Jag hoppade över Håkan Hellström-konserten (det ryktas om att han fick 10 miljoner för att spela på WOW?! o_O) för att få en bra plats på Miguels konsert. Man hörde ändå Håkan medan man väntade, och jag kunde inte låta bli att fyllas av intensiv glädje när ”En midsommarnattsdröm” revs av i en boogieversion. När Håkan sa hejdå sa han ”jag sätter på en låt som ni kan lyssna på i väntan på The Knife” som om det inte fanns något att göra i väntan på konserten som skulle börja en och en halv timme senare. Jag vet inte om Håkan Hellström har hört talas om Miguel, men jag tror att han skulle gilla honom. Det här är nämligen en sångare, låtskrivare och showman som slår det mesta. För mig och för många andra var Miguel en av de absoluta höjdpunkterna inför Way Out West, inte minst efter att alla som såg honom i Stockholm i våras snackat om hur bra han var live. Vi blev inte besvikna.

Miguel var precis som väntat enormt professionell live, vilket var en fröjd att se – vartenda danssteg, varrenda takt, allt var perfekt inrepat. Det var en välregisserad R&B-show i den bästa bemärkelsen. Miguel sjöng så otroligt bra – godnatt alla som tror att alla moderna soulsångare är beroende av autotune. Han strippade inte lika mycket som i Stockholm, men det var fint när han efter halva konserten tog av sig sina solglasögon, hur genomtänkt det än var så kändes det som man kom honom närmare när han visade sina ögon. Han dansade som Jackie Wilson och sjöng som Sam Cooke, och vilka låtar han har: ”Do you”, ”Sure thing”, ”Adorn”, ”All I Want Is You”, ”How Many Drinks”… det känns som detta bara är början, som om Miguel kommer släppa många klassiska soulalbum precis som Marvin Gaye eller R. Kelly. Det känns bra.

Det enda som jag tyckte var lite bull var att trummisen inte kunde vara lite mer chill. Varje låt skulle överösas med hårdrockslika fills och ett ös som låg ganska långt bort från den R&B som Miguel gjort sig känd för. Det matchade den muskulösa liveshowen såklart, men det var övertydligt om man säger så. Det kom i vägen för Miguels sång, som ju ändå borde ha huvudrollen på en Miguel-konsert. Men men. Det var ändå en knäckande bra konsert, och efteråt var man så omtumlad att man (i alla fall jag) hade svårt att uppbåda något större intresse för The Knifes cerebrala show.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli