Mornin, readerz!

Vaknade självmant klockan åtta och eftersom mitt get-your-ass-out-of-bed-och-gör-en-vlogg-alarm inte skulle ringa förrän vid nio gick jag ner och gjorde scones. Känner mig som en äkta hemmafru. En äkta, hardworking, makin-dat-money sådan.

Ser ni förresten de två hålen i väggen till höger om ljusslinge-switchen? Där satt min sänglampa tidigare fastskruvad, som häromdagen valde att bara trilla ner. Visst har jag ett spännande och händelserikt liv.

Guten morgen meine kleine freunds!

Idag får ni fyra fina bilder som jag tagit i dagarna.

Detta är min farfar Pat. Han hör ganska dåligt och gillar att äta framför TVn. Middag hos farfar innebär alltså ätande i soffan till nyheter på en öronbedövande nivå.

Detta är jag och systra mi i London igår. Vi letade balklänning till min student men hittade absolut ingenting. Förutom ett hundratal £200-klänningar som såg ut som uppblåsta maränger med massa strass. Not really my cup of tea.

Sen åt vi pasta på The Spaghetti House på Hay Market. Litet och undangömt men så gott att min magsäck ville gråta.

Och här är far, syster och brur. Gangstafamiljen. Gjorde London. Wooooooo.

God lördag amigos och amigas!

Fotade igår som om jag var en äkta mingelfotograf från Nattstad och eftersom idag hittills bara inneburit inspelning på Splay-kontoret och nu softilation på hotellrummet får ni därför se ett litet urval av gårdagens bilder.

Simon, Malvin Studios och två tredjedelar av IJWTBC var awesome dudes i lobbyn.

Vi gick in, fick en drink som skulle smaka wild berrys (men som smakade en blandning av alkohol, sötningsmedel och äckligt) och minglade runt till öronbedövande uNtZ UnTz tills plötsligt en lugn låt gick på. Så var det Zara Larsson som sjöng live. Vi ba ojdå.

Halva Schmack it, 2/3 IJWTBC och 1/6 Rackartygarna. Rackartygarkillen kom fram en gång under kvällen och sa ”Jag hade fan raggat på dig om det inte vore för att du var här med honom” och pekade på Simon. Jag skrattade nervöst.

Kvällens främsta dryck och mini-Mange – ett namn som framstod ur det faktum att 1. han är med i Mange Makers, 2. han var yngst i gruppen och 3. vi inte visste vad han hette.

Omg ser ni tjejen i bilden hon stod bakom kameran heeela kvällen och ville typ inte vara med på bild alls shit dessutom var hon enda tjejen i sällskapet herregud gash pinsamt

2/6 av Rackartygarna. Utan tvekan de sjukaste människorna på denna jord. Någonsin.

Andra och sista bilden jag finns med på från kvällen, woooooooooooop

Sen spelade de där magnus mejkers. Det var trevligt.

Och här är kvällens absolut bästa bild som får avsluta inlägget. Nu ska vi gå och förtära något gott och sedan se miserabla sjungande jävlar på bio. Ha en fin lördag. Hejdå.

Flera undrade på min instagram om jag kunde slänga upp texten till Härrydapostens artikel om mig, för er som inte får Härrydaposten hem i brevlådan. Självklart, mina gullefjun. Har kopierat texten härifrån.

2013-02-06 LANDVETTER Tofflor, te och lypsyl. Det är tre saker som Clara Henry inte skulle klara sig utan. Hon driver bloggen ”Claras life” och videobloggar på youtube för tusentals läsare och tittare.

Hon är bara 18 år men har redan över 47 000 prenumeranter på sina videobloggar. Dessutom har hon ungefär 8 000 läsare varje dag på sin blogg. Clara Henry tror att hennes kompisar skulle beskriva henne som en upptagen kvinna.
− Mina närmaste kompisar skulle nog beskriva mig som glad, rolig och upptagen, säger hon.
Hon tar upp knäet mot köksbordet och tänker efter.
− Fast det får du nog fråga dem om. Tänk om jag säger något som inte stämmer?
Clara skrattar. Det gör hon ofta och gärna. På sin humorblogg skriver hon om vardagliga saker. Allt runt omkring kan inspirera.
− Det är en sådan grej som kommer naturligt för mig, precis som vad man har på sig. Jag har aldrig varit klassens clown, men jag älskar att skratta. Jag älskar att skriva roligt och få andra att skratta.

Redan när Clara var elva år började hon blogga. Hon berättar att det ansågs vara häftigt att ha en egen hemsida då, men att ingen egentligen visste vad en blogg var. Några år senare började alla modebloggar komma och det tyckte Clara var tråkigt. Då startade hon en humorblogg i stället.
− Jag har utvecklats väldigt mycket. Jag har lärt mig att skriva bättre, hur jag ska skriva för att det ska bli roligt och hur man kan ta fram något och göra så att andra tycker att det är roligt.

För tre år sedan började hon videoblogga. Hon beskriver det som en kreativ process där hon kommer på en idé, skriver ett manus, spelar in, redigerar och slutligen laddar upp videobloggen. Detta gör hon varje tisdag när hon är ledig från skolan.  
− Jag gillar såklart det jag gör, men det finns också en press att jag ska ladda upp videobloggar fastän jag kanske har ett prov som jag måste åka in och göra den dagen. Men det är roligt att få en sådan feedback. Då förstår jag att det här faktiskt är något som jag är bra på och att jag borde fortsätta med det.

En hund skäller i grannhuset och Claras katt med de lysande ögonen har gått och gömt sig. Det gula huset hon bor i ligger en bit ifrån den lantliga vägen.
− Det är lite svårt för mig att ladda upp saker på nätet. Bredbandet är inte det snabbaste här.
Det är många som vill vara först med att kommentera när Clara har lagt upp en ny videoblogg. Hon försöker hinna med att läsa allas kommentarer, även om det är svårt ibland. Hon vet precis vad hon skulle vilja säga till sina läsare och tittare.
− Fan vad kul att ni följer mig. Jag skulle vilja säga tack till dem som är trogna. Ibland blir jag matt på dem som bara kräver att jag ska göra video­bloggar fastän jag inte har tid. Men så blir jag tacksam när folk skyddar mig och skriver ”hon kanske inte har tid idag, men Clara du är bäst”. Det värmer mitt lilla hjärta, säger hon och skrattar.

Att stå i rampljuset är inga problem. Men lite konstigt tycker hon det är när människor känner igen henne.
− Jag tycker att det är coolt, men jag tänker inte så mycket på det längre. Man kan inte gå och tänka så hela tiden. Att det är så många som följer mig och har varsin individuell åsikt om mig. Det är nog inte nyttigt.
Hon skrattar igen och kommer att tänka på vad hon brukar gilla att prata och skriva om.
− Jag brukar prata mycket om mens. För jag tycker att varför ska man inte få prata om det? Jag tycker att man ska prata om det man har något att säga om, inte bara för att provocera.

Förutom att skriva och göra videobloggar tycker Clara om att träna. Hon springer mycket, men hon gillar också att fika med kompisar. Det är två saker som hon tycker passar utmärkt ihop; träning och fika. Hon tar en slurk av sitt te och tar upp den ena toffelprydda foten på köksstolen.
− Jag skulle väl kalla mig väldigt hurtig och bestämd också, säger hon med eftertryck.

Det är inte bara bloggandet, tränandet och fikandet som tar upp hennes fritid. Hon sysslar också med poddradio, spelar in när hon pratar om ett ämne och lägger upp det på internet som en slags egen radiokanal. Det började hon med förra året när hon blev vän med en annan videobloggare på facebook. Eftersom de gillade varandras video­bloggar började de samarbeta. De har både gjort videobloggar och poddradio tillsammans.
Clara lever i en riktig medievärld. Hon läser sista terminen på samhällsprogrammet med inriktning journalistik. Om fem år hoppas hon att hon har fått in en fot i tv-branschen och blivit bättre på redigering.  
− Jag ska satsa mer på videobloggandet. Det är faktiskt mitt jobb och jag vill göra mer än en i veckan. Ju fler jag gör desto bättre blir jag och så kan jag köpa bättre utrustning. 

Clara reser sig upp och ställer ner tekoppen på diskbänken. Hon går upp för trappan till sitt sovrum. I ena hörnet vid garderoben och fåtöljen står videokameran uppriggad.

Mes dames et messieurs, här är den akustiska remixen av Hear This Call!

Både originalversionen, radio editen och akustiska remixen finns att hitta på Spotify i slutet av mars någon gång.

Won’t you hear this caaaAAA-AAAAA-aaaaaall