4:02 17 Jul 2016

Besvikelsen över att FKP Scorpio la ner Getaway Rock Festival hann knappt lägga sig förrän arrangören Triffid and Danger Concerta tog upp stafettpinnen. Festivalen de har byggt upp är i stort sett en bantad version av föregångaren, som ändå lyckas behålla känslan av en mellanstor festival.

At The Gates är fortfarande kungar i sin genre.

At The Gates är fortfarande kungar i sin genre.

När Göteborgs legendariska death metal-representater At The Gates står på scenen i den unga kvällens sken är det slående hur pass lite det är som har hänt med genren. Det är dels ett besked över hur pass den melodiska dödsmetallen har definierats av många imitatörer sedan det här bandet lades ner, men också ett tydligt tecken på vilken hög nivå gänget håller.
Under ledning av Tomas Tompa Lindberg är det slående hur enhetligt deras material spänner sig från deras tidigare toner till genomslagsplattan och comebackalbumet. Frontmannen sprider en smittsam glädje i sitt scenspråk, trots bandets misantropiska och suicidalflirtande lyrik.
Ett gig som får ger mig ett ökat sug efter en ytterligare platta och gärna ett klubbgig inom en snar framtid.

myrkur_gefle_metal_festival

Amalie Bruun gör en extraordinär insats i sitt black metal-projekt Myrkur.

Det gig som jag sett fram emot mest av alla på Gefle Metal Festival är Myrkur. Danska Amalie Bruuns black metal-projekt var ett av förra årets bästa album som förkroppsligade en ockult allians mellan det vackert sköra folkmusikaliska och det trollskt hotfulla svartmetalliska. Trots en ganska rå inramning i en välbesökt Gasklocka lyckas Amalie Bruun sätta konsertens ton från första stund i ett stillsamt pianostycke. Det finns inget publikfrieri i hennes sätt, utan stämningen som sprider sig handlar mer om känslan att gå på klassisk musik.
De spöklika melodierna är kristallklara och hennes kusliga sätt att övergå till growlande skri får mig att häpna i vördnad. Detta är utan tvekan en av genrens mest intressanta artister på såväl album som live.

Adam Nergal Darski mässar om Satan och skickar ljudattacker mot religion världen över.

Adam Nergal Darski mässar om Satan och skickar ljudattacker mot religion världen över.

Det sista bandet ut ikväll på utescenerna är polska Behemoth. Ett band som jag har bevittnat många gånger och som är något utav ett favoritband. Deras extremt aggressiva form av metal där döds- och svartmetall möts är alltid en upplevelse live och deras lägstanivå är i princip aldrig under ett starkt väl godkänt.
Ikväll är gör bandet ett sådant gig. Kanske vad en kan kalla ett standardgig, gå till jobbet-konsert. För de flesta märks det inte det minsta. Adam Nergal Darski ter sig lika besatt på scen som vanligt och förmedlar en outtömlig beundran för Satan. Hans muskulösa vapendragare på de lågfrekventa tonerna, Orion, är även han ständigt i kontakt med publiken.
Men i detaljerna ryms missar du vanligt vis inte ser hos kvartetten. Några missade övergångar, bortglömda riff eller sneda scenplaceringar – koncentrationen är inte på topp helt enkelt. Det urusla ljuder gör även sitt, fram till den tredje sista låten är det i princip bara virvel och bas som hörs. Nåja, det blir fler chanser.

Thermoss, Fjällhammer, Hell Y. Hansen, Dubbdäck Doom Occulta och Count Wassberg.

Thermoss, Fjällhammer, Hell Y. Hansen, Dubbdäck Doom Occulta och Count Wassberg.

Avslutar för dagen gör Uppsalas skidåkande black metal-galningar Sportlov. Detta mytomspunna plojband som i sitt vintriga skidkoncept även har fått in smattrande satanshyllningar drar storpublik i Gasklockan. Till den klassiska skiddängan De ä bar å åk levereras imponerande tajta Jesusattacker i vinterklassiker som Snöbollskrieg, Offerblod i Vallabod, Ur Spår och Bränn Holmenkollen.
Det här var ett av de roligaste gig jag har varit på: pentagram i form av skidstavar, inverterade kors av skidor, vinnarkrans som avslutning, Magdalena Forsberg som zombie, blåbärssoppapaus mitt i giget och ett termos-slide solo på basen av självaste Thermoss!
En extra eloge till Fjällhammer som levererade festivalens drivigaste trummangel.

Av praktiska skäl bortom min makt hade jag tyvärr inte möjlighet att också rapportera från dag två, vilket grämer mig stort. Hade jag även varit på plats under lördagen hade det blivit bildmaterial och recensioner från fenomenala band som Avatarium, Candlemass, Misery Loves Co. och Abbath.

Christoffer Bertzell

10:12 14 Jun 2016

Processed with VSCO with s3 preset

Carlsbergs klubbsatsning The Green Door Project och labeln RMH slår sina kloka huvuden ihop under Bråvallafestivalen och ställer till med fest uti dagarna fyra.

Under festivalen, som äger rum den 29 juni–2 juli, arrangerar The Green Door Project och RMH två fester om dagen på temat ”busy creating the future”. Till sin hjälp har de kreatörsduon Mahoyo och klädmärket och plattformen This Is Sweden.
– Kreativitetens kraft skapar gränslösa världsmedborgare av kreativa människor som existerar i en parallell värld. Det är denna värld som vi vill göra tillgänglig för Bråvallas besökare 2016. Vi vill att fler ska börja se världen från ett annat perspektiv, säger Ana Londono, en av grundarna till This Is Sweden.

Ett gäng liveakter gästar förstås festerna – redan nu är det klart att besökarna kommer få se East African Wave från Nairobi, kollektivet You-Meh och RMH:s egen Michel Dida med gäster, men fler akter presenteras löpande hela vägen fram till festivalen. Syftet är att bjuda in besökarna att vara en del av ”framtidens globala rörelse som förenar framtidshopp med aktivism genom kreativiteten”. Jahopp.

Läs även: 12 festivaler som förtjänar större publik.

3:35 12 Jun 2016

Den avslutande dagen av Sveriges bästa festival går i ett musiktekniskt format, riktad mot endagsbiljettköpande musiker, samt med en avslutning av kanske det som band – Sabaton – som är festivalbesökarens största gemensamma nämnare oavsett vilken genre du främst är här för.

Under eftermiddagen samlades alla gitarrfanatiker framför den stora Festival Stage i väntan på att guden Steve Vai skulle börja sin gitarrmisshandel. Att boka in Steve Vai känns som ett ganska riskabelt projekt, instrumental rock med experimentell gitarronani kan tråka ut de flesta. Steve Vai är dock en väldigt inbjudande man och sprider genuin glädje med sitt spel. Konceptet för konserten är det jubilerande albumet Passion and Warfare. Personligen hade jag gärna hört ännu mer från det spretiga och galna albumet, men jag misstänker att det endast underhåller oss instrumentalister.

Russell Allen snackar lättsamt med sin Jersey-dialekt till publiken.

Russell Allen snackar lättsamt med sin Jersey-dialekt till publiken.

Direkt efteråt avlöser nästa gitarrmaestro, Michael Romeo, från New Jerseys Symphony X. Proggmetalnördar flockas för att avundas och inspireras, och bandet gör dem inte besvikna. Russell Allen sjunger gudomligt och håller publiken i sin hand under en och en halv timme, trots långa komplexa låtar och instrumentala utsvävningar. Även om Symphony X är ett progressivt band så ligger styrkan i deras förmåga att skriva låtstrukturer som skapar dramatik genom finurliga melodivändningar. Det blir aldrig överdrivet utan varje drag känns motiverat. Dock fokuserar gruppen aningen för mycket på nytt material och inte en enda låt från höjdaralbum som V eller Odyssey avverkas.

Det är en enormt påkostad show som Sabaton bjuder på när de för första gången headlinear SRF.

Det är en enormt påkostad show som Sabaton bjuder på när de för första gången headlinear SRF.

Att se Sabaton uppgraderas från den minsta scenen till den största är ett tydligt kvitto på hur stora grabbarna från Falun har blivit. Det är också ett vågat men helt rättfärdigat drag från Sweden Rocks sida när behovet av nya headliners är akut. När allt fler äldre band antingen inte längre mäktar med att hålla uppe kvalitén eller rent av slutar att turnera öppnas nya möjligheter för moderna metalband. Och Sabaton omfamnar denna möjlighet.

Efter sju studioalbum har gruppen byggt upp en gedigen lista av hits som är omöjliga att värja sig mot. Låtarna är som formskurna för sin studspotential och refrängerna går att lära sig efter en runda.

Det märks också på sångaren Joakim Brodén att detta gig är speciellt. Han erkänner villigt att han är nervös och mitt i konserten håller även basisten Per Sundström ett känslomässigt tal om att en aldrig ska tumma på sin drömmar och berättade om hur bandet för 17 år sedan delade ut demoskivor till festivalledningen.

Den stora höjdpunkten under setlisten är när bandet drar igenom låtar från sin stora genombrottsplatta Carolus Rex. Effekten av att använda svenska som språk när en nära 20 000 personer stor publik sjunger med blir enormt mäktig.

Det sparas inte på krutet när Sabaton spelar. Du bokstavligt talat känner hur tusenlappar bränns upp varje minut i pyrokostnader. Det smälls av smällare titt som tätt och efter halva tiden tänds hela scenens kontur upp i eld. Det är en perfekt inramning för bandets krigsdokumenterande lyrik och cementerar deras position som en värdig headliner.

Vi kommer att se dem här igen. Lita på det.

chris_srf2016

Christoffer Bertzell

3:15 11 Jun 2016

Som när på alltid under en festival, så kommer det att regna. Väderprognosen hade visserligen skvallrat om en betydligt sämre festival än detta, men under större delen av eftermiddagen satt nog de flesta och hukade under tältdukarna.

Simone Simons får med sig en trött publik på både headbanging och allsång.

Simone Simons får med sig en trött publik på både headbanging och allsång.

Några som lyckades med nöd och näppe undvika de inblåsta regnmolnen var nederländska Epica. Deras symfoniska metal välkomnades med sol och lagom till att sista låten avslutades öppnades himlen. Trots en tidigt eftermiddagstid och deras storslagna musik som kräver mycket av lyssnaren, får bandet med sig publiken. Sångerskan Simone Simons behärskar obehindrat skiften mellan hennes klassiska operasång och ett mer rakare popvibrato. Det är lekfullt med samtidigt väldigt underhållande och dessutom ett makalöst musikaliskt framförande. Epica hade förtjänat en senare och längre tid.

Nicke Andersson ser ut att inte riktigt greppa det stora publikhav som samlats för att se gruppen återförenas.

Nicke Andersson ser ut att inte riktigt greppa det stora publikhav som samlats för att se gruppen återförenas.

En av festivalens större svenska bokningar är utan tvekan det återförenade The Hellacopters. Med Dregen tillbaka på gitarr hyllas deras nära ikoniska punkrockderby Supershitty to the max. Det är ett sammanspelat gäng som det är svårt att tro har varit ifrån varandra så länge. Jag ler konstant genom hela giget då detta är ren och skär spelglädje. Dregen ser dränkt ut i svett och Nicke sjunger tills rösten nära spricker. Avslutningen är rent euforisk och jag hoppas innerligt att jag också får se det här på en tajt klubb innan medlemmarna går vidare till nästa projekt.

Nemesis Divina är 20 år gammal men är ett album lika aktuellt i dag som då för black metal.

Nemesis Divina är 20 år gammal men är ett album lika aktuellt i dag som då för black metal.

När mörkret har fallit ställer sig norska Satyricon på 4Sound Stage för att framföra hela sitt 20 år gamla stilbildande album Nemesis Divina. Ett black metal-verk som förde den råa norska tonen samman med den mer symfoniska. Nostalgiskt men fortfarande så aktuellt och viktigt. Satyr tar fram en betydligt mer vass röst än vad vi är vana att höra från honom i dag. Det märks att han själv är tagen av stunden och pratar med en mycket personlig av avslappnad scenpersona. Efter att albumet har spelats genom dras även ett par klassiker och nya spår av, för att sedan avsluta med deras nattliga hymn King. Även om Twisted Sister höll sitt sista gig några 100 meter bort var det framför denna lilla scen som festivalens viktigare stund hölls.

Christoffer Bertzell

5:49 10 Jun 2016

Variationsrikedomen i festivalens banduppställning motsvarar även ganska bra de kraftiga svängarna i det rent kvalitativa på Sweden Rock Festival anno 2016.

Att inleda soltimmarna med stabil dödsmetall i form av Entombed A.D. är lite som att träffa en gammal släkting. För all del ett trevligt återseende, men ett socialt sammanhang som snabbt blir ganska tråkigt. Denna upplaga av Entombed känns mer som en andrahandssortering där covers avhandlas. LG Petrov låter trött och konserten lyfter aldrig. Detta får mig mest att se fram emot Close Up-båtens bokning av originalsättningen.

Ytterligare en gammal släkting är Slayer, som däremot är mer än välkommen att stanna långt efter att kaffet har serverats. Bandet är ett säkert kort för alla festivaler i dag, både i form av dragplåster för publik men också som ett rent kvalitativt inslag. Blasfemi, psykopati och krigsbrott har aldrig låtit bättre i thrash-format och Tom Araya leder oss stadigt i en mysig, men allvarlig berättarton. Gary Holt är som vanligt ett häpnadsväckande energiknippe.

Eleine fyllde Rockklassikertältet med symfonisk och katchig metal.

Eleine fyllde Rockklassikertältet med symfonisk och katchig metal.

Mer finstämd stämning hölls det i Rockklassikertältet när Eleine poppade till det med sin symfoniska metal. Det unga bandet spelar sina maffiga dängor oerhört självsäkert och är tajtare än många andra konkurrenter. Eleines tonsäkerhet är ett av bandets starkaste kort. Med sina starka stämband och hennes självsäkra scenpersonlighet behärskar hon konsten att lyfta låtarna från sina redan pompösa originalutföranden.

Dagens största besvikelse står det norska black metal-bandet Mayhem för. Gruppen vars historia föregår dess musikaliska bedrifter har trots allt ändå skapat genredefinierande musik och är således en av de största i stilen. Återkomsten av den forna vokalisten Maniac är dock inte ett av de smartaste dragen bandet har gjort. Hans kraxande är halvhjärtat och när han inte trasslar in sig i stativets taggtråd, framstår han mest som förvirrad gammal man med sina underliga scenkonster. Ljudmixen är i särklass en av de sämsta jag har hört, men jag kan i alla fall trösta mig med att jag fick höra den mästerliga trummisen Hellhammer tydligt.

Maniac är inte någon uppgradering för de norska legendarerna Mayhem.

Maniac är inte någon uppgradering för de norska legendarerna Mayhem.

Medan den norska ljudfadäsen underhållit en sparsam skara har Queen med Adam Lambert spelat för en enorm publik på festivalens största scen. Bandet bjuder på en publikfriande hitskavalkad och stämningen i öltälten liknar nära ett Glee-avsnitt. Adam Lambert äger verkligen scenen och hans ton såväl som kropp andas självsäkerhet – det är ett värdigt framträdande. Men jag kan tyvärr aldrig riktigt skaka av mig känslan att det mest låter som ett ambitiöst American Idol-framträdande så fort han öppnar munnen. Hans sång är och förblir formad för popmusik, vilket lämnar mig måttligt intresserad.

Kvällens kung, och kanske rent av hela festivalens, är exildansken King Diamond. Med ett svenskt band tar de med oss på en resa genom hans klassiska album Abigail, samt ett par hits och svängar från Mercyful Fate. Den vackert smyckade scenen bär två majestätiska inverterade kors samt ett stort lysande pentagram. Hela konserten är en uppvisning i klassisk heavy metal: riffigt drivna låtar och ondsinta melodier ramar in kvällen till ren perfektion på Lemmy Stage.

Christoffer Bertzell