Amigos! Jag är gästkrönikör i min käre pojkväns Lussetti Magazine #4. Har publicerat hela krönikan här under, men ni kan också klicka på bilden nedanför för att komma till magasintjofräsen. Trevligt läsning.
Ta cykeln, gubbjävel.
Man vet att man inte har mycket annat att oroa sig för i livet när man står förbannad som ett as på busshållplatsen tack vare en reklamposter.
Jag har så länge jag kan minnas tagit bussen överallt. Inte nog med att jag bor i en håla; denna håla är i sig del av en större håla som i sin tur är en liten, liten förort till Göteborgs stad. När jag var fem och ett halvt år gammal lärde jag mig att själv ta bussen fram och tillbaka de sex kilometrarna till skolan. Jag avundades barnen som fick skjuts av sina föräldrar, men min mamma hade inte (och lever fortfarande utan) körkort och min pappa slutade alltid jobba sent.
När jag var 14 började jag träna friidrott fyra gånger i veckan. Träningen förflyttades från den mindre gruppen i mitt hometown Landvetter till en seriös grupp inne i Göteborg, och för att kunna gå på träningarna fick jag åka en och en halv timmes buss- och spårvagnsresa in till stan, och sedan en och en halv timme tillbaka igen. Det kändes dessutom jättegött i magen när de jämnåriga i gruppen bodde 15 minuter med buss ifrån träningslokalen men ändå alltid blev hämtade och lämnade och mor och far.
Jag har med andra ord åkt buss, överallt, i hela mitt liv. Hade jag kunnat cykla hade jag gjort det, men jag vet inte, känns lite risky att flyga iväg på min sjuväxlade hjulapparat på riksväg 40. Kommer liksom inte upp i 110 som alla andra fordon på den vägen gör. Hade jag varit Paris Hilton hade Röd Express mellan Landvetter och Göteborg vunnit ”My BFF”. Överlägset. Alla säsonger.
Därför kunde jag inte låta bli att gorma högt och hytta med näven när jag för några dagar sedan stod och, under min 15 minuters väntan på bussanslutningen, lusläste varenda svar i en reklamenkät på busskurens ena vägg.
”Hur streetsmart är du?” undrade Göteborgs stad i samarbete med kollektivtrafiken, och frågade 18 personer på stan om de kunde tänka sig att variera sina färdsätt. Både stolt och sorgset tänker jag nej. Det kan jag ju faktiskt inte. Ze bus is ze best friend. Och så läser jag vad en av dessa arton svarat:
”Det finns bara en sak att åka och det är bil. Spårvagn tar tid och är obekvämt. Möjligen kan jag cykla.”
Och det är här någonstans jag känner ansiktet hetta till. Pulsen ökar plötsligt med tjugo slag i minuten och någonting klumpigt men okänt bildas i halsen, någonting som, om jag släppte alla hämningar och lät krokodilhjärnan rock my body, mer än gärna skulle få mig att kasta bak huvudet och i ren och skär förtvivlan skrika AAARRGGGHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!
Hade jag träffat denna person öga mot öga hade jag ropat DU DÄR. Kom hit din skitstövel. Och så hade jag berättat för honom att jag åkt buss en timme till och en timme från skolan de senaste tre åren, och att det inte alls är speciellt svårt. Jag hade berättat att om jag hade bott så pass centralt att jag kunnat ta spårvagn dit jag skulle, hade jag förmodligen varit en lyckligare människa. Jag hade informerat herren om att det är människor som han, som inte ser längre än näsan räcker, som en vacker dag kommer få denna jorden att stupa. Jag hade även fått behärska mig riktigt ordentligt för att inte boxa honom på hans ädlare delar, som ett ”varsågod” för att han faktiskt har cykelavstånd till sitt färdmål men ändå tar bilen.
Sedan hade jag stormat därifrån. Stampat iväg till min busshållplats och stått där och kokat i en halvtimma, för jag lär helt säkert också ha missat bussjäveln i all uppståndelse. Och sen hade jag kommit hem, slagit på datorn och skrivit något liknande det du just läst. Ta cykeln, gubbjävel.
