Junya Watanabe SS16

Den japanska modeskaparen Junya Watanabe visade i helgen sin SS16-herrkollektion i Paris. En ”African-Themed” kollektion bestående av safaristil á la kolonialist 1920 matchat med pärlhalsband, trähalsband, trämasker, tyger och prints snott direkt från afrikansk stamkultur- allt presenterat på enbart vita modeller iförda cornrows eller dreadlock-peruker(!?).

Ja, kollektionen ser kanske ut som definitionen av begreppet ”cultural appropriation” fast i någon slags betyligt obehagligare tappning tack vare kolonialistvibben- och måste därav vara bland det mest motbjudande jag någonsin sett i herrmodekollektionsväg.

Att en kollektion likt denna görs i ett relativt medvetet modeklimat där just kulturell appropriering har debatterats en hel del under de senaste åren är nästan obehagligare än kollektionen i sig. OCH att stora modesajter likt Style.com och WWD på något vis försvarar kollektionen är i sin tur ännu obehagligare- det gör mig inte bara illamående, det gör mig livrädd.

My Little Rick Owens Pony

I samarbete med Luisa Via Roma har ett antal stora modehus designat varsin My Little Pony- som nu auktioneras ut på eBay till förmån för Rädda Barnen och deras pågående arbete med de barn som utsatts i samband med jordbävningen i Nepal.

Jag tycker alltid att det känns lite skevt (blir ofta lite lätt illamåeende) när barnkläder eller leksaker kostar mer än gemene hens månadshyra- ett barn är knappast i behov av en My Little Goth Pony för 10 lax för att ha kul. Det är en sån obehaglig del av konsumtionssamhället.

Men, denna leksaks syfte är att kosta mycket- för att kunna ge mycket till de som verkligen behöver hjälp, så då är det väl toppen att kunna utnyttja rika ytliga föräldrar?

I och med detta uppstår dock någon slags förlängning av den där konsumtionsbaserade skevheten- ett barn leker med en My Little Versace Pony, samtidigt som att ett annat barn precis blivit av med sitt hem. Det säger en hel del om hur världen ser ut.

My Little Fendi Pony

My Little Versace Pony

My Little Roberto Cavalli Pony

My Little Emilio Pucci Pony

My Little Balmain Pony

My Little Kenzo Pony

My Little Marni Pony

My Little Missoni Pony

Gucci SS16

Gucci. Gucci Gucci. Gucci Gucci Gucci. Gucci Gucci Gucci Gucci. Åh Gucci, vart ska jag ens börja?

Gucci, älskade Gucci, är så himla bra nu. Det är det enda stora modemärket som (nu) verkligen vågar ta ut herrmodesvängarna. Som verkligen vågar röra vid det där som ofta kallas feminint.

Med den föregående herrkollektionen skedde någon slags indikation på hur märket skulle ändra på sig och komma att se ut. Vilken riktning det skulle ta framöver. Den här kollektionen, med hjälp av den nya chefsdesignern Alessandro Michele- totalbekräftar den indikationen. Och den här kollektionen. Den här kollektionen. Den här kollektionen är exakt så Gucci ska vara OCH är rakt av det finaste jag någonsin har sett i herrmodekollektionsväg.

En får se de mest perfekta silhuetterna i form av accentuerad midja- ni vet den där som män faktiskt också äger och har (midjan glöms så lätt bort i det lilla herrmodet) i kombination med stadigt klockat nertill. Snäva bootcut byxor med snäva toppar eller skjortor och romantiska blusar samt slimmade klassiska kostymer eller kostymer i pyjamasform vandrar längs med visningspodiet. Bländande rött möter ljusrosa och ljusblått som sedan idkar samlag med turkost, oranget och brunt. Det är glittrigt, broderat, blommönstrat, batikmönstrat och fullt med spets- en massa spets. Allt detta i äkta 70-tals anda.

Ja, kollektionen är gudomlig- den gör en ateist troende.

Men om jag släpper den lilla kärleksförklaringen nu, så måste jag säga skäms Gucci- inte en enda rasifierad modell hade castats till denna visning. Sen skulle det (i vanlig ordning) vara trevligt att se de där kläderna på en manskropp som gemene man faktiskt kan relatera till. Inte endast på den där taniga pojk-kroppen. Jag tänker mig att det i detta fall skulle kunna bli en slags skjuts för män att våga klä sig i det där ”kontroversiella” herrmodet, om de mer direkt kunde se sig själva och sin kropp i de där kläderna.

Ps. 70-talet var modemässigt generellt ganska feminiserat- modet domderades av de där tighta byxorna och de där tighta små tröjorna som ofta anses kvinnligt. I och med det kan en fundera lite över om det är 70-talsprägeln som gör det här Gucci-modet ”androgynt” eller om det är (som jag hoppas på) Guccis nya koncept- att det kommer att finnas med i Guccikollektioner framöver med eller utan 70-talsvibb.

Bland det bästa jag vet har inletts- modeveckorna. Först ut såhär under tidig sommar är herrmodeveckorna, innan dammodeveckorna startar i slutet av sommaren. Nu hade jag därför tänkt sammanfatta Londons herrmodevecka (som alldeles nyss pågått) såhär någon dag innan kära kära Milanos herrmodevecka börjar. Jag har valt att dela in London-visningarna i två kategorier. 1- Det lite mer könsöverskridande ”androgyna” modet. 2- Det mer stereotypa snubbiga snubbmodet (ibland kallat douchemode). OBS: är något skeptisk inför kategori två, vilket ni kanske kan ana.

Här kommer kategori 1:

Astrid Andersen SS16

Egentligen vill jag inte skriva om någon annan visning än Astrid Andersens, för att hon är så utkonkurerande grym.

Det var Kakan som tipsade mig om henne (ibland är jag faktiskt slö på det här med nya modeskapare) och sedan dess har jag varit besatt- gått igenom hennes tidigare kollektioner och ältat dem. Ältat. Ältat. Ältat. För hur jävla grym kan en egentligen vara? Det finns ingen annan herrmodesdesigner som är så klockrent nyskapande, så intressant, och som på det där specifika viset gör vad en skulle kunna kalla ”könsöverskridande” kläder.

Den här kollektionen blev pricken över detta könsöverskridande i:et. Den är så stereotypt grabbig sammansvetsat med det där stereotypt feminina. En får se klassiska sport och hiphop silhuetter fast i silkiga blommönstrade material, i glansigt prassligt och glansigt sweater material med spetsdetaljer- allt i svart kombinerat med ljusgult, ljusblått, ljuslila och vitt. Så vackert. Så perfekt. Jag blir typ kåt när jag skriver det här, det är så fucking jävla skitbra.

J.W. Anderson SS16

På mitt facebookflöde (samt babbel när en stöter på facebookflödet irl) är J.W. Anderson en favorit. Jag har dock helt ärligt inte riktigt fastnat för honom. Jag har inte riktigt förstått hans mode, hans grej. Men den här kollektionen fångade mig. Den känns betydligt mer sammanhållen än de tidigare, lite som att han själv kanske fattat sin egen grej. 

Kollektionen är nämligen så väldigt sammanhängande, lite på ett sånt vis att en vet exakt hur nästa look ska se ut- fast utan att det blir tråkigt. Utan att vara för upprepande.

Silhuetterna är så välbalanserade, de är mjuka med vackert fall samtidigt som att de är hårda och boxiga- vilket gör att de aldrig blir något av det ena eller det andra. Det är stereotypt kvinnliga silhuetter som möter stereotypt manliga silhuetter och tillsammans blir någonting icke-genusbestämt. 

Ps. de röda ballerina-artade lackskorna är möjligtvis de finaste ”herrskor” jag har sett. 

MAN SS15 – Rory Parnell-Mooney

En av herrmodets designernykomlingar, Rory Parnell-Mooney, är en förespråkare för den dramatiskt släpiga varianten av mode, det där svarta och svåra á la Nakkna 2008. Det där melankoliska avantgardemodet- som inte längre kan kallas avantgarde då det gjorts 100 gånger om. Mode som vill vara, men inte är banbrytande.

Jag medger att en själv varit hänförd av Nakkna-modet förut i ett försök att inte vara en kommersiell modetjej. Men ja, det finns mycket annat som faktiskt är originellt.

Någonting ytterst tröttsamt, utöver hela vi-har-redan-sett-det-där-x-antal-gånger grejen, med denna form av mode är att det kan kännas så väldigt exkluderande. Exkluderande för att det oftast endast visas upp på den där (ovanstående) undernärda vita kroppen med dålig hållning och ringar under ögonen, som en indikation på att det bara är den som kan bära upp kläderna.

Topman Design SS15

I vanlig ordning levererar Topman Design ett väldigt typiskt Brittiskt slags mode och kanske speciellt just den här kollektionen. Den är ett samspel mellan 60-tals mod-mode och 70-talets David Bowie-mode i kombination med tidigare nämnt J.W. Anderson-mode. Vilket är ett minst sagt intressant samspel som blir otroligt iögonfallande- det är helt enkelt snyggt. Jag skulle vilja kalla den här kollektionen för kommersiell med en twist, vilket kanske är exakt så Topman Design ska vara?

Nedan följer kategori 2:

Nasir Mazhar SS16

En av mina tidigare favoriter Nasir Mazhar föll med den här kollektionen plötsligt platt. Den tidigare kollektionen golvade mig- för att den var så jävla bra. Den här golvade sig själv- för att den är så jävla svag. Allt det intressanta med Nasirs designspråk (som en sett i de tidigare kollektionerna) är nu som bortblåst, och kvar står bara det där svarta gore-tex-präglade sportmodet.

Istället för att vara innovativ blir den här kollektionen endast töntig. Jag ser liksom bara framför mig hur alla ”coola” ”klubbmänniskor” i Berlin (som är ca 5 år efter resten av världen modemässigt) kommer att dregla över detta och inte vilja något hellre än att ha på sig det där på Berghain (som de kallar för sitt andra hem).

MAN SS16 – Liam Hodges

Att det här ska utgöra något slags up-and-coming mode, likt Rory Parnell-Mooney, vars syfte är att tillföra någonting nytt till den lilla herrmodevärlden gör mig smådeprimerad. Oversize:ade sweatshirts/jackor kombinerat med oversize:ade byxor/shorts i en aggressiv tappning är knappast vad herrmodet saknar eller behöver mer av.

KTZ SS16

PLAST. RÖTT. SVART. BOXIGT. 

Ja, det var väl ungefär så en kan beskriva den här kollektionen. Den där fåordiga enkla grovheten som samhället vill ska definiera en man, när det inte rör sig om den finstilade Burberry-mannen. Den där enkla grovheten som är så trist och osexig.

Alla bilder från platsen jag helst hänger på: Style.com

Vinoodh Matadin & Inez van Lamsweerde 2010

Den Nederländska modefotografsduon Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin slog igenom under tidigt 90-tal och har sedan dess tagit de mest episka modefotografierna. De var de första att digitalt manipulera modefotografier på ett vis som aldrig skådats tidigare i modemedia. Deras verk är oftast något (till extremt) surrealistiska, och alltid obegripligt vackra.

I torsdags infann jag mig på vernissage för deras utställning Pretty Much Everything på Fotografiska- som alla genast måste besöka. Nu genast. Den var så fruktansvärt fin. Alla dessa grymma bilder hängda tätt tätt inpå varandra som om de gjort alldelles för mycket bra för att på något vis ens rymmas på Fotografiska. Om ni scrollar ner finner ni teasers från utställningen:

Jag passade även på att ta en fan-pic pga. kunde inte motstå pga. de är så mäktiga:

Tack till Ingmari Lamy för den skarpa bilden.