Mamma: Kimberly! Har du matat hästarna ikväll?

Syster: Hästarna..?

Mamma: Nej, jag menar fiskarna. Har du matat guldfiskarna?

En tanke:

Jag sitter och läser Karin Adelskölds blogginlägg om klubbägaren och standup-komikern Mårten Anderssons uttalande om att, enligt honom, kvinnliga komiker drar mindre publik för att de är just kvinnor. Blir arg. Ledsen. Upprörd. Som fan.

Jag ser mig själv som ganska kul. Skitrolig emellanåt. Har flera gånger funderat på standup, men känner att jag inte vågar.

För det första: undrar varför. (Ja, readers, spot on ironi, right there.)

För det andra: jag är inte ensam av att inte våga. Tror knappast heller att Mårtens sätt och åsikter gör att fler kvinnor vågar våga. Och vad händer när kvinnliga komiska genier inte vill ge sig in i standup-världen?

Retorisk fråga. Människor som inte kan tänka längre än näsan räcker fortsätter såklart att tro att det är för att det kvinnliga släktet medfött är tråkigare än de medfött roliga, sköna, avslappnade männen.

Det är för sent på kvällen för att jag ska orka skriva något längre och uppröra mig själv ytterligare. Men fan i helvete vad trött jag blir på män med makt ibland.

Jag blev också röd när jag var liten, säger alltid mamma för att trösta mig, familjens enda amost-albino. Jag hade jättedåligt pigment och var blek som ett lakan. Brände mig jättelätt och blev bara röd. Men det växte jag ur. Plötsligt blev jag jättebrun.

Tack för trösten mamma, men nä. Det tror jag inte på. Inte att jag kommer göra samma pigmentala resa som du, i alla fall. Kanske när jag var 7 och började undra varför jag var den enda i familjen som behövde lägga mig under parasoll efter en halvtimma i solen, men inte när jag är 20 och fortfarande bränner mig lättare än risgrynsgröt i en varm kastrull.

Bikiniväder, wehå!!! tänkte jag imorse och sprang ut på altanen. Well, fuck me då.

Min tröja tycker samma om detta som jag gör.

Kompisar! Jag lever! Eller, alla delar av min kropp utom fötter, knäveck, ljumskar och ländrygg lever. Nyss nämnda områden är hyfsat döda alt. döende. Men jag, jaget, Clara, lever!

Be mig om mina spontana känslor såhär efteråt. Jo men gör det. Okej, min första känsla är aj. Tänker fy fan. Jobbigt. Min andra känsla är what. Som i wft-jag-klarade-det. Har aldrig sprungit mer än en mil och idag dubblade jag det. Utan problem. I am friggin proud.

Innan. Och efter.

Twittrade och instagrammade åt Göteborgsvarvet hela vägen runt. Vet inte hur många som ropade ”sluta smsa och kubba istället!”. Jag kände mest att well, det är jag som springer 21 kilometer och inte du. Dessutom jobbar jag. Får alltså betalt för att motionera idag. Sug på den en liten sekund.

Avenyn. Aj. Lätt jobbigaste biten. Så varmt att hela nyllet brände. Är glad att ögonen inte sitter i armarna så att jag sett hur jag såg ut. Kan inte ha varit en vacker syn.

Men fyra kilometer senare var jag i mål! Med genomblöta strumpor, leriga skor och världens mest efterlängtade medalj. Om jag har på mig medaljen nu, hemma i soffan, medan jag bloggar detta? …kanske.

Och så blev det thaimat. Tack gode gud för thai. Tack gode gud också för det faktum att jag inte blir dålig i magen av kyckling (som jag blir av rött kött pga inte ätit på sex år) för detta var den godaste fågel jag någonsin lagt på tungan.

Nu ska jag… nä. Skoja. Ska inte göra ett skit. Om godisätande och medaljpussande ingår i ”inte ett skit” är det precis vad jag ska göra.

Amigas y amigos. Idag är dagen jag ska springa över en mil för första gången någonsin.

Dubbla sträckan, till och med. Dubbla sträckan plus en kilometer, för att vara exakt. Göteborgsvarvet 21 kilometer. Världens största halvmara. Här kommer jag.

Sitter i köket och väntar på att åka. Är nervös så det står härliga till. Har ni tur är min mage så nervig att jag gör en Bajsmannen 2,0. Har jag tur gör jag inte det.

Mitt mål: under fyra timmar. Vilket är ett fantastiskt mål, för jag skulle kunna promenera runt på under fyra timmar. Härligt. Vet redan nu att jag kommer klara det. Tjoho.

Nu åker vi. Göteborgare, jag startar kl.1330, kom och ställ er nånstans längs med banan och heja på mig! Ni andra, wish me luck. Vi hörs ikväll om jag överlever. Hejdå.