Hai pepul,

igår var jag, Simon och Emil Beer på galapremiären av formel 1-filmen Rush.

Därför presenterar jag härmed för er:

FILM: RUSH

En recension av Clara Henry.

Filmen handlar om en sjukt hunkig britt som heter något så klassiskt som James och hans fiende i världen, österrikaren Niki Lauda som kallar allt och alla för arschel. Båda två är formel 1-förare och sjuka vinnarskallar medan James är party dude slash playboy och Lauda ska framställas som en pedantisk besserwisser, fastän jag sympatiserade mest med honom eftersom han, trots hans lite-för-psykopatiska självförtroende, ändå hade vettigast åsikter och hade rätt i allt han sa trots att 1. ingen höll med för att alla hatade honom, och 2. han, som sagt, skulle framställas som någon man helst inte ska heja på.

Så filmen går ut på en hel del vroom-vroom, mycket närbilder på däck som snurrar, ögon genom visir och formel 1-bilar som skväller upp grus framför kameran i kurvor samtidigt som man får följa dessa två sjuttiotalsdudes medan de är världens sämsta förlorare mot varandra. Sen trappas allt upp när en av dem är med om vääärldens krasch (hade kunnat avslöja vem för det får man se i trailern men ni hade väl hatat mig) och bilen börjar brinna och hade det varit en Bond-film hade den även exploderat men det gjorde den inte och föraren åker in på sjukhus med feta brännskador och får lårhud fastsytt i pannan och sen kommer han tillbaka och så racear de igen och en av de vinner världsmästerskapen och snipp snapp snut så var denna verklighetsbaserade vroomvroom-story slut.

Så för att sammanfatta det hela tyckte jag att filmen var helt okej. Ja. Det sammanfattar väldigt bra. Tre av fem nässprayar.

Hej kompisar! Nu ska ni få se bilder från igår. Välkomna med på rundtur behind the scenes på Blog Awards 2013. NU KÖR VI (läs helst med övertaggad-programledare-från-östermalm-dialekt)

Jag och Simon, William Spetz och Tora, HejaInternet-Joakim och Melanie minglade runt bland stela kändisbloggerskor som inte kastade ett öga åt ens håll. Sedan samlades alla i rummet i ser på bilden ovanför. En scen med soffgrupper i olika höjder framför. Envy stod för underhållningen.

Här är vi alles. Mycket trevligt sällskap, umgås med dessa om ni får chansen!

Och sen vann jag Årets Vlogger, som jag skrev om tidigare idag. SÅ HIMLA COOLT. Var i chock i säkert en kvart efteråt. Höll på att börja grina och allt. Vet att Joakim filmade hela prisutdelningen i denna kategori, så om ni tjatar tillräckligt mycket på honom kanske världshistoriens sämsta tacktal hamnar på youtube.

Så fick alla vinnare ställa upp sig på rad och fotas. Kramade alla lite stelt, hehe jaa grattis Kenza kul att träffas jaa, men blev så lycklig när Rami Hanna (Årets Fotoblogg) kom fram, kramade om mig varmt och sa ”GRATTIS CLARA! Jag kollade på dig på youtube senast igår. DU ÄR SÅ BRA!”. Då blev jag lycklig ända in i själen.

Det var även där någonstans som jag, i den sjukt kvava lokalen, efter att vi stått och poseat för kameror i säkert tio minuter, vände mig om och sa Är jag den enda som är lökig? De andra skrattade nervöst och tittade bort.

Envy fick också pris för sin singel som sålt platinum. Då tog jag en bild. Fangurrrrrl.

Sedan träffade vi Andreas Wijk. På bilden ovan beskådas kampen Kanal 5 versus SVT.

Vi gick vidare till efterfesten på Sturecompagniet. Drack ett glas vin, stod utomhus och pratade en stund, och gick sedan när kön för att få komma in var som längst. Ha ha bitches, typ. Vi kom in gratis och stannade inte ens länge. Lol’s on you.

Styrde stegen mot närmaste frityrmatställe och gick förbi den här mannen. Jag, Simon, Joakim och Melanie frös mitt i stegen, kollade på varandra och konstaterade att jo, det där var nog Skrillex. Då vände jag mig om och sprang. Sprang så fort benen bar mig med vinstbuketten studsande i handen, för att hinna ikapp denne dupstepens Lady Gaga. Och så fick jag en bild! Eller tre egentligen, för kameran ville inte samarbeta och jag förklarade på min ytterst stabila efter-otaliga-drinkar-och-ett-vinglas-engelska att It won’t focus haha, Oh sorry now I blinked! Sorry sorry, Now it worked, thank you!

Sen kom vi mitt i natten tillbaka till vårt väldigt nedgångna vandrarhem utan varken fönster eller fungerande duschmunstycke och sov väldigt gott.

FILM: NOW YOU SEE ME

En recension av Clara Henry.

Det hela börjar med att fyra heeeelt otroooooliga men ganska karriärlösa magiker samlas till en kvartett av en, hittills okänd människa. Sen hoppar vi hejsan svejsan ett år in i framtiden och dessa fyra har nu en egen trollerishow i Las Vegas, tänk Melodifestivalen fast typ TIO GÅNGER STÖRRE och de går mest omkring och pratar väldigt manusenligt men sen plötsligt ska de där på plats råna en bank i Paris genom magi OCH DE LYCKAS och världen goes bananas och en man som jag glömt bort vad han hette, Dylan kanske, näst längst till höger på bilden, är polis/kommissarie/detektiv/smart guy sätts på fallet ihop med en snygg fransyska som mest blir diskriminerad för sin kvinnliga roll trots att manus ibland då och då försöker framhäva hennes rättigheter. Sen händer allt väldigt haikon bacon och det är en biljakt och nån dör och flera andra shower där de magiskt stjäl massa pengar och iiiiingen fattar hur förrän tills filmens sista femton minutrar, då allt ställs upp och ner och man kan riktigt höra hur manusförfattarna asgarvade medan de skrek PLOT TWIST!!!!!! i kör på kontoret i Hollywood.

Summa summarum tyckte jag alltså att filmen var riktigt bra fram tills kanske sista kvarten då allting skulle ”förklaras” och förklaringen, kort sagt, sög. Första timmen och 41 minutrar får fyra av fem nässprayar, sista tio minutrarna får noll. Eller jo, ett litet sprut kan de få. Men det är mest för att Michael Caine är en dubbelgångare av min farfar.

Idag far ni annu fler Balibilder. Bara for att jag kan. Ni har inget val. Ni laser denna bloggen pa egna initiativ. Don’t blame me att ni skrev in claraslife i sokfaltet.

Har har vi hangt idag.

Har ocksa.

Denna bilden tog Kimberly pa mig nar jag var pavag upp ur vattnet. Jag ba holy crap. Den ska jag lagga upp pa bloggen. Alla kommer bli saaaa avundsjuka pa hur javla idylliskt det ser ut. Ingen vet ju om att vi har mulet varje morgon och att det blaser svinmycket om kvallarna.

Hai bloggy. Har hittat stationara datorer pa hotellet!!! Vilket visserligen innebar en uppoffring av vara tre svenska bokstaver, men nemas problemas med uppladdning av bilder. Till skillnad fran nar jag satt i lobbyn i tva och en halv timme igarkvall och publicerade samma inlagg fjorton ganger innan det funkade. Jodeladiho.

Idag tankte jag visa er vad vi pysslar med har i Nusa Dua om dagarna.

Vi gor det har:

… och det har:

och det har:

Och det ar faktiskt helt okej tycker jag. Varnar eventuellt for valdigt gula bilder, har redigerat dem pa min laptop och sen fort over till den stationara, och jag inser nu att min laptops fargskala ar helt at helvete. Den som satte installningarna pa den maste gilla fargen bla.