Hej mina gummiplommon. Jag har precis varit och fotat VISUMBILDER.

Ni vet när en ska fota sig för pass och visum och skolfoton och sånt, när en bara har en chans på sig och sen måste en dras med resultatet i ett till fem år? Jag blir lycklig bara jag tänker på det.

Promenerade till fotobutiken, drog på mitt bästa stoneface (eftersom en inte ens får le på dessa bilder?? What is this madness) och tänkte att jag såg ut typ såhär:

Cool men snygg. Avslappnad men närvarande. Mona Lisa goes instagram.

Men tack vare den främsta av alla lagar gällande formella fotografier så blev jag såklart såhär:

Svinarg. Skallen ser ut som en flyttlåda med hår. Små skalbaggsögon som säger ”fuck you”.

Men jag antar att det är så en ska se ut när en söker visum. I mitt nästa liv vill jag jobba på ambassad och godkänna ansökningar. Fatta kul.

Gissa vart jag ska åka?

Good morning starshine!!! Idag hoppade jag (bokstavligen) (nä) upp ur sängen när klockan ringde. Drog på mig mina tightaste löpartights och gick en morgonpromenad, som den hurtiga jävel jag är.

Någonstans halvvägs ser jag det här:

Nämen! LÖPET! Coolt. Inte för att jag gjort någon intervju för Metro på ett bra tag, så de måste ha kokat ihop något på egen hand, men ändå. Tar en tidning och går hem.

Häller upp en second breakfast, slår upp tidningen och ser dagens andra överraskning.

”Textbloggandet funderar hon på att överge.”

Oupsi. Aj aj. Där kom det ut. Jag som gjort mitt yttersta för att hålla det hemligt. Men okej då, eftersom det ändå är ute: Bloggandet känns fett ovärt! Jag bytte bloggportal för tre dagar sedan för att jag hade tråkigt!! Haha Nöjesguiden, känn er ÄGDA!!!!!

Hay followers. Jag lever!!! Och är tillbaka hemma från sjukhuset. Och mår faktiskt, ja hyfsat, i alla fall. Fortfarande lite ofrivillig dunkadunka i skallen, två härligt ömma och blåslagna armar efter alla nålstick och antagligen så nära feber det går att komma utan att faktiskt ha det, men jag vet inte, för jag äger ingen termometer.

Brukar alltid fota några webbkamerabilder innan jag skriver och nu tog jag en där jag gör nån form av segergest slash PREACH-gest, och jag har ingen aning om vad jag tänkte med den. Thank you Lord att jag är fri kanske.

Så vad var felet på mig, då? Jo, kära vänner! Nu ska ni få höra. Spetsa öronen. Vässa ögonen. Dessa var mina symtom:

Smärta i mage och rygg, typ exakt mensvärk men utan mens. Törstig hela tiden. Kissnödig hela tiden. Intensiv smärta av att vara kissnödig. Hög feber. Kräkningar. Svimningar.

En vanlig tilbaka-till-skolan-måndag, alltså.

Hehe. Nä. Eller? Nä. Elleeeeeeerrrrr…? Nä.

Kvinnan i kassan på akuten tittade på mig med samma entusiasm som hos någon som tittar på en barkbit och sa åt mig att gå hem och ta ett graviditets-test. Jag tjatade mig in ändå och tur var väl det!!!

För jag hade jättehögt infektionsvärde och blod i urinen och blev inlagd över natten och fick dropp och antibiotika genom en slang. Det var tydligen en urinvägsinfektion som gått bananas och satt sig på njurarna och skapat en njurbäckeninflammation.

Och då gjorde det inte ens ont när jag kissade! Vilket jag trodde var typ symtom nummer ett vid uvi. Det gjorde bara ont att bli kissnödig. Det gjorde däremot ont som fan. Alltså ni förstår inte ens. Eller ja, alltså ni som haft det själva kanske förstår. Men ni andra. No way.

Nu ligger jag i min säng och praisar den svenska vården. Betalade 400 kronor för allt. Alla läkare och sköterskor (förutom hon i kassan, möjligtvis) var så himla snälla, kunniga och omtänksamma. Jag älskar att betala skatt. Nu ska jag se Paradise Hotel. Hejdå.

Gomorron blöggys!

Jag är sjuk. Fick feber igår, mitt under James Blake på Popaganda. Tajming.

Vid ett tillfälle stod jag i toakö i säkert tjugo minuter, medan Johanna och Anton köpte fruktsallad. Tömde blåsan, kom tillbaka, hittade dem och fick en ananas tryckt i händerna. ”Fruktsalladen var svindyr. Vi köpte en ananas istället. Varsågod.”

Så om någon skulle fråga hur Popaganda var skulle jag svara: ”I had a blast”.

För att. Ja. Blast.

Japp. Varsågoda. Jag lade den. I’m out.

Hej blöggy. Här står jag och väntar på att klockan ska gå. Sonja fyller år imorgon så ska ut till Brännö och fira henne idag. Bussen går om en timma och en kvart och jag är helt färdig.

Sak du kan göra för att döda tid: ta selfies.

Sak du kan göra för att döda tid #2: slå på funktionen ”vackert ansikte” (som finns inbyggd i de senaste android-mobilerna) dra upp effekten till max och ta mer selfies.

Som ni ser är detta en högst användbar funktion. Först hade jag ett anskrämligt face, och sen fick jag en nuna lika skön som prinsessor och rosor. Först syntes alla såna jobbiga ansiktssaker, typ fräknar och ögonbrynshår, med med ”vackert ansikte” syns ingenting. Bokstavligt talat. Alla ba ”är det en spädbarnsrumpa fotad genom dödlig dimma eller är det bara ett vackert ansikte?”. Det är ett vackert ansikte, kära vänner. Ett vackert ansikte.