Lillasyster fyllde 18 förra veckan. Hon fick två guldfiskar av sitt kompisgäng och det största panikmomentet i familjen Henry just nu är att fiskarna ”ser stressade ut”.

Pappa: Jag ska testa om jag kan sakta ner pumpen lite, kan någon hjälpa mig ta ut dem ur akvariet? Var är håvet?

Familjen: Hehehehe håvet hehehe

Pappa: Vadå?

Mamma: Håven.

Pappa: Men det heter väl ett håv?

Mamma: Jo, ett hov. Med kungar och sånt. Men det där är en håv.

Pappa: Men varför heter det både ett håv och en håv?

Mamma: För att det är två olika ord.

Pappa: Jävla språk.

Jag ser med spänning fram emot dagen då min pappa inser att det även finns en hov. Som i hästens fot. Har aldrig sett en hjärna sprängas men det kommer nog bli en upplevelse.

Jag är hemma. Har packat upp, städat, handlat och lagat och ätit mat. Och efter det legat i sängen i några timmar. Det är en sån konstig känsla, att gå från att umgås med skittaggade människor tjugofyra timmar om dygnet med mer eller mindre ständig nervositet, till att komma hem där ingenting händer eller låter och inte behöva göra något alls. Deep shit.

Kan vi förresten prata om Alcazars discokula?

Jag undrar vem det var som kläckte den idén. Tänker mig att det måste ha låtit ungefär såhär:

Person 1: Okej. Så hur ska vi göra Alcazars nummer nu då?

Person 2: Hmm… ja, de är ju disco. Och show. Och energi. Och så mycket Mello det kan bli, ungefär.

Person 1: Precis. Disco… kan vi sätta upp en discokula i taket kanske?

Person 2: Jo… fast… känns inte det lite lamt? Detta är ju ändå Sveriges största tv-program.

Person 1: Du har rätt. Vad sägs om att vi bygger en ENORM discokula på två och en halv meter i diameter, som kan öppnas och stängas och hissas upp i taket, och DÄRI står Alcazar och liksom FÖDS ut genom discokulan som tre glitterbabys?!

Alla: Ha hahah hahah hh aahah haha

Christer Björkman: Klart vi kan göra det. THIS IS MELODIFESTIVALEEEEEN

Jag: Simon! Kom lite, kan du hjälpa mig?

Simon: Mm, med vadå?

Jag: Kan du fota mig när jag posear i mina trosor? Här ta min mobil.

Simon: Ehhhh jo visst. Varför..?

Jag: Jag känner mig precis som hon i Pierre Robert-reklamen. Hon som springer ut på gatan i vita asbekväma trosor.

Simon: Haha. Jaha.

Jag: Mm. Jag måste blogga om det.

Fem timmar sedan:

Jag: Just det. Ville du med oss till England i vår? Mamma ska boka flyg nu, skriver hon.

Simon: Jag vet inte. Jobbar ju då. Vad skulle det kosta?

Jag: Flyg kostar typ tusen spänn. Sen bjuder mamma och pappa på hotell, och så kommer vi bo hos min faster någon natt.

Simon: Mm. Jag vet inte. Lägger hellre pengar på en solresa i så fall.

Fem minuter sedan:

Jag: Simon kan vi inte kolla charterresor? Typ till Grekland, i maj!?

Simon: Jo visst. Fast jag pallar inte en vecka på stranden. Så himla tråkigt. Finns ingenting att göra.

Jag: Men… Jaha. En stad då? Paris!

Simon: Jo visst. Fast det är ju också tråkigt. Jag är inte så turistig.

Jag: Nähä. Säg vart du vill åka då?

Simon: Jag vet inte. Jag är inte så förtjust i att resa.

Moi: Mamma, har vi åksjuketabletter? Simon behöver till tåget imorgon.

Mam: Jaaa det tror jag. Kom så kollar vi. Men det kan kanske vara såna man blir jättetrött av.

Moi (går förbi Kimberly som står i köket och bakar, till medicinskåpet bredvid): Det gör nog inget, bara man inte blir åksjuk.

Mam (rotar i skåpet): Såna här åksjuketuggummin har vi, såna man tuggar på i tio minuter och sen spottar ut… men tabletter vet jag inte…

Moi: Äh det blir jättebra, tuggummin funkar absolut.

Mam: Ja… vet inte ens vad hälften av det härinne är, om jag letar efter tabletter kanske jag råkar ge honom kattens p-piller eller något

Kimba: MEN MAMMAAA. Nu skrattade jag så jag dreglade i kaksmeten.