Jag vadar igenom högarna med hö som av någon anledning strategiskt har spritts ut vid ingången. Det märks att jag är på landet. Nej, jag skojade. Jag är på Bråvallafestivalen utanför Norrköping.

Dagen börjar dessvärre med ett gäng besvikelser. Den första: Angel Haze har ställt in. Inte förrän jag står framför scenen och undrar var den amerikanska rapstjärnan håller hus nås jag av nyheten att hon har haft flygstrul och därför fortfarande befinner sig på hemmaplan – något hon inte verkar särskilt ledsen över, eftersom hon har så mycket universum att tänka på.

Sen gör jag bort mig i ciggkiosken. Jag är redan sur för att de inte säljer Camel Activate Purple – ja, jag är från Stockholm – när en milt förvånad röst säger: ”Nej, vänta, du måste använda bandet?”. Jag har glömt att min plånbok numera sitter på mitt festivalarmband, och istället stått och viftat med mitt visa-kort framför en sensor. På Bråvalla sköts all betalning via ett chip som man får fylla på i små baracker. Skamsen och rodnande går jag och ställer mig i den kön.

Bråvalla serverar inte bara musik av typen ”allt”, utan har även byggt upp ett cirkustält och fyllt det med stand-up. Eftersom mitt sällskap är komikern Petter Bristav, även känd från den Festivalpodd vi gör tillsammans, kommer jag gång på gång tillbaka hit. För det mesta är det ganska stillsamt.

Men när en dansk man i skräckande sjuttiotalsfrisyr och röd polotröja kommer upp på scen fylls tältet som genom magi av hundratals ungdomar. Tydligen är komikern Patrik Larssons karaktär ”Karsten Torebjer”, som återfinns på SVT Play, bland det roligaste som hänt nittiotalisterna – trots att hans skämt består av att han dricker Gammeldansk och omtolkar Pølsemannen till ”Köpenhamns mest kända blottare”. Danskhumor – hett igen!

Men sen ljusnar det – inte bara vädermässigt. A$AP Rocky kommer ut på scen till A$AP Mobs Hella Hoes, vrålar ”I got hoes” framför en backdrop av en naken, dansande tjejsiluett. Jag förutspår ett Outkast-bråk men som tur är verkar kultursidorna hålla sig lugna. Han presenterar sig med orden ”I go by the name A$AP Rocky, the pretty motherfucker”, och förlåt, men det är han verkligen. Mysigast stund: när han bjuder upp sin kompis Joey Bada$$ som spelat tidigare under dagen och de hoppar fram och tillbaka över scenen, två modemedvetna små kanonkulor av överskottsenergi.

Rebecca & Fiona har en oförtjänt liten publik när de går på scen, även om den sen växer. De vrålar ”come on party people”, projicerar Lindsay Lohans skandalrubriker bakom sig, och trycker på play. Mer än att det är ett bra set – vilket det är, även om jag hade velat höra mer av deras egna låtar – är det underbart att se dem dansa, skrika, sjunga med. Två synkroniserat vevande siluetter mot den grälla backdropen, som emojin med två likadana, armkrokande tjejer i baddräkt.

När de skriker ”fuck Maskinen, jävla gubbar” om sin rivaliserande akt, på en scen några hundra meter bort, är Bråvallas första dag som bäst.

/Greta Thurfjell

P.S. Tyvärr för festivaler ibland också med sig mänsklighetens avskräde. Läs HanaPee om gårdagens våldtäkter på Bråvalla. D.S.