Ett blekt Bråvalla under sista dagen.

De mörka molnen har inte lämnat Bråvalla när lördagen tar sin början. Campingen liknar ett slagfält fyllt av förlorade själar. Var gårdagen festivalens sista dag? En kan nästan misstänka det då besökarna verkar mer än uppgivna inför faktumet att den svenska sommaren inte kommer återvända innan festivalen når sin ände. Mer än någonsin skulle de behöva den helande kraften i solens strålar, men regnet är i luften och nu kan de endast be för att blixtrar inte kommer vända upp och ner på allt igen.

Jag själv är också tämligen sliten efter en lång gårdag och de kalla vindarna, när jag vandrar över festivalområdet, verkar vilja ta mig långt därifrån. Men efter att ha lyckats ta mig från Sensation-scenen vid norra delen av området till tältet Pacific verkar jag ha hittat hem. De kalla vindarna avtar och tillsammans med min vän Martin tar vi oss långt fram för att finna några andra av våra kamrater – samt omringa oss av den mänskliga värmen. På scenen ska Robert Hurula Pettersson ta plats med band för att återingiva lite hopp till frusna åskådare.

Hurula med band – kanske festivalens snyggaste?

Hurula har en bakgrund inom punken som sångaren i Umeå-bandet Masshysteri, och visst lever punken än när han står på egna ben. Men denna dansvänliga punkrock i indiekostym låter inte publiken vila. Debutalbumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för tjöt med refränger om revolt och brustna hjärtan. Ett ungdomligt rockepos som gör sig perfekt på en scen och fyller bröstkorgar med värme medan fötterna dömnar. Även fast Hurula kanske inte längre är Satans barn så tycks han besitta demoniska krafter när de tappra fansen längst fram fångas av hans textrader. ”Allt ska försvinna/inatt ska vi brinna” sjunger han och med den glöden ges den gråa festivalen den nytändning som krävs.

Punken skall leva vidare under dagen, antingen från åldrade legendarer likt Bad Religion eller The Offspring (okej, det kanske finns några undantag där). Men de har knappast samma energi som Hurula med band eller den attityd kvällens headliner besitter: Kanye West.

Egot rapparen från Chicago besitter är minst sagt storslaget, det krävs ändå en hel del för att kunna titulera sig själv ”the number one rockstar in the world” (något han hinner göra nästan direkt). Är han just världens största rockstjärna? Kanske inte. Men kan han ställa till med en sjuhelvetes show? Definitivt. Yeezus vänder upp och ner på Bråvalla utan den massvisa scendekor eller gäster likt Jesus som han erbjöd under sin senaste USA-turné. Här har vi istället en minimalistisk tillställning med en gigantisk rektangel – tillika projektor – som dess mittdel, en dj samt Kanye själv. Det är en kavalkad av hits han har att dra av, från debuten College Dropouts soulsamplande låtar till senaste albumets dystopiska inferno av synthar. Här är han en frälsare av rang och församlingen älskar sin profet, speciellt när han har något att klaga över – här bland annat media – med sina rants. Även fast den besitter ett underhållningsvärde i sig måste jag vände ryggen till under Kanyes långa monolog, det finns nämligen en artist kvar att se. 

Att få till en bild under Earl var ett uppdrag dömt att misslyckas.

Vi återvänder till Pacific-tältet för festivalens allra sista uppträdande på den allra minsta scenen.  Från Los Angeles har den unga rapparen Earl Sweatshirt tagit sig. Odd Future kollektivets utan tvekan mest begåvad rappare har samlat en skara av hängivna fans – där fiskehattar verkar vara ett återkommande stilgrep. Jubel uppstår redan när de kan skymta dj:n Taco – även en del av kollektivets tv-serie Loiter Squad – som startar det hela med ett set av basfyllda traplåtar. När musik från namn likt Young Thug ljuder från högtalarna blir det allt svårare att stå still. Det är svettigt och smått våldsamt när publikhavet blir till en storm av vågor.

Sedan kan huvudpersonen själv inta scenen och kaos bryter ut. Han har kanske inte närvaron eller lika mycket kärlek för anarki som sin vän Tyler, the Creator men Earl kan ändå ställa till med ett storslaget uppträdande. Rap anklagas ofta för att vara en rätt trist genre när det kommer till livespelningar. Men det är en myt som tillhör den äldre generationen. 20-åringen på scen vill inget annat än att någon ska lämna tältet med en blodig näsa, något han verkar nära på att uppnå med låtar likt Orange Juice och Earl. En misstanke är att kanske inte så många av fansen är några erfarna punkare, men doften av svett är så nära en punkspelning du kan komma i detta sammanhang. Här ses ett flertal halvdana moshpits och några fans försöker även surfa på det vildsinta havet. De faller dock platt, något Earl inte behöver känna igen sig i. Av de uppträdande jag fick ta del av gav han mig det svettigaste och mest adrenalinstinna av dem alla, en perfekt sorti för festivalen.

Efter en dag dominerad av mörker och regn ser samtliga på väg mot campingområdet inte längre så uppgivna ut. Festen verkade kanske ha fått sig ett tidigt slut under dagen men nu var den igång igen för fullt. Värmen fanns inte i vädret utan i musiken, och vem behöver solen när du har punken?                             

Pharrell fann även – lite oväntat – ett hem på campingen.

Festivalens bästa utstyrsel?

Angelica, Amanda och Victor med vänner hälsar från festivalen medan jag tackar för mig!

/S