FILM: WORLD WAR Z

En recension av Clara Henry

Filmen börjar lugnt hemma hos familjen Pitt med pannkakor och gosekaniner, sedan hoppar de in i en bil och leker ordlekar och BAM IS THAT ZOMBIES????? Vilket jag blev lite besviken av, för zombies känns liksom redan gjort om ni fattar vad jag menar, men så lyckas familjen Pitt fly eftersom Pitt är kändis och har kontakter och de bor på en båt men så måste Pitt hitta ett vaccin mot zombieviruset så han lämnar sin familj. Så träffar han en militärbrud som är stencool och (spoiler alert) förlorar en kroppsdel men är totally chill with that, och de tar sig till en isolerad bas där de kan hitta vaccinet för Pitt har i hemlighet fattat vad som stoppar viruset because he is a smartass. Sen följer en lååång del av filmen där Pitt, militärbruden och random forskare springer omkring på basen för att hitta vaccin MEN SÅ BÖRJAR ZOMBIESARNA FÖLJA EFTER DEM och här någonstans skrek jag högt i biosalongen och idag har jag ont i ryggen för att jag spände mig så mycket för det där var intense and scary shit för någon som mår psykiskt dåligt av hoppa-till-scener.

Sen slutar det såklart lyckligt och jag ger filmen fyra av fem nässprayar.

Sitter på kontoret och ska skriva manus men har inspirationsbrist el giganto så jag gjorde en ny header. Ripoff från min youtubekanal men tycker det känns fräscht och nytt och färgglatt.

Vet att det är skitjobbigt med förändring, men tänk konstruktivt. Berätta gärna om ni tycker det är hit eller shit. Tycker ni alla att den är skithemsk så byter jag tillbaka. Annars får den sitta där tills jag tröttnar igen.

Godkväll kompisar.

Jag är hemma! Har dumpat arslet i en renbäddad säng iklädd mina mjukaste mjukisshorts. Är trött som ett arselhoff och eftersom jag ska upp klockan 06 imorgon bitti för att åka och kolla upp mina kliande utslag (nej, de har fortfarande inte gått bort…) så får ni här några av bilderna jag tog när jag och Simon var ute och gick igår kväll.

Känn harmonin i solnedgången över det Skånska landskapet osv osv. Godnatt.

Hola amigos y amigas!

Glad midsommardag! Igår var these gorgeous people på Tivoli i Danmark.

Simon ser ut som en östasiat när han kisar. Ibland kan jag inte avgöra om han sover eller inte, för även om han själv kan se ser jag inte ett sheisse under de ögonlocken.

Vi satt på Malmös central en stund och svettades medan vi väntade in Sandra och Tobias.

Ni vet ibland när man plötsligt känner sig som en hyperaktiv sexåring? Ja precis. Kom innanför portarna, såg allt krimskrams och blingbling och sockervadd och KABOOM blev jag mentalt tretton år yngre.

Vid ett tillfälle fastnade vi i en stor folkmassa i en liten gång. Som tur var är Simon erfaren och visste hur man skulle lösa situationen:

– Slå er fram. De är danskar, de har inga känslor.

Simon Lussetti, 21 år, livsfilosof.

Clara Henry, 19 år, professionell skelettrobotdödare.

Look look it’s a ceiling and we can take photos in it!!!!

Och slutligen, dagens bästa bild på de fotogeniska i baksätet och möpe-klubben där fram:

Observera att båten vi sitter i går i fem kilometer i timman för att man ska kunna ”skjuta” på pricktalvor längs vägen. Yeeeaah.

Hej readerz!!!! Jag är inte gymnasist any more och det känns helt fantastiskt.

Idag vaknade jag och Simon strax innan klockan 14. Vi har idag varit på fika hos mina morföräldrar och ätit middag, men inte mycket mer så jag tänkte bjuda på tio finfina bilder från igår.

05:00 ringde väckarklockan och jag åkte till Hanna i Linné för champagnefrukost klockan sju.

Gott vare

När jag kom fram var större delen av klassen redan där och jag höll på att fälla en tår eftersom alla var så fina och uppklädda och mössiga.

Jag y mi amigo Sebastian a.k.a klassens Nalle Puh (jag blev klassens kändis ifall ni undrar) var det närmaste royalties jag någonsin kommer komma

09:00 började vi vandra mot skolan i våra mössor, men jag har varken bilder från tårtätning i klassrummet eller tal och allsång i aulan. 12:00 började vi, klassvis, gå mot Götaplatsen för utspringet. Inte heller det har jag bilder från, men däremot film (!!!) som jag kommer sätta mig och klippa ihop om några dagar!

Sen sprang jag ut!!! På Götaplatsen bakom Poseidon på toppen av Avenyn!!! Och jag hade världens högsta puls!!! Och det var så roligt!!! Och jag var så glad!!!

Och jag fick massa blommor och gosedjur om halsen och ett plakat som jag råkade slå i bakhuvudet på en kille eftersom jag inte är van vid att ha meterlånga halvtunga skyltar i händerna.

Sen åkte vi flak i en och en halv timma och jag var såhär glad. Alla ba WOO *har en öl* men jag kände mer WEEEE *TELEPHONE*

Sen åkte jag hem i en flaggpimpad, vit MGB och träffade släkt och familj och några vänner. Fick fina presenter (bland annat hemmastickade tofflor som såg precis ut som converse, med snörning och allt, av min mormors syster) och åt massa lax och räkor och jordgubbar och vin och pastasallad och tårta.

Sen åkte jag och Simon mot stan för studentfest. Var för snåla (läs: sparsamma) för att ta taxi hem när bussarna slutat gå, så vi tog bussen till Partille och gick därifrån hem till Tahult. För er som inte har en aning om var dessa platser ligger så är det ungefär en sju kilometer lång promenix. Men det var la gött. Hade blivit ljust lagom till att vi kom hem också. Skitskönt att få sova sedan, kan jag meddela.