig norska Satyricon på 4Sound Stage för att framföra hela sitt 20 år gamla stilbildande album Nemesis Divina. Ett black metal-verk som förde den råa norska tonen samman med den mer symfoniska. Nostalgiskt men fortfarande så aktuellt och viktigt. Satyr tar fram en betydligt mer vass röst än vad vi är vana att höra från honom i dag. Det märks att han själv är tagen av stunden och pratar med en mycket personlig av avslappnad scenpersona. Efter att albumet har spelats genom dras även ett par klassiker och nya spår av, för att sedan avsluta med deras nattliga hymn King. Även om Twisted Sister höll sitt sista gig några 100 meter bort var det framför denna lilla scen som festivalens viktigare stund hölls.

Christoffer Bertzell

5:49 10 Jun 2016

Variationsrikedomen i festivalens banduppställning motsvarar även ganska bra de kraftiga svängarna i det rent kvalitativa på Sweden Rock Festival anno 2016.

Att inleda soltimmarna med stabil dödsmetall i form av Entombed A.D. är lite som att träffa en gammal släkting. För all del ett trevligt återseende, men ett socialt sammanhang som snabbt blir ganska tråkigt. Denna upplaga av Entombed känns mer som en andrahandssortering där covers avhandlas. LG Petrov låter trött och konserten lyfter aldrig. Detta får mig mest att se fram emot Close Up-båtens bokning av originalsättningen.

Ytterligare en gammal släkting är Slayer, som däremot är mer än välkommen att stanna långt efter att kaffet har serverats. Bandet är ett säkert kort för alla festivaler i dag, både i form av dragplåster för publik men också som ett rent kvalitativt inslag. Blasfemi, psykopati och krigsbrott har aldrig låtit bättre i thrash-format och Tom Araya leder oss stadigt i en mysig, men allvarlig berättarton. Gary Holt är som vanligt ett häpnadsväckande energiknippe.

Eleine fyllde Rockklassikertältet med symfonisk och katchig metal.

Eleine fyllde Rockklassikertältet med symfonisk och katchig metal.

Mer finstämd stämning hölls det i Rockklassikertältet när Eleine poppade till det med sin symfoniska metal. Det unga bandet spelar sina maffiga dängor oerhört självsäkert och är tajtare än många andra konkurrenter. Eleines tonsäkerhet är ett av bandets starkaste kort. Med sina starka stämband och hennes självsäkra scenpersonlighet behärskar hon konsten att lyfta låtarna från sina redan pompösa originalutföranden.

Dagens största besvikelse står det norska black metal-bandet Mayhem för. Gruppen vars historia föregår dess musikaliska bedrifter har trots allt ändå skapat genredefinierande musik och är således en av de största i stilen. Återkomsten av den forna vokalisten Maniac är dock inte ett av de smartaste dragen bandet har gjort. Hans kraxande är halvhjärtat och när han inte trasslar in sig i stativets taggtråd, framstår han mest som förvirrad gammal man med sina underliga scenkonster. Ljudmixen är i särklass en av de sämsta jag har hört, men jag kan i alla fall trösta mig med att jag fick höra den mästerliga trummisen Hellhammer tydligt.

Maniac är inte någon uppgradering för de norska legendarerna Mayhem.

Maniac är inte någon uppgradering för de norska legendarerna Mayhem.

Medan den norska ljudfadäsen underhållit en sparsam skara har Queen med Adam Lambert spelat för en enorm publik på festivalens största scen. Bandet bjuder på en publikfriande hitskavalkad och stämningen i öltälten liknar nära ett Glee-avsnitt. Adam Lambert äger verkligen scenen och hans ton såväl som kropp andas självsäkerhet – det är ett värdigt framträdande. Men jag kan tyvärr aldrig riktigt skaka av mig känslan att det mest låter som ett ambitiöst American Idol-framträdande så fort han öppnar munnen. Hans sång är och förblir formad för popmusik, vilket lämnar mig måttligt intresserad.

Kvällens kung, och kanske rent av hela festivalens, är exildansken King Diamond. Med ett svenskt band tar de med oss på en resa genom hans klassiska album Abigail, samt ett par hits och svängar från Mercyful Fate. Den vackert smyckade scenen bär två majestätiska inverterade kors samt ett stort lysande pentagram. Hela konserten är en uppvisning i klassisk heavy metal: riffigt drivna låtar och ondsinta melodier ramar in kvällen till ren perfektion på Lemmy Stage.

Christoffer Bertzell

Annons
2:27 9 Jun 2016

Man kan undra hur pass panikartad stämningen var i kommunstyrelsen inför den potentiella vattenbristen som kunde drabba Sölvesborg då den lilla orten Norje invaderas av över 20 000 törstiga hårdrockare. Men efter en lagning av en läcka och ett antal tankbilar verkar problemen vara borta.

Festivalen inleddes med byxhumor och clownmålningar i form av stockholmska Skitarg. Du må tycka vad du vill om deras pubertala humor, men som band och koncept är de helgjutna. I showen ingår bland annat heliumballonger, en pinata i form av en skattkista och en ambitiös men något misslyckad elstötslek. Publiken är med på varje not och det är svårt att inte dra på smilbanden.

skitarg_srf2016

Skitarg blandade dödsmetall, allsångrefränger och byxhumor och fick många besökare att dra på smilbanden.

Jag har en svag punkt för Amaranthes smittsamma popmetal. Deras framgångståg med extremt effektiva och vackra melodier till kontrasterande hårda gitarrer är det bästa av sin sort. Det märks hur pass populärt bandet är när publiken sträcker sig långt bort från Sweden Stage. Showen är snyggt synkad mellan de tre vokalisterna (även om Elize Ryd ofta stjäl showen) på en värmande pyrosmyckad scen. Bandet har dock emellanåt svårt att nå upp till den höga standard deras polerade studioproduktion erbjuder. På en festivalscen försvinner spår av den intensitet och intimitet som deras detaljrika sound besitter.

Elise Ryd stjäl showen i pop metal bandet Amaranthe gång på gång.

Elise Ryd stjäl showen i popmetalbandet Amaranthe gång på gång med ett imponerande sångregister.

Efter två snygga men än dock något ytliga shower är det väldigt skönt när Tribulation ställer sig på scen i Rockklassikertältet. Kvartetten har med sin tre plattor långa karriär byggt upp ett förbannat starkt och varierat uttryck inom dödsmetall. Svängiga passager av sjuttiotalsockultism varvas med Florida-anande blastbeats – inramat i en nosferatupräglad stämning. Det blir lika vackert som brutalt och kan mycket väl vara ett festivalens bästa gig. Redan på första dagen.

Första festivaldagens avslutare är mången hårdrockares personliga lärare i fantasy – tyska Blind Guardian. Veteranerna har dominerat genren länge, och ser ut efter nattens två timmar långa gig att fortsätta göra så att ett bra tag till. Det nya materialet, från den något oförtjänt förbisedda plattan Beyond The Red Mirror, passar perfekt in bland alla bandets alla power metal-klassiker. Ljudmixen är något av det bästa jag har hört på en festivalscen och Hansi Kürch röst håller fortfarande fantastisk kvalitet. Gänget må vara något stela på scen, men den gemytliga känslan som uppstår med all allsång gör denna kväll minnesvärd.

Annons
10:12 8 Jun 2016

Morrissey-770

En toppennyhet omgärdad av kryptiska Facebook-statusar bekräftades i dagarna när det stod klart att legenden Morrissey kommer till Way Out West och Slottskogen. 

Enligt Way Out West själva är det en dröm som går i uppfyllelse att ha före detta The Smiths-sångaren som headline för årets upplaga av Way Out West.
– Han är en ikonisk artist som har betytt oerhört mycket både för vår publik och för oss som jobbar med festivalen. Det har alltid känts som att han borde headlina WOW, men det har inte gått i lås förrän nu, säger Ola Broquist, programansvarig, till TT.

Steven Patrick Morrissey skapade rubriker så sent som förra året när hans debutroman List Of The Lost släpptes och möttes av genuint negativa recensioner. Låt oss hoppas att detta inte influerat hans live-skills.

Nyligen bekräftades även självaste Grace Jones, norrlänningarna Deportees och norska stjärnskottet Aurora gästa festivalen i augusti.

Läs även: När Abba återförenades på Berns.

10:01 26 Maj 2016

aval

16 år. 16 långa, tunga år utan The Avalanches i våra liv. Men nu kan vi andas ut – de kommer till Göteborg i sommar.

Sedan hyllade debutalbumet Since I Left You släpptes år 2000 lämnade de oss utan ett spår.  Men i sommar, lagom till Way Out West, släpper de äntligen nytt album och gör en touchdown på den svenska västkusten. Grattis, alla WOW-besökare  ni är in for a treat.

The Avalanches spelar, något oväntat, inte i Slottsskogen utan på Bananpiren. Där finns sisådär 90 000 kvadratmeter att tillgå, men ska du vara alldeles säker på att komma in är det kanske bäst att du förlägger tältsemestern till Hisingen och börjar köa redan i juli.

Läs även: 12 festivaler som förtjänar större publik.

Annons
Annons