Det första jag ser på Bråvallas andra dag är Mapei. Förvånansvärt många andra gör samma sak, med tanke på att klockan bara är två på dagen, men så är hon också värd det.

Hon åkallar solen som vägrat titta fram under stora delar av festivalen, jublar när den äntligen gör det: ”Vi är häxor!”. Hennes självklara blandning av rap och sång gör sig bra mitt på dagen, trots allt, och hon charmar publiken fullständigt med sitt mellansnack insprängt i låtarna. Det är härligt att se henne så lekfull och rar, särskilt när hon avslutar med en utökad liveversion av magiska Don’t Wait, komplett med stråkar och robotdans till det förlängda Daft Punk-sång-partiet. Solen försvinner igen i exakt samma ögonblick som hon går av scen.

Ett tag befinner jag mig, precis som igår, i stand up-tältet. När David Batra uppträder har folk ställt sig intill tältduken på utsidan för att få skratta, eftersom lokalen är överfull. Han skojar om GPS-röster och (något förvånande) sin politikerfru. David Sundin drar några ordvitsar i egenskap av Alla Mina Kamrater-medlem. De övriga medlemmarna gormar uteslutande om knark.

När Seinabo Sey kliver ut på den röda scenen känns det som att publiken kollektivt håller andan. Det senaste året har hon med bara några få låtar präglat musik-Sverige, och nu vill folket se vad hon går för. I sin röda sidensärk fyller hon liksom upp scenen helt själv, med sin röst och sin närvaro, jag vet, ingen är förvånad.

Kanske funkar hennes set egentligen bättre för en sittande inomhuspublik, men vilka är vi att klaga? När hon gör sin Rather Be-cover innan showen exploderar i den förväntade Younger-finalen finns det inget att tvivla på: Seinabo är här för att stanna.

… Still, so often they are! Rubrik: Gaffa. 

Robbie ”fucking” (smeknamn: hans eget) Williams hör jag lyckligtvis på säkert avstånd. Eller, inte tillräckligt säkert. Jag hör honom slakta den ena låten efter den andra, från Lordes Royals till Bohemian Rhapsody, i ett rasande showtempo. Per Sinding-Larsen ber mig skriva att Let Me Entertain You är en vidrig låt. Jag frågar mitt sällskap om det verkligen är Williams som har gjort We Will Rock You. Tydligen står 35 000 personer framför scen.

Det har gått rykten under dagen om att Silvana Imam skulle ställa in sin late night show på festivalen, kanske på grund av hennes nästa album skjutits upp. Men när hon kommer ut på scen är allt sig likt. Hon har röda rosor som backdrop, en eldigare version av Kim & Kanyes bröllopsvägg, och bakom två skärmar står hennes anonyma musiker. Otaliga andra artister springer in och ut på scenen – Beatrice Eli, Sabina Ddumba, VAZ… De dränker publiken i strobe och bengalrök. Efter spelningen ser jag Silvana rusa ut på scenen igen för att dela ut rosor till de fans som troget stått kvar. Vita, den här gången.

/Greta Thurfjell

P.S. Inför dagens första spelning på Bråvalla: läs vår recap av Zara Larsson/Expressen/Günther-bråket. D.S.