Maiko Takeda: Huvudbonad, Atmospheric Reentry 2013. Foto: Yuen Hsieh.

“Modets makt är stor, modet påverkar oss alla, oavsett om vi följer det eller tar spjärn mot det.”

Vad som betitlats en av Sveriges bästa modeupplevelser genom tiderna pågår just nu på Liljevalchs till och med den 7 februari 2016. Det är en framåtblickande modeutställning som vill lyfta och utforska väsentliga ämnen som, trots att de kan kännas ganska givna att beröra i anslutning till mode, vanligtvis inte görs.

I samband med rådande utställning har jag ställt lite frågor till ”hjärnan” bakom den, Sofia Hedman.

Berätta lite om utställningen, vad är dess syfte?
– Syftet är att visa på modets möjligheter men också kraften som finns i människans kreativitet. Vi ville göra en utställning som även kan inspirera personer som kanske normalt inte går till modeutställningar. Vi har till exempel en stor barnverksamhet där Patrik Söderstam, Maja Gunn och This Is Sweden kommer att hålla barnworkshops på helger. Barn har till och med en egen utställningskatalog med en skattjakt som är gjord av barnboksförfattaren Anna-Klara Mehlich.

På Liljevalchs hemsida omnämns utställningen som storslagen – varför är den det? Vad särskiljer den från andra modeutställningar?
– Liljevalchs har varit helt fantastiska att jobba med och de kände tidigt att utställningen skulle bli stor. Vi hoppas att besökarna också känner att utställningen är storslagen. Eftersom utställningen försöker visa på bredden av vad mode kan vara så visar den otroligt många skilda typer av objekt från olika designers och konstnärer från näst intill världens alla hörn. Vi har även jobbat mycket med att sammanlänka temanen med utställningsdesignen och vi har försökt att skapa en dynamik mellan alla olika rum. I utställningen finns det något för alla, från 3D-printade skor och kläder som renar luften runt omkring bäraren till kappor gjorda av sängtäcken och en handskräddad frack från Savile Row i London.

Vad betyder den för modesverige? Eller, vad betyder den för (mode)världen?
– Förhoppningsvis kommer alla fantastiska objekt inpirera till mer interdisciplinera projekt mellan till exempel mode och teknologi. Vi hoppas även att utställningen kommer att medföra att allt fler börjar tänka över sina konsumtionsvanor ännu mer samt att alla börjar jobba för en mer hållbar framtid.

Kan utställningen tänkas ändra människors uppfattning om mode? Att den generella idén kring mode som ett ytligt ämne- eller formspråk kan komma att rubbas?
– Ja, det tror vi. Det finns så otroligt många fantastiska idéer presenterade i utställningen, och det är nog svårt att inte bli inspirerade av alla dessa designers och konstnärer. Modets makt är stor, modet påverkar oss alla, oavsett om vi följer det eller tar spjärn mot det. Utställningen visar att mode kan och är mer än bara trender och shopping. Att mode har makt att förändra livet för individer och samhället som helhet. Utställningen undersöker också som redan nämnt livscykeln och konsumtionen av kläder. Slutligen vi tittar även på kläders materialitet. Till vårt minnestema har vi bjudit in välkända personligheter såsom filmregissören Roy Andersson, artisterna Lykke Li, Magnus Uggla och Frida Lyngstad, modedesignern Christian Lacroix, Eurovisionsschlagervinnaren Conchita Wurst, Vogue-redaktören Hamish Bowles, skådespelaren Sven Wollter, modedesignern Walter Van Beirendonck, journalisten Susanne Ljung, modeikonen Diane Pernet och Thomas Persson, redaktör för Acne Paper, att visa ett av sina favoritplagg och berätta deras personliga minne kring plagget.

Utställningen behandlar 11 teman (hållbarhet, förändring, teknologi, hantverk & form, hantverk & färg, solidaritet, motstånd & samhälle, motstånd & skönhet, minne, genusidentitet och kärlek). Varför har de teman valts? Hur kommer de att angripas?
– När vi började jobba med utställningen började vi fundera kring modets olika egenskaper. Och eftersom Liljevalchs har elva gallerier så valde vi ut elva av dessa. I utställningen presenterar vi objekt som tillsammans visar en ögonblicksbild av vad som är möjligt idag och vart vi kan gå i framtiden. Utställningen strävar efter att inspirera, skapa diskussion och ifrågasätta status quo. Den försöker alltså inte erbjuda en fullständig sanning. Vi uppmuntrar besökarna istället leta efter deras egen framtidsvision.

Hur är utställningen upplagd/uppbyggd?
– Utställningen består av 11 gallerier som alla har en mycket distinkt design och atmosfär. Till exempel har vi ett galleri som är helt täckt av speglar. Ett annat galleri är gjort av hundratals lastpallar. Ett tredje består av blommor i träflis medan ett fjärde är en 3D-tavla och ett femte är lite som ett interaktivt rymdlaboratorium. Varje utställningsrum har sin utgångspunkt i en historisk utopisk idé, konströrelse eller innovation. Syftet var att ta fram en utställningsdesign som kontextualiserar temanen, påverkar våra sinnen men som samtidigt förtydligar den kuratoriala berättelsen. I utställningskatalogen som Johan Deurell och Hanne Eide är redaktörer för, kan man läsa ännu mer om varje tema. Katalogen har både akademiska och journalistiska texter som sätter in modet i större sammanhang.

Vad är tanken bakom valen av de olika medverkande designerna/kreatörerna, internationella liksom nationella? Hur har de valts ut? Varför är just de utvalda till att spela en roll i den storslagna utställningen?
– Vi strävade efter en harmonisk balans av etablerade designers och konstnärer tillsammans med en ny generation av yngre formgivare. Eftersom mångfald är ett centralt tema i utställningen, ville vi presentera så många perspektiv och olika idéer som möjligt. Det finns över 130 deltagare i utställningen.

Hur kommer det sig att exempelvis att Ann-Sofie Back valts till rummet Motstånd & Skönhet? Att Ida Sjöstedt hör till rummet Genusidentitet, att Lamija Suljevics design ska figurera i rummet Förändring, eller att New Black och This Is Sweden platsar in i rummet Motstånd & Samhälle?
– Alla de svenska designerna som gjort specialplagg bjöds in till utställningen i ett mycket tidigt skede. Vi hade själva en idé om vilket tema vi trodde de skulle göra intressanta vinklar till, och ofta höll designerna själva med när vi hade förklarat hur vi tänkt. Ann-Sofie Back har ju hela tiden utvidgat, på oerhört underfundiga och humoristiska sätt, vad skönhet kan ses vara. Ida Sjöstedt jobbar ju på ett mycket fritt sätt med kvinnlighet och kvinnliga attribut. På ett sätt som inte är så vanligt bland framförallt svenska designers. Lamija Suljevics arbete är mycket poetiskt och samtida medan vi kände att New Black hade en naturlig startpunkt i subkulturer. This is Sweden jobbar ju fantastiskt med mode och politik.

Vad är det mest storslagna i den storslagna modeutställningen? Varför?
– Den fantastiska smältdegel av briljanta idéer som har har samlats ihop under ett tak. Varje deltagande designer och konstnär har bidragit med ett nytt perspektiv.

Efter att ha läst om, fått svar på mina frågor- och kikat på utställningen kan jag inte säga annat än att den är genial. Den låter mode ta plats exakt så som det är, den betonar modets kreativitet och intelligens utan att omförhandla det. Den problematiserar mode, utan att fördöma det. Den påvisar modets vikt i vår dåtid, nutid och hur vi kan använda det i vår strävan efter en bättre framtid. Givetvis är vissa delar mindre magiska än andra, men i det stora hela är den verkligen storslagen.

H&M: Till temat Hållbarhet, Hållbarhet – Skönhet bortom skräp 2015. Foto: Mattias Lindbäck.

Anrealage: Ensemble, WIDESHORTSLIMLONG, höst/vinter 2010.

Alexander McQueen: Klänning, In Memory of Elisabeth Howe, Salem, 1692, höst/vinter 2007. Courtesy of RKL consulting. Foto: Mattias Lindbäck.

Motstånd & skönhet: Längst till vänster: Patrik Söderstams Crafty Kid, i mitten Bea Szenfelds ensemble i papper, MINI MIKI och längst till höger Saina Koohnavards I(deal) with it. Foto: Mattias Lindbäck.

Ann-Sofie Back: Till temat Motstånd & skönhet, Porn 2011. Foto: Mattias Lindbäck.

Gypsy Sport: Vår/sommar 2015.

Anna–Sara Dåvik: Till temat Minnen, Kikero 2015. Foto: Mattias Lindbäck.

Solidaritet: Ett rum helt i vitt, med specialgjorda peruker av Perry  Patraszewsk. Foto: Mattias Lindbäck.

Viktor & Rolf: Ensemble, Hana Bedtime story höst/vinter 2005.  Courtesy Museum Boijmans Van Beuningen, Rotterdam, lån från Han Nefkens Fashion on the Edge. Foto: Team Peter Stigter.

Miguel Mesa Posada: Klänning, Altiplano 2014. Foto Estudio Silva/Moreno.

… var skittråkig.

Lady Gaga & Brandon Maxwell.

Under Brandon Maxwells debutvisning igår i New York infann sig x antal creddiga personer. Bl a Lady Gaga (som han stylat i tre år), Alexander Wang (hans tidigare chef), Steven Klein, Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin. Alla kreatörer som designern i fråga känner personligen. Att en ”nykomling” får crème de la credd att dyka upp på sin första visning, samt får den creddigaste av dem alla att grina av glädje, hör inte till vanligheten – därav blir en givetvis genast exalterat intresserad av att se vad kollektionen kan tänkas ha att erbjuda.

Brandon Maxwell SS16

Svart, v-ringat, vitt, v-ringat, lavendel, v-ringat, svart, t-shirt och kostymbyxa, vitt, kjol med slits, lavendel, ärmlös topp och byxa, svart, bandeauklänning, vitt, assymetisk topp och vid byxa, lavendel, ärmlös klänning, svart, axelbandslös klänning, svart, lite menlös couturedramatik. Ja, det hade Maxwells första kollektion att ge.

Kollektionen som tydligen fick Lady Gaga att brista ut i tårar, och modenyhetsplattformer att skriva om det, bestod alltså av det tråkigaste en finner i en Versus Versace-kollektion, eller på Zara. Det känns alltså helt obefogat att en av världens främsta ”galna” stilikoner öppnade tårkanalerna vid tillfället, och säger nog en hel del om hur privata relationer väger så mycket tyngre än kreativitet i sig självt, samt att miss Gaga bör satsa på skådespeleri.

Eller så innebär bölandet att konceptet Lady Gaga är som en fake Fendi, att kreativiteten bakom henne egentligen finns att hitta någon helt annanstans. Att hon egentligen är lika tråkig som vilket H&M-plagg som helst. Att hon tillsammans med diverse stylister eller stilrådgivare rakt av kopierat någon annan stackars sate sedan 2008.

Namilia SS16

Bakom varumärket Namilia hittar en de två nyexaminerade modestudenterna (från Royal College of Art) Nan Li och Emilia Pfohl som under VFiles visning i New York presenterade en sociala medier-inspirerad feministisk kollektion kanske främst bestående… av kukar.

Deras SS16-kollektion ”My pussy, my choice” tar avstamp i populärkulturen och genusklichéer. Den utforskar och hyllar hur dagens kvinnliga pop ikoner och/eller ”celebrity activists” som Arvida Byström, Miley Cyrus, Nicky Minaj, Rihanna, Kim Kardashian o.s.v. porträtterar sig själva via sociala medier (främst Instagram) och därigenom utmanar vår uppfattning om hur kvinnor bör se ut, bete sig och klä sig.

Varje outfit menar fungera som ett ironiskt och överdrivet porträtt av ”one of those female leaders of pop culture based on their own approach to femininity”. Alltså representerar exempelvis Anaconda-outfiten på bild nummer två Nicki Minaj.

Konceptet bakom kollektionen är givetvis super, ett feministiskt koncept som (mode)världen garanterat är i stort behov av. Men ibland undrar jag om provokation av detta slag verkligen är det bästa sättet att nå ut med ett budskap? Om det kanske snarare gör budskapet illa. Att, i detta fall, de där kukarna inte fyller en egentlig funktion, att de istället bara ”provocerar”.

Jag förmodar att de kukbaserade plaggens syfte är att förstärka kollektionens budskap och lyfta texten ”think outside the cocks”- men att det kanske blir tvärtom? Eftersom att kukar ändå dominerar kollektionen, bokstavligt talat.

JAG VET INTE.

Sen kan jag inte riktigt avgöra om exempelvis den där kuktoppen på bild nummer tre (som jag därmed älskar och hatar på samma gång) fungerar som en kuktrofé, att en bär kuken, utövar makt över- eller ifrågasätter kukens makt, eller om det bara  är en topp med två kukar som kommer på en.

Nu är jag helt slö som skriver om detta idag, då alla andra skriver exakt samma sekund pressmailet dyker upp. Men, jag behöver alltid smälta nyheter av detta slag lite grann.

Så, nu till självaste nyheten- Dressmann släppte häromdagen en underklädeskampanj vid namn Alla män är perfekta där sju män ”gestaltas precis som de är för att vidga bilden av hur den perfekta kroppen kan se ut”. Kampanjens syfte är att utmana de skönhetsideal som alla män (enligt undersökningar) brottas med. Den vill ”förändra den ensidiga bild av kroppar och kroppsideal som modeindustrin förmedlar” och ”få bukt med föreställningen att vissa kroppar är bättre, vackrare eller mer normala än andra” samt ”visa att det inte finns en perfekt man, bara perfekta män”.

Det är givetvis superbra och superviktigt att försöka förmedla en varierad bild av kroppar, att inte bara en viss typ av kropp florerar i media, då övervägande del inte ser ut på ett specifikt vis.

På något vis skaver ändå denna lilla försöka-förändra-världen-och-modeindustrins-problematiska-ideal-kampanj. Den blir för mig (trots egentligen ett extremt bra initiativ) skitstörig. Det stör mig när kampanjer jobbar på detta vis, att en måste påpeka att personerna däri är udda, att de är annorlunda- att de skiljer sig från idealkroppen. Jag tänker att det blir lite likamed att fortsätta på spåret att de faktiskt är avvikande. Det hade liksom varit betydligt mer progressivt om det inte nämdes att personerna som figurerar i kampanjen särskiljer sig- om en kampanj likt denna bara dykt upp utan namnet Alla män är perfekta och den tillhörande förklaringen som trycker på att deras kroppar sticker ut (i sammanhanget).

Här kommer alla kampanjbilder:

OBS: jag lyckades inte ladda ner ena snubben, sorry.

”The collection is all about nostalgia with a touch of melancholy. With tendency to idealization, it also stands for the opposite: ‘Never Promised you a Rose Garden’ shrugs and says ‘I never promised’ and walks on.”

Ida Klamborn känns lite som ett fenomen, vilket hon kanske är? Sättet som hon arbetar med feministiskt mode på är i en alldeles egen liten genre.

Hon gör mode på ett klassiskt vis, hon presenterar en perfekt konstruerad och varje gång ömmande vacker Ready To Wear kollektion, under en visning, eller via en lookbook. Hon jobbar kommersiellt. Gör kläder för alla- alla typer av kvinnor och lyckas liksom i och med det klämma in ett politiskt budskap, ett budskap en kan bära.

Denna gång ett vackert budskap i form av en (likt den föregående) romantisk kollektion både mogen och lekfull, sorgsen och fylld av hopp- presenterad på en kvinnlig armé ledd av ingen mindre än Zara Larsson.