Jag har- och har haft 100% semester, men återkommer med seriöst skriveri igen om en vecka!
Madonna av Michael McDonnell 1979
Den nysläppta boken The Mammoth Book of Madonna: Celebrating 30 Years of the Queen of Pop av Michelle Morgan hyllar en av världens största pop-artister, Madonna, och hennes (i år) 30år som framgångsrik artist- räknat från hennes första stora turnering The Virgin Tour 1985.
Utöver att vara ”Queen of Pop” har Madonna även varit Queen of Style i drygt 30 år. Därav hade jag tänkt (främst i brist på annat att göra) fira det i form av att gå igenom hennes olika stilar. Enligt mig (självutnämnd modeallvetare) är hennes mest intressanta stilår de första 20 av hennes karriär, nämligen åren 1979-1999.
Så, här kommer Madonnas absolut bästa/mest välkända looks genom tiderna:
Madonna 1980 (Emmy)
Madonna 1981
Madonna 1982
Madonna 1982
Madonna 1982
Madonna 1983
Madonna 1984 (Lucky Star)
Madonna 1984
Madonna 1984 (Like A Virgin)
Madonna 1985 (Desperately Seeking Susan)
Madonna 1985
Madonna 1986 (Papa Don’t Preach)
Madonna 1986
Madonna 1987 (Who’s That Girl World Tour)
Madonna 1988
Madonna 1989
Madonna 1989 (Like a Prayer)
Madonna 1990
Madonna 1990 (Blonde Ambition Tour) (I kanske världens mest kända topp- av Jean Paul Gaultier)
Madonna 1990 (Vogue)
Madonna 1991
Madonna 1991
Madonna 1992
Madonna 1992 (Erotica)
Madonna 1993 (Bad Girl)
Madonna 1994
Madonna 1994
Madonna 1995
Madonna 1996/97 (Evita)
Madonna 1998 (Ray of Light)
Madonna 1999 (Lite kulturell appropriering going on detta år)
Fendi Haute Couture/ Fendi Haute Fourrure
Vi kan ju inleda med att jag skriver några ord om Fendi. Karl Lagerfelds första Fendi-Haute Couture-kollektion även kallad ”haute fourrure”. Kollektionen bestod av päls. Alltså verkligen bestod av päls. Det fanns inte en endaste liten look som inte var pälsbelamrad. Jag förmodar att detta skulle vara något slags självdistansartat skämt, att driva med Haute Couture-pälsklyschan. Men det var inte kul. Inte alls kul. Det är tragiskt. Riktigt jävla tragiskt. Jag vill inte ens veta hur många djur som har slaktats specifikt till detta tillfälle.
Haute Couture är ett intressant begrepp. Det betyder (direktöversatt från franska till svenska) hög sömnad, vilket syftar på den högsta mest avancerade varianten av sömnadskonst- och innebär att modet (plaggen) är konstruerat för hand från början till slut av proffsens proffs.
Couture veckan, till skillnad från “de vanliga” modeveckorna, har ett extremt sellektivt utbud av modeskapare som får visa under den. Det är liksom ytterst få som kvalificerar för att få medverka och officiellt skapa Haute Couture. Plaggen produceras sedan efter direkt efterfrågan från kund- alltså skräddarsys dem och kostar löjligt löjligt löjligt mycket pengar. Kunderna skulle jag gissa på är oljeshejker, diplomater och kungligheter.
I och med denna exlusivitet tänker en kanske att plaggen ska vara något slags utomordentligt, overkligt magnifikt, något som ger en rysningar från lilltån till hårtopparna. Eftersom att en kan skapa just det, om en besitter den sömnadskunskapen, och produktionen är så snäv. Men så är inte fallet särskilt ofta? Det verkar mer handla om högt pris än hög modegrad.
Därav finner jag Haute Couture-mode som ganska tråkigt mode. Det finns inte så mycket mer att analysera än ”undra varför de valde pärlor istället för kristaller”.
Så, nedan följer en fåordad sammanfattning av den gångna Haute Couture veckan:
Atelier Versace
Törnrosa möter 70-talshippie.
Christian Dior
50-talets Dior möter nutida Zara.
Chanel
Det stereotypa Chanel-modet möter det stereotypa Chanel-modet.
Armani Privé
Liza Minelli går på 80-talsdisco.
Maison Margiela
Galliano möter Margiela och skapar magi. Vem vill inte gifta sig i den där brudklänningen?
Jean Paul Gaultier
Något riktigt fult möter något riktigt fult och skapar- något riktigt fult.
Valentino
Romersk goth-prinsessa möter nutida europeisk prinsessa.
Den amerikanska independent filmskaparen Gregg Araki, främst känd för sin 90-tals triologi ”Teenage Apocalypse Trilogy” bestående av filmerna Nowhere, Totally Fucked Up och The Doom Generation, har nu regisserat kortfilmen Here Now– Kenzos höstkampanj.
Gregg Araki är känd som en del av ”The New Queer Cinema” vilket gör att en kanske hade hoppats på att det skulle vila någon slags queerhet över den här Araki-regisserade Kenzo-kampanjen (som dessutom är menad att vara i samma anda som Nowhere), men jag finner ingen direkt queerhet eller apokalyptisk vibb.
Filmen består av två heterosexuella par, 1- det hamburgarehånglande paret, 2- ”glass half full” paret och Elissa som blivit nunna efter att hennes pojkvän blev arresterad. Sedan sker en snabb indikation på att en av snubbarna har haft någon slags relation med den kajalsminkade Bart som svischade förbi i en convertible.
Jag är så besviken. Det är liksom bara en rätt basic modefilm, som dessutom är (förklarat med bebisord) ful, tråkig och töntig.
Här kan en se töntfilmen:
|
|
