Andra kvällen på Distortion Ø tillbringade jag i princip uteslutande på Rave-scenen, vilken lyckats knipa alla de bästa bokningarna. Efter att ha missat Solomun under fredagen pga trött, såg jag fram emot Stimmings dj-set, men blev tyvärr ganska besviken. Hans November Morning är en av mina favolåtar inom genren karg istechno, men den här spelningen var betydligt mer köttig och burdus.

Då var istället ACUD en glad överraskning, med sin blandning av spacetechno och deep house i bra bpm. Dessutom låg rejvscenen precis bredvid ett pizzastånd, vilket kanske är den bästa klubbmaten. Bröd och ost kan man dansa länge på. En kompis till mig hyllade festivalens nya planlösning, med trängre scener och mer backig terräng, medan jag föredrar öppna ytor och luft när jag dansar. Egentligen skulle Distortion till och med må bra av att bli en renodlad dagsfestival.

/Sara Berg

Sedan jag började gå på Distortion för ett gäng år sedan, har festivalen förvandlats från en relativt nischad electrofestival, till ett kaotiskt folkfestevent. De Köpenhamnsbor som har sina lägenheter på de stadsdelsgator där gatufestivalerna äger rum har i och för sig klagat på att fulla besökare kissar på deras dörrar i många år nu, men de avslutande dagarna ute på Refshaleøen har aldrig varit så stökiga som nu.

I år har man möblerat om lite bland scenerna, och bland annat skapat ett slags techno-Narnia bakom en dörr i ett plåtskjul. Här inne är det befriande glest och bra dansyta till stenhård strobtechno från tyska Subjected. Generellt sett är den tyska dansmusiken bäst, även representerad av Johannes Brecht på rave-scenen.

Jag och mitt sällskap hittar en perfekt dansplats i en liten dunge, som är alldeles fri från partyknarkiga killar i åtminstone en halvtimme innan några av dem börjar klättra upp i träden. Det är kul för dem tills en ramlar ner. Då blir det lite roligare för oss.

/Sara Berg

Foto: Christoffer Bertzell

Merciless

Det blir svårare för varje år att hitta extrem metal på Sweden Rocks banduppställning. Svenska death metal-veteranerna Merciless är dock en fenomenal bokning även om vi som har kommit till 4Sound stage denna lördageftermiddag inte är alltför många. Bandet kör på som en ångvält in i hettan och drar av dammiga sunlight-riff till nittiotalistiska melodislingor, allt ackompanjerat av ett makalös trummande. Ljudet må vara något slirigt på denna scen och alla nyanser kommer inte riktigt fram, men det är ändå ett grymt framförande som ger alla oss vars hjärtan bultar från hårdare toner ork för ännu en dag på Sweden Rock Festival.

Foto: Johan Jakobsson

Rival Sons

Det är alltid en speciell känsla när festivalens bästa gig levereras på sista dagen. Det är passande när säcken knyts ihop, än mer då det är ett klassikt hårdrocksband av 70-talssnitt som gör det. Rival Sons är makalösa. De kommer ut på Festival Stage och totalt dominerar hela området från första ton. Deras driviga låtar får publikhavet att studsa, deras jam får publiken flippa ur och deras ballader får oss att gråta.

Foto: Johan Jakobsson

Det finns dock en något för långsam period i mitten av konserten där bandet hade behövt justera låtlistan för bättre dynamik, men i slutändan är det fortfarande högkvalitativ material som leveras felfritt. Bästa spelningen 2017.

Venom

När Venom ska spela så har du inte så höga förväntningar. Det låter kanske något underligt, men bandet har ett rykte om sig att spela slarvigt och låta lite punkigt så att säga. Och jo, det må väl stämma ibland, men för det mesta finner jag detta rykte vara ganska orättvist. Cronos och co. låter faktiskt riktigt bra och förvånansvärt fylligt för att vara en trio. Några låtar kanske svajar till väl i tempo men för det mesta är detta när satanisk hårdrock är som bäst. Ruffigt, roligt och jävligt hårt. Cronos är på skämtsamt humör under hela konserten och framstår som en riktigt mysig farbror med brutal röst. Ett bestående minne är annars de bisarrt höga cymbalstativen. 

Foto: Johan Jakobsson, Ministry

Ministry

Amerikanerna må bära en legendarstatus med sin industriella metal, men det gör dem inte på något sätt automatiskt ett bra liveband. Detta är tredje gången jag ser dem på en svensk festivalscen och de lyckas aldrig komma till sin rätt. Nog för att postapokalysm känns malplacerat i solen, men låtskrivandet har aldrig riktigt nått samma höjd igen som bandet hade under sin finaste tid. Och det var länge sedan. Det blir mest att jag står och väntar på klassiker, som sedan känns ganska platta.

Foto: Johan Jakobsson, Klaus Meine – Scorpions

Scorpions

Det känns lite halvt familjärt att se Scorpions på Sweden Rock Festival. Det är lite som den där gamla trevliga farbrodern som du träffar på släktträffen och som alltid berättar samma historier varje gång, fast de blir successivt sämre med åren. Scorpions väljer dock ikväll att berätta en drös nya historier när de drar in ett gäng senare låtar i setlisten, vilket resulterar i att jag rent av nästan slutar lyssna. Svenske Mikkey Dee gör ett bra jobb bakom trummorna – faktum är att han är en stor del av den musikaliska behållningen när Klaus Meine sjunger surt och resterande band virrar bort sig. Att Scorpions försöker sig på en hyllning till Motörhead är hedervärt, men resultatet är katastrofalt. Förutom att ljudet totalt havererar så är det smärtsamt att höra denna mesiga coverversion. Förhoppningsvis är det nu slutrepriserat med dessa tyskar.

Foto: Johan Jakobsson

Running Wild

Running Wilds låtkvalité på senare tid må ha sjunkit likt en stenvirad pirat som puttats i från plankan, men när det ställer sig på scen i full mundering och drar av sina klassiker är det nästan som om att det går att förlåta. Rock n Rolf förstår att det är det fansen vill höra och se. Därför är det befriande att avrunda denna tyska katastrofkväll med åtminstone lite heavy metal av klassiskt snitt som visserligen nått äldre dagar, men som kan leverera den med värdighet.